Gränser

I hela mitt liv har jag varit väldigt fixerad vid gränser. I varje dagbok jag skrivit, står att läsa något i stil med "...och eftersom den här dagboken ska vara utskriven till skolavslutningen...". Jag tänkte att det här sommarlovet/den här höstterminen/vårterminen ska bli ett nytt, annorlunda kapitel i mitt liv! Och för att markera det fordrades en ny dagbok. När jag sjunger ett körstycke, till exempel under skolans projektveckor, är det inte konserten som är det viktiga. För det enda jag kan tänka på under konserten är, att "nu var det sista gången jag sjöng den frasen" och "den där tenorinsatsen får jag aldrig höra mer". Saker och ting som tar slut har alltid berört mig väldigt mycket. Jag blir melankolisk.

Men, nyårsafton rör mig inte i ryggen. Över huvud taget.

(Kanske för att ett år som tar slut är så stort, och tack och lov helt omöjligt för mitt förnuft att greppa. Hade jag förstått vidden av det, hade jag förmodligen brutit ihop.)

Men hur tänktes det här?

tjejsamla: ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på

Ska man slå en brännboll så ska man göra det ordentligt. Ska man spela fotboll ska man spela ordentligt. Ska man samla, ska man samla ordentligt. Hundraprocentigt. All in. 

Kan man inte slå bollen ordentligt får man använda käringträt, till motståndarlagets förtjusning och det egna lagets förtvivlan. Kan man inte spela fotboll ordentligt så spelar man som en tjej och får dessutom finna sig i att få det vrålat efter sig av målbrottshesa röster så det hörs över hela fotbollsplanen. Och samlar man inte ordentligt, utan bara lite halvdant (eller "inte så maniskt som vissa killar gör", som Birgitta Lindgren på Språkrådet så fint uttrycker det) så tjejsamlar man numera, enligt Språkrådet.

Kan jag av detta anta, att samlar man bra (seriöst, kunnigt och med stort engagemang), samlar man således som en man? 

Att förknippa kvinnliga ord med svaghet, oduglighet och mesighet är väl ändå något vi jobbar hårt med att lägga av med, eller hur, Språkrådet? Jag vet att eran ståndpunkt är att det "inte alls har någon negativ laddning, nehej då, snarare står "tjejsamla" för ett mer sansat sätt att samla!" Med hänvisning till ovan stående iakttagelser så har jag dock lite svårt att tro på det. Kanske i er lilla värld av glass, sommarlov och regnbågsponnies? 

Jag skiter i att folk (tydligen) använder det här ordet. Ni kan inte hålla på och auktorisera ord som det här, ni har ett ansvar! Att auktorisera ordet är att auktorisera attityden. Tack för det. Tack så hemskt mycket, Språkrådet, att ni påminner mig om vad jag egentligen är värd. Ifall jag skulle ha lyckats glömma det, menar jag. 

Någon gång kanske vi lyckas vända skutan. Någon gång kanske det blir en komplimang att spela fotboll som en tjej. Men, det är väldigt, väldigt svårt att få jämställdhetens långbåt att ta sig framåt, om det hela tiden sitter någon liten ignorant existens längst bak och envisas med att ro åt fel håll... 

(Här är hela listan om man har lust att förfasa sig över samtiden inom något annat ämne.)

Nej, nu ska jag inte hetsa upp mig mer för detta. Nej, nej. Jag ska ta det som en man...

Härdsmälta

Jag vill skriva något fint och poetiskt om julafton. Om alla fina julklappar jag fick, om alla fina julklappar jag gav bort, om den heliga stunden med Karl Bertil Jonsson, om midnattsmässan och sången jag sjöng, om fikat efteråt och om vänner jag träffade för första gången på länge. Om alla de nya insikter jag fått den här julen, om mig själv och annat.

Men. Natten till julafton sov jag fem timmar. Jag somnade vid tre i går kväll. Vaknade vid fem. Sjöng julotta klockan sju. Lyckades sova litegrann mellan nio och elva, men väldigt lätt sömn. Jag är helt körd i huvudet. Kroppen gör ont av trötthet, något som inte blir bättre av att jag matar den med en jämn ström av toffifee, aladdinask och julmust. Nu ska jag försöka undvika skärmar, eftersom de gör mig ännu tröttare. Jag ska läsa mina julklappsböcker. Jag ska definitivt sluta skriva nu... Ska man skriva något, ska man skriva ordentligt och nu blir det bara blaha...

(Jag kanske skriver något i alla fall. I morgon eller så. Men på ett riktigt papper. Med en riktig penna.)

En önskan

Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar

Finn en plats där det är varmt

Härlig blir jorden, några timmar

Välsigna barnet och hans mor

Hoppas att far är hyfsat nykter

Ge en stund av sinnesro

Till dem som grubblar alltför mycket

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus

Och bakom fönstret skymtar prakten

Du kom ihåg och tänd ett ljus

För dem som behöver änglavakten

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

(Bo Kaspers orkester)

God Jul

Dan före dan

Alla julklappar är inslagna.
Alla julgrupper är pyntade.
Alla apelsiner är pepprade med nejlikor och upphängda i sina fönster.
Alla luckor utom en är öppnade på min adventskalender.
Alla julgranskulor hänger i granen (den finaste gran vi någonsin haft, tror jag).
Alla luciatåg är avklarade.

Alla sova i enslig gård.

Adventsstjärnan lyser i fönstret och det är mindre än en timme kvar till julafton.

Så här vill jag att min jul ska vara.

Katten

Vi har ett spännande förhållande, jag och katten.

För honom räknas ingenting jag gjort tidigare.

Varken förra veckan, igår, eller för en sekund sedan.

Därför kan han i ena sekunden lägga sig på rygg,

 kråma sig som en cirkushäst 

och spinna högljutt när jag kliar precis på rätta stället

och i nästa sekund köra klorna i min hand.

Jag tror att han kan känna när jag driver iväg och inte känner mig levande

och vill påminna mig.

Goder morgon, mitt herrskap...

...här kommer det ingen j*vla lussebrud för nu är det 20 december och i princip ett helt år kvar till nästa lucia! Hahaaa!!!

Jag har precis vaknat efter 9 1/2 timmars sömn (har alltså en halvtimme kvar att utnyttja; Anita ordinerade 10 timmar per natt), och kan lättad konstatera att jag inte drömt om luciatåg en enda gång i natt! Däremot har mycket konservatoriefolk hälsat på mig i drömmarnas värld, vilket var väldigt trevligt. Vi var på Peace&Love, vilket också var väldigt trevligt. Vi skulle se Håkan Hellström, men bestämde oss för att av någon anledning inte stå längst fram, utan i mitten, längst fram vid mittenavspärrningen. Fast det var ingen vanlig avspärrning i form av staket, nej, den var ett sådant där nät som hänger bakom handbollsmål. Fruktansvärt opraktiskt! För att ta emot sig om det blev tryck bakifrån fick man luta sig fram ca en meter, eftersom nätet gav efter ungefär så mycket. Vilken ju innebar att man i praktiken gav mer utrymme åt trycket, och mosades mot nätet. Hm. Vi insåg livsfaran i detta och tänkte att närmare scenen kanske inte var så dumt i alla fall...  (Dessutom visade det sig att vi faktiskt var bakom scenen (drömlogik...) och att de var tvungna att hänga en backdrop på andra sidan nätet så att vi såg... ingenting...) Men först skulle vi duscha! Jag hade hittat en mycket smart förvaringsplats för min packning (för vem orkar släpa omkring på en stor ryggsäck när det är festival?); en stor stenkista som stod på parkeringen. Den var stor nog för att en kortare människa skulle få plats där i; när man öppnade den fanns det en kista till och i den kistan fanns en dödsmask av sten. Förmodligen låg det en egyptisk mumie under den. Den var kantad av hundratals hieroglyfer och bilder. "Jaja, står den här på parkeringen så får väl bäste herr Farao finna sig i att folk använder den!" tänkte jag bekymmerslöst och hivade ner min ryggsäck rakt i synen på den djupt slumrande Farao.

Återstår att se om jag nedkallat någon uråldrig, egyptisk förbannelse över mig...

Fall, julesnö!

Just nu ser det ut såhär hemma, och just nu är jag lugn. Jag har tagit en långpromenad, legat på soffan och läst kvalitetslitteratur (och misslynt grymtat åt alla som försökt slå sig ner framför tv:n och slötitta på kanal 6, att det borde de också göra), övat piano samt skyltat om lite i affären. Det enda orosmolnet på min himmel är det faktum att jag måste ringa till en vilt främmande och eventuellt dansk människa för att be denne kompa mig på Köpenhamnssökningen. Usch och fy!

Men, petitesser! 

Det verkar i alla fall som om julefriden så sakteliga börjar lägra sig i denna min oroliga själ. 

Det enda jag verkligen, verkligen önskar mig i år är lugn.

Vi människor

Idag blev jag, tillsammans med många andra, vittne till misshandel på öppen gata.

Två killar, kanske tjugofem år gamla, började bråka. Eller om det var den ena som började bråka med någon annan. Det verkade vara en tjej med i bilden. Han, kanske lämnad av henne, slängde av sig jackan och vräkte ner honom, kanske den han blivit lämnad för, på gatstenarna. Nästan genast kom folk springande; vuxna, starka män, som lyckades sära på dem. En medelålders kvinna stod med armarna om en tjej, kanske hon som lämnat; ruskade om henne för att få förlamningen och chocken att släppa.

Jag stod vid Indiska och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Ville inte gå därifrån förrän jag sett att det lugnat ner sig, att det inte var någon fara; få bekräftat att jag kunde gå därifrån med gott samvete. Blev arg på mig själv för att det var så egoistiskt. Undrade om jag kanske skulle gå fram och fråga om de behövde hjälp med något, men det verkade som om allt som skulle göras redan gjordes. Det kanske bara skulle vara jobbigt med mer folk?

Det är inte första gången jag befunnit mig i en sådan situation. Jag kan inte glömma dem. Inne på ICA Maxi, något år sedan; jag står och betalar inköpet, när jag hör barnskrik. Vid utgången, rätt långt från kassan, har en pappa tagit ett hårt grepp om sin sons öra. Han skriker något, och börjar dra med sig barnet ut genom de automatiska dörrarna, som öppnar sig precis som för vilken annan kund som helst.

Jag stod vid kassan och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Naturligtvis måste jag reagera! Göra något! Men om jag går fram och säger till... tänk om jag gör det värre? Tänk om pappan bara blir ännu argare och låter det gå ut över sonen? Han skulle ändå inte lyssna. Jag är 18 år, tjej, blond och ganska klen. Han är man, medelålders och stark. Men barnet? Vad ska han tro om människor, när de låter hans pappa misshandla honom helt öppet på ett storköp, utan att reagera? Jag måste! Men tänk om det blir värre?

Pappan och sonen har sedan länge varit utom synhåll. Det är för sent.

Det är så fel att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. Bara för att folk ska lyssna. Det är så fel att jag ska tro att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. För att folk ska lyssna. När jag kanske inte behöver det, när allt kommer omkring.

För jag är människa och det borde räcka.

Lucia: klart slut

Trött. Jättetrött. Så trött att jag, som normalt smattrar iväg som en kulspruta så fort jag skriver något, måste kämpa fram vartenda ord.

Jag är trött, men glad.

Idag var det julavslutning. Jag fick dirigera "Jul, jul", som inledning, och sedan tänkte jag att nu. Nu äntligen är det över! Och så började Gunnar prata; det gamla vanliga om att vi ska vila oss på lovet om vi ska söka Köpenhamn, och inte vila lika mycket om vi inte ska söka Köpenhamn... Sedan sa han att det fanns en elev som utmärkt sig särskilt i år, med sitt enorma engagemang i luciaverksamheten, och att han kände att det borde uppmärksammas.

Och så fick jag en av de mest värmande applåderna jag någonsin fått i hela mitt liv. Samt ett presentkort på Akademiebokhandeln.

Där och då var det värt allt slit.


(Och appropå slit; mitt hår fick liv i tisdags och skapade helt på egen hand en märklig, tuperad boll i nacken. Stina, jag tror du vet vad jag pratar om... Denna boll inhöljdes sedan i stearin från luciakronan och jag har varit för trött för att göra något åt det, utan helt enkelt satt upp det i en tofs och låtit det vara. Lite som att ha en angorakatt i nacken. I morse kände jag dock att en dusch var av nöden, och kammade/slet ut min angorakatt. Det tog tjugo minuter.)

Julilska

(Tänkte bara skriva några rader och meddela att jag fortfarande lever. Trots allt. Världen snurrar fortfarande litegrann; mina öron hör allt genom ett ordentligt lock och mina stämband har lagt ner verksamheten. Jag läcker som ett såll och kan inte ta en ton. Nu måste jag vila fram till Köpenhamn. Dricka glögg, läsa böcker och mossa julgrupper.)

Ni som känner mig får ganska snart ihop ekvationen. Så fort man lägger till variabeln "hals ur funktion" så blir svaret ofelbart "på jättejättedåligt humör". När jag är på dåligt humör klagar jag på saker. Blir arg på saker. Och idag är det konsumtionshetsen som har fallit i onåd hos mig. Den ligger i och för sig aldrig speciellt bra till hos mig, men idag var det värre än vanligt. Jag var tvungen att gå ner på stan för att skaffa mig lite läkemedel, och vandringen mellan stora torget och apoteket... I Carlings skyltfönster hängde det stora, uppblåsbara polkagrisar som det stod något i stil med "it's the christmas spirit!" på. Bredvid hängde en dekorativ stege, på vilken en massa kalsonger i olika färger var uppskyltade. I fönstret hos Gina Tricot stod och satt ett gäng pinnsmala, ansiktslösa skyltdockor i olika mysiga pyjamasutstyrslar. De stod i mindre mysiga poser. Någon satt onaturligt framlutad; hon hade ett par hotpants, linne och en kofta som var öppen och hade hasat ner från ena axeln. På koftan hängde en stor lapp med texten "from me to you". Från vem till vem? undrade jag irriterat och önskade att jag var utrustad med skygglappar. Eller att jag kunde sätta händerna för ögonen och slippa se. Fast det kunde jag inte, för då hade jag gått in i något och gjort illa mig. Frustrationen eskalerade när en blondin utan jacka (det var svinkallt ute) kom emot mig med ett försäljarleende och en obehaglig liten lapp i handen. Jag hann se att det stod något om 100 kr rabatt på den.
"Hej, ursäkta, om du handlar på Lindex..." började hon.

Jag försöker alltid att möta människor respektfullt. Tänka på hur jag beter mig.

Innan jag hann hejda mig stönade jag högt och slängde ett uppgivet, frustrerat, nästan klagande "neeej" i hennes ansikte. Sedan flydde jag in på apoteket. Jag kunde höra ett förnärmat "meh!" bakom mig.

Låt mig bara vara ifred. Jag vill inte ha. Vill inte köpa. Vill inte bli påmind om att stora delar av Sveriges befolkning inte tänker; bara köper. Vill inte att de där skyltfönstren ska tro att jag också är så lättlurad. Skratta åt mig när jag går ut från affären, ett par vantar rikare. Det är ju inte så att affärerna försöker vara snälla, när de delar ut erbjudanden om att nu kan man minsann få 100 kr rabatt om man handlar för 300 kr. De vill inte utföra en godhjärtad handling mot sina medmänniskor. De vill tjäna pengar på sina konsumenter. Jag hittar inga belägg för att christmas spirit under någon längre tid i vår historia varit synonymt med att handla kalsonger på Carlings. Det är en så pinsamt genomskinlig mask. För all del, köp dina underkläder på Carlings. Men inte för att de säger att det hör julen till. Jag kanske underskattar folk nu, kanske fler än jag tror tänker som jag. Men jag får intrycket att alldeles för många köper det rakt av. Blir grundlurade. Ingen tänker efter. Och jag vill bara skrika. Högt. Så att alla med sprängfyllda shoppingkassar, tomma plånböcker och ytliga liv kan höra det. Jag vill slita alla rabattkuponger ur handen på blondinen, riva isär dem och slänga upp dem i luften så att den singlar ner som snö och lägger sig i blasket på gågatan. Jag vill ta dragspelet från gubben som sitter utanför Only och spelar Jingle Bells; jag vill göra världens oljud med det så att alla märker mig, julhandeln stannar upp i några förvirrade sekunder, och så vill jag skrika:

"Sluta låta er förolämpas! Är vi inte smartare än såhär?"

Äntligen!

Återigen dåligt bloggat av mig. Men mina dagar är helt fullproppade med saker jag måste hinna... Köpenhamnsrepertoaren ligger i en låda, i princip. Det känns inte så jättelyckat. Och idag måste jag bli arg på en massa personer jag inte vill bli arg på för att skrämma iväg dem till luciarepet i kväll.

Men det gör inget. För SVT har lyckats. Äntligen! Äntligen en bra julkalender! Som alla vi kalendernördar har väntat! Jag har väldigt höga krav på adventskalendrar, men de förväntningarna har tyvärr inte infriats de senaste åren. Jag har i regel gett upp efter ett avsnitt. Men i år... Tjuvarnas Jul har potential att bli något riktigt, riktigt bra! För om jag ser på alla de kalendrar jag tycker bäst om (Sunes Jul, Jul i Kapernaum, Greveholm och Pelle Svanslös), så har de alla en gemensam nämnare i form av julstämning. De sista tre även inslaget av omoderniteter (Kapernaum är en fantasistad i 1800-talsstil, Greveholm är ett jättejättegammalt slott och Pelle Svanslös springer inte direkt omkring med en iPhone 4). Sunes Jul är bara helt hysteriskt jätterolig, även det funkar. Det ska bli intressant att se var Tjuvarnas Jul landar någonstans. Jag kommer i alla fall att följa den slaviskt!

(En annan go kalender är min paketkalender. Idag gav den mig en rödrutig julduk att ha på köksbordet. Tack mamma!)

Snart...

Förmiddagen har ägnats åt städning. Det är ju första advent i morgon! Jag klarar mig bra utan så mycket julpynt, men mina julgardiner ska finnas där. Änglaspel är något jag inte heller vill uppleva en jul utan. Änglaspel kan vara enormt irriterande, om man till exempel har det tänt när man sitter och äter. Men en kväll, någon gång ibland, tillsammans med lite glögg och en färsk lussebulle är det nästan magiskt!

Blond Sopran Tipsar

Jag har nu knäckt förkylningens gåta, känns det som. Så här fort har en förkylning aldrig gått förut! Eller, jag är fortfarande tämligen täppt i näsan, men nu är jag ju sångerska och väldigt halsfixerad. Och faktum är att jag bara hade ont i halsen i tre dagar! Jag kände ett plötsligt behov av att skriva ner receptet på mitt tillfrisknande, så jag inte glömmer det.

Blond Soprans Förkylningskväsare

- Kahn Jang. Börja pimpla så fort du känner att förkylningen är på g.

- Zyx citron, tre ggr om dagen. Även någon dag efter att det slutat göra ont.

- En bamyl att sova på de första två-tre nätterna.

- Ingefärste med honung och citron. Obegränsade mängder!

- Glass (min favoritdel av kuren, helt klart). Kylan dövar halsontet lite grann. 

- Håll käften (inte min favoritdel). Var helt knäpptyst tills det onda är borta. Det försvinner nämligen myckat snabbare då än om man pratar. Total isolering från omvärlden är att rekommendera. Detta är nog den absolut viktigaste punkten!

- Lite lagom doser frisk luft. Typ en långsam promenad på tio minuter eller så.

- Ät ordentlig mat. Inte Billys eller en påse chips.

- Sov.

Som sångare blir man så låst av att vara förkyld så det är inte klokt. Jag blir ett monster när jag har ont i halsen. Så att äntligen ha en metod som fungerar känns bra! Jag var ju övertygad om att jag inte skulle kunna sjunga på måndag (konsert i Horndal, duett ur Don Giovanni och kanske Trollflöjten), för det brukar ta längre tid för mig att bli bra i halsen än så här. I somras var jag ju däckad i två veckor av Peace&love-förkylningen och tog mig igenom kvalet till Kör-VM på ren viljestyrka...

Och viljestyrka har det minsann krävts av mig för att klara av att vara tyst i tre dagar! Heja mig!

Att läsas långsamt!

Luciarepet avslutades med att vi släckte alla lampor, 

alla ställde sig upp och blundade och sjöng Sankta Lucia. 

Sista versen bara på "o". 

Där och då återfick jag lite av tron på lucia som högtid. 

Att den är något fint. 

En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

***

Jag har tröttnat på skärmen och sitter uppkrupen i soffan tillsammans med Karin Boye. Jag blir så glad när jag hittar en dikt jag inte förstår till fullo. "Ni ropar på människor" blir svårare och svårare att förstå mot slutet. Jag förstår mycket av den. Men inte allt. Någon annan kanske skulle ge upp den just därför. För att hon inte förstår. Och det man inte förstår ska man inte blanda sig i?

Jag blir glad när jag inte förstår. För det betyder att det inte är slut. 

Det betyder att det finns mer att upptäcka!

Och, när förstår man något egentligen? 

Finns det någonting alls som är så klart att det går att förstå helt och slutgiltigt?

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.

Dagens meny

Frukost: Bacon och äggröra, två sorters yoghurt med nötter samt ett glas vatten med järn- och c-vitaminbrustablett i. (Intagen ca 11.00)


Lunch: En macka, en drickyoghurt samt en liiiten mugg te. (Intagen ca 17.45)

Middag: Fram till för fem minuter sedan var planen en st gammal banan samt flädersorbet (impulsköpt). Men, ett storartat fynd i form av lite färdigstekt köttfärs gjordes i frysen. Så nu ska jag göra en sån här, hade jag tänkt!

Tippen

Såhär ser det ut hos mig just nu. Och nej, jag har inte haft inbrott. Inget utbrott heller, för den delen. Jag har haft tidsbrist. Har fortfarande. Men på söndag... då har jag inget inbokat. Då ska det bli fint! Å så fint det ska bli! Jag ska damma bakom tavlorna och släppa tillbaka dammråttorna ut i naturen och para ihop alla sockor och tvätta bort fettfläckarna från fönstret som jag råkade göra när jag skulle öppna fönstret efter att precis ha lagt lite bacon i stekpannan. Allt det ska jag göra och det ska bli så fint!

Dumma grejer jag gör - 2

Jag är nyss hemkommen från elevafton. Kontrasten är slående; för ett par timmar sedan stod jag på scenen i högklackat, kjol och finsmink, och nu sitter jag i min soffa i trasiga tajts, oknäppt flanellskjorta som jag lånat ur pappas garderob på obestämd tid, dock fortfarande med finsmink. Det kommer att bli kvällens stora grej. Jag avskyr att sminka av mig. Det tråkigaste som finns. Men jag kan inte somna med smink på. Omöjligt. Summan av denna ekvation kommer förmodligen bli att jag sitter uppe jättesent enbart för att jag inte kan motivera mig att gå och ta itu med avsminkningen. Det är ganska korkat.

Elevafton gick förresten bra, om någon undrade. Jag sjöng Tornarian ur The Turn of the Screw av Benjamin Britten. Jättekrånglig musik... Men vacker! Och så målande! Jag tror jag ska ägna ett helt inlägg åt just den operan sen, när jag får tid, för den är helt galet läskig och morbid! Guvernanten är en otroligt komplex, tragisk och mörk roll. Och som alltid när det gäller mig; ju hemskare och mörkare en sång eller roll är, desto roligare tycker jag att det är att göra den!

Tjingeling!

Det här med säsongsbetonad verksamhet...

En kväll i november. Stjärnorna är högre upp och längre bort än någonsin. Luften jag andas ut blir till ett moln i mörkret. De sista löven har fallit, de sista blommorna har vissnat och fönstren jag passerar lyser hemtrevligt mot mig, som små tittskåp. Det ser så varmt ut där inne. Och det är så kallt här ute. Jag måste gå långsamt för att inte halka. Gatorna glittrar av ett tunt lager froststjärnor. Allt är så fridfullt, på något sätt. Staden förbereder sig för vintervilan. Höstmelankoli. Långt borta hörs ljudet av...

... glassbilen.

Kvällsbetraktelse

På den här väggen har det suttit minst fem olika sorters tapeter.

Bara den som sitter ytterst syns.

Men alla finns där.

Alla har tjänat sitt syfte när de satt ytterst

och nu bär de upp det allra yttersta, slutgiltiga lagret.

River man i det så syns alla de gamla också.

Jag skulle inte vara jag utan alla dem jag en gång varit.

De bär upp mitt yttersta lager.

De syns inte längre.

Men när det yttre lagret rivs 

upptäcker jag att de aldrig slutat finnas.

Och att mitt yttersta lager är så tunt.

Glesbygdsnytt

Jag har ordinerat mig själv vila i helgen, efter insikten om att jag i torsdags och fredags småsprang (emellanåt spurtade) i stället för att gå. Folkmusiknatta pågår för fullt i Falun, det är första året som jag inte är där. Men, nattsudd kändes inte som något min kropp skulle uppskatta just nu. Tyvärr.

Så nu är jag återigen stationerad ute i vildmarken. Det mest dramatiska som händer här är att Tiger återigen fått på nöten av någon grannkatt, och nu har en dräneringsslang insatt på ena sidan av halsen. In genom ett hål och ut genom ett annat. Det leder ut var. Jätteäckligt. Jag var inte med till veterinären, men pappa berättade att så fort Tiger blev utsläppt ur transportlådan så gömde han sig bakom en vattenpump, och enda sättet att få ut honom därifrån var helt enkelt att ta på sig ett par tjocka arbetshandskar och stoppa in händerna bakom pumpen. Aj. Handskarna kom också till nytta när han skulle i och ur lådan. Han hatar att vara instängd. Och han hatar att åka bil. Han jamar sitt mest misshandlade mjau för att verkligen understryka hur otroligt hemskt det är. Nu måste han vara inne ett tag, för att vi ska kunna få i honom hans penicillin. Risken finns annars att han känner sig illa behandlad och rymmer. Just nu är han instängd i lillhuset (ett av växthusen om någon oinvigd undrar). Det går att komma in dit genom en dörr i affären, alldeles bredvid toaletten, så varje gång man går förbi där kan man se genom fönstret i dörren hur han sitter där och blänger misslynt på en.

För mig, som är löjligt svag för ett par stora, bärnstensfärgade kattögon, är det nästan psykisk tortyr att behöva stänga dörren i ansiktet på honom så han inte smiter ut. Fast jag misstänker att han inte mår lika dåligt som han utger sig för att göra. Han är nog mest sur.

Undrar om man kan skicka katter på parterapi?

Med ögon känsliga för lila

Igår morse vaknade jag halv fyra. Jag försökte somna om men det enda jag kunde tänka på var att om tåg ett får göra tre luciatåg på en och en halv timme, och schemat absolut inte får spricka, vad gör man då om någon måste gå på toaletten? Ska man vänta då eller springa vidare till nästa ställe ändå? Jag gav upp mina försök att somna och gick upp vid halv fem.

 Igår morse fick jag vara med när solen gick upp. Och plötsligt såg världen ut såhär.

Why do you fly up side down?

Ett av mina favoritbarnprogram är nog Snobben. Jag har tyckt om det ända sedan jag var riktigt liten, och skummar faktiskt fortfarande igenom barnkanalens tablå när jag är hemma för att se om de råkar sända lite Snobben. Jag tror att mina ömma känslor för det programmet helt enkelt beror på att allt inte är så fruktansvärt tillrättalagt och glättigt. Huvudpersonen Karl är en så fantastisk antihjälte; allt han rör vid förstörs. Han kan inte göra någonting rätt. Ständigt utfryst och retad av sin omgivning, men alltid lika hoppfull. Någon gång måste det ju bli hans tur?

Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.

Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.

(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)

Jag har en plan...

... tajmad och klar in i minsta detalj.

Min nya strategi för att överleva julen i år är helt enkelt att försöka göra den så behaglig som möjligt. Ingen mer stress. Tacka nej till saker (i alla fall till det jag inte redan tackat ja till...). I detta syfte planeras även en paketkalender åt mig själv. Och igår inhandlades glögg, lokalproducerad Vildmarksglögg. Och snart får jag kanske reda på hur färgningen av mammas gamla näbbstövlar gick. Tänker nämligen känna mig nordiskt helylle i vinter! Ett annat steg i min plan är att fixa den ultimata julskivan av julmusik jag har på min dator, att spela i affären så vi slipper "Jag såg mamma kyssa tomten" och annat otäckt. Och så ska jag skaffa skivan med denna låten på. Om inte den kan göra min jul så vet inte jag.

Vildmarksglöggen tittar fram ur vildmarken...

Livstecken

Just nu avnjuter jag Höstlov i Horndal. Men mitt hjärta blickar fortfarande ut över Göteborg uppifrån Skansen Kronan. Den staden, alltså... och Fina Stina!

I ärlighetens namn så är mitt lov inte så mycket lov. Med jämna mellanrum får jag stressattacker av att tänka på lucia (detta har dock resulterat i att jag ritat upp ett tidsschema med tillhörande mobila enheter som symboliserar företagen vi ska lussa på. Ett jättestort. Nu har jag koll), och när jag är tillräckligt sansad för att sluta sitta och vagga fram och tillbaka i fosterställning, tuggande på en gammal toffla, är det jobb och prismärkning av tomtar, tomtar och tomtar som gäller. Tomtar med ben, tomtar utan ben, tomtar med ansikte och ben, tomtar med ansikte men utan ben och vita och svarta och röda; alla luddiga och förpackade i inbrottssäkra plastpåsar. Imorgon blir det i alla fall lite sjunga och spela; minnesgudtjänst i Avesta. Party. Nädå, det kommer att bli jättefint. Roligt att musicera med folk utanför skolan ibland, pröva vingarna litegrann och upptäcka att jag Kan Själv.

Dagens mest spännande händelse var för övrigt när jag i morse hann smörja in händerna med tandkräm innan jag insåg att tvålen nog varit ett lämpligare val.

Detta var en liten lägesrapport från mig i all enkelhet; jag kommer inte att blogga mer förrän jag är tillbaka i Falun, vilket borde bli söndag kväll. Nu ska jag framhärda i mina försök att vrida tillbaka dygnet. Hittills har det företaget gått... sådär.

Du är snart där

Där under träden

bakom stängslet

finns en stig för dig

Fortsätt

Jobbig stämning

Social kompetens har jag knappt någon.
Blir lätt så när man tillbringar sin barndom med näsan i en bok...

Socialt umgänge har jag knappt något.
Blir lätt så när ens bästa vänner befinner sig på mils avstånd...

Social status bryr jag mig inte om.
Blir lätt så när man insett att de längst ner oftast är de trevligaste...

Socialen är en myndighet.

Tiddelipom.

The return of the king

Ibland blir man bara sådär glad i hjärtat. Som när man, en vanlig sketen måndag, kommer gåendes mot tidningshörnan och vem står där om inte Magnus?

Jag är precis hemkommen från Dalarnas Museum där hans trio Artis spelade, och ja, vad ska man säga? Fantastiskt, tycker jag att man ska säga! Det kändes så fint att ha honom och Lina tryggt tillbaka här i Falun, om än bara för några dagar. Som om jag fortfarande gick i tvåan. Det finns vissa människor som liksom har en inbyggd... mysfaktor. Och dem saknar man när de försvinner.

Ibland blir man inte så glad i hjärtat. Som när man vill säga så mycket, men vad man än säger känns fel. Eller som när Lustigknoppsbacken plötsligt tar en kvart att släpa sig upp för. Eller allt vad bihålor heter vägrar samarbeta och man låter urv (nytt bra ord! Urv. Går att använda när som helst!). Det är nästan så att jag hoppas på att det är en förkylning, bara för att få en naturlig förklaring till den plötsliga motvilja vad gäller samarbete som min kropp just nu visar prov på. Eller rättare sagt, för att få en annan förklaring än den att jag är dålig...

Nu kliar det i öronen också.

Over and out.

Och en liten bild på det.

Ute ur garderoben

Just nu befinner jag mig i Horndal. Dagen har gått åt till att sjunga på ett dop. Eller inte bara sjunga, jag kompade faktiskt mig själv också vilket jag är lite stolt över, eftersom jag ju inte är pianist... Spela piano i band funkar, då är det ju nästan alltid andra som spelar samtidigt så oftast hörs det inte lika mycket om man spelar fel, eller så kan man bara säga att jo, men det skulle låta sådär. Men när det bara är jag och pianot så blir det pinsamt tydligt. Idag det gick bra, som tur var! När det gäller dop är det i regel en liten och ganska smörig repertoar som finns att tillgå. Det är rätt okej, jag brukar försöka plocka bort det värsta.

Men alltså.

Lyssna på det här. På "flöjten" vid 2:02.

Det låter exakt som "flöjten" här.

 Observera att det Ajda spelades in på 80-talet. Hela orkestern är midi. Det är okej i det fallet (det är nog rätt dyrt att hyra en symfoniorkester till en sådan inspelning), men vad i #€U/&"#" tänkte Sonja Aldén med? Jag är inget fan av hennes musik i vanliga fall heller, även om jag någonstans förstår varför folk gillar den... eller gör jag det? Min ärliga åsikt är att det känns som om hon skriver låtar genom att skriva upp alla klyschor som finns på lappar som hon sedan drar på måfå ur en burk och så hoppsan! blev det en låt! Och jag tycker det är lite synd att folk nöjer sig med det. Jag förstår inte varför. Eller så kanske jag  bara är cynisk och bitter. Men hennes musik är lite som snabbmakaroner; tar kort tid att laga och mättar skenbart en stund, enkelt och behändigt. Lättsmält. Jag tycker bättre om musik som är lite mer som en potatisgratäng; kräver lite jobb och skicklighet men är mödan värd! Så. Nu har jag kommit ut som kultursnobb. Så skönt det kändes.

Hur som helst. Den där "flöjten" låter inte klokt och hon borde anmälas för kulturskändande verksamhet!

Inte undra på att det finns så många arbetslösa musiker när artister och producenter tänker såhär, för övrigt!
Hur svårt hade det varit att hitta någon som kan spela tvärflöjt på rikitgt?

Kvällsfundering

En släkting till min mosters man samlade på pinnar. 

Någon hade sagt till honom när han var liten att det var bra att spara på pinnar. 

Så då sparade han på pinnar.

Folk frågade sig vad han skulle ha sina pinnar till.

Varför han inte lade tid på något vettigare.

Måste allt ha ett tydligt och vettigt mål för att vara värt att göras?

Dumma grejer jag gör - 1

Ny följetong här på bloggen! Titeln säger ganska tydligt vad den handlar om...

En riktigt korkad grej att göra är att sitta uppe halva natten och titta på meningslösa youtube-klipp eller halvhjärtat forska om näbbstövlar, med motiveringen att det är ju roligare att vara vaken än att sova! Och sedan stupar man i säng halv ett, med vetskapen att man ska upp halv sju nästa dag, och upptäcker att det är ju hur gött som helst att bara ligga i sin varma, goa säng och långsamt somna in till det harmoniska brummandet från frysen. Att glömma bort att det är skönt att sova är en dum grej jag gör.

Nu ska jag sova. Godnatt!

(Nä, bara skojade! Jag ska titta på en massa Parlamentetklipp på youtube...)

Life Skalman style

Jag betvivlar starkt att det bara är äldre människor som kan bli senila. Nu är jag i och för sig inte speciellt insatt i de senaste forskarrönen om just denna sjukdom, så det är ju mycket möjligt att det går att bli senil utan att vara gammal. Bara det att jag inte vet om det.

Hur som helst, jag tror att jag ligger i riskzonen. Jag skulle behöva ha min mobil i ett senilsnöre runt halsen, och för andra dagen i rad har jag helt enkelt glömt bort att äta middag. Det har kommit annat i vägen. Oboeformade tårtor till exempel. Bäst vore ju en mat och sovklocka; en sån som Skalman har och när den ringer så avbryter han precis allt han håller på med! Tidningsläsning, fotbollsmatcher, bergsklättring, berättande av lösningen på ett viktigt problem som Bamse och Lille Skutt är för korkade för att lösa själva... Och så får Bamse och Lille Skutt vänta i två timmar, sittandes på en löst sittande klipphylla, medan Skalman... sover. Lite otrevligt av honom, kan man ju tycka. Hur som helst, mat och sovklockan skulle påminna mig om såna saker. Men jag misstänker starkt att jag rätt snabbt skulle tappa bort klockan...

 Fast de gånger jag vill glömma något så vägrar seniliteten att infinna sig.

Vad är det för poäng med att vara senil då? Jag bara undrar...

Mot skymning

Jag är glad. Mitt liv går bra nu!

Kan då någon förklara för mig varför jag bara vill lyssna på Melissa Horn, och Håkans allra sorgligaste låtar? Det är rakt igenom idiotiskt! Jag tar ju bara ner mig själv!

Kanske är det vädret.

Eller vetskapen om att den här dagen snart är slut, den också.

Jomjomjom dee chakalöt!

I morgon är det öppet hus. Detta innebär bakning. Storskalig bakning. Jag gör tyvärr inget med choklad i, som min kollega här ovan, men väl med citron och lime! 

Och jag klämde precis tummen i kylskåpsdörren. Begåvat.

All suited up

International Suit Up Day kom och gick. Förväntningarna har som vanligt varit höga; det har putsats och fejats i stugorna, gammelmormor har tagit sitt årliga bad, slipsarna har lagts i sträck och barnen har satts på en prydlig rad, inväntande den stora dagen riktigt lysande av glädje och förhoppningar!

Jag för min del hade varit ovanligt förutseende och bett mamma skicka med min kostym upp med min fantastiska skjuts, som pendlar mellan Falun och Horndal. Jättesmart av mig! Inte lika smart att glömma bort att be om vit skjorta och slips också. Fick improvisera med en rutig samt ett besök på Myrorna. Det syns inte på bilden, men på insidan av skjortans krage finns det ett blommönster. Och en av blomsorterna i det mönstrat matchar slipsens färg precis! Vill jag bara säga till mitt försvar.

För övrigt så slog jag och R ett slag för jämlikheten: jag hade blått och han hade rosa. Så medvetet. Jämställdheten firar nya triumfer! 

Hoppas att elevkåren kommer att fira lite triumfer imorgon också. Då är det nämligen dags för det fruktade Luciaruntrigningshelvetet. Ett gytter av papper, telefonnummer, tider som krockar och tåg som inte finns. Tjohoo... Önska mig lycka till!

Att klia Beethoven på magen

Hemma hos mina släktingar i Upplands Väsby bor det två katter. 

Mozart, eller Måsepåse om man så vill,

och Beethoven. Ludde, allmänt kallad. 

Jag och Ludde bekantade oss med varandra i helgen.

Han fick mat av mig och jag fick klia honom på magen.

Han tackade genom att köra klorna i mitt knä av vällust.

Katter är ett broende för mig. 

Ungefär som choklad.

Och kramar.

Godnatt!

Men Bamsen... hade du inte honom vid fågelängen?

En av mina absoluta Astrid Lindgren-favoriter är Lotta på Bråkmakargatan. Jag vet inte hur många gånger jag har sett de där filmerna, och ända sedan jag var väldigt liten har Lottas syster Mia Maria varit en av mina stora förebilder. Jag var så imponerad av att hon kunde klockan, att hon kunde vika ihop en filt sådär coolt genom att klämma fast den under hakan och att hon hade så fina kläder! När jag var lika stor som hon, ja då var jag minsann stor på riktigt! tänkte jag, fem år.

Nu är jag betydligt större än hon, men när jag då och då ser på filmerna så känns det fortfarande som om hon är större än mig!

Och vad gäller hennes oslagbara stil, så är den fortfarande en inspirationskälla för mig!

(Jag kan inte riktigt låta bli att nämna Claes Malmberg som Lottas pappa här, han är tamejtusan helt underbar! Kan starkt rekommendera er att ta er en titt på någon av Lotta-filmerna om ni har tråkigt, bara hans prestation gör det så värt!)

I know this because I am a geek

Ett litet leende såhär på kvällskvisten, med särskild hälsning till en liten sak med cello!

(Eller kvällskvisten... det är snart midnatt. Jag borde verkligen sova nu!)

Ett år sedan

I kväll brinner det här ljuset på mitt soffbord. 

Det är konstigt att år går så fort numera.

För ett år sedan, visste jag fortfarande ingenting. Pappa, som är deltidsbrandman, hade varit ute på larm och jag frågade honom i förbigående vad det rört sig om. En singelolycka, föraren klarade sig tyvärr inte.  Mer sade han inte. Mer får han inte säga, brandmän har tystnadsplikt.

Jag såg en mycket märklig uppdatering på facebook dagen därpå, innan jag skulle till skolan. 

Något i stil med "nej, det får inte vara sant, gumman <3". Postat till Simone.

Hela hennes profil var full av liknande meddelanden. 

Det var längesedan jag pratade med Simone. Vi var väl inte speciellt nära vänner. Mer kompisar. Men hon var en av dem jag blev glad av att se på ICA när jag kom hem till Horndal. Allt var som vanligt, liksom. Hon var den jag gav förtroendet att vara körsångerska i Iamfairy.

Begravningen var så vacker. David och kören gjorde ett jättejobb, jag stängde av alla känslor för att hålla rösten stadig. Låtsades att det var ett dop. Sedan kom tårarna. Och kramarna. Alla människor jag inte pratat med på mer än två år. En dag spolades tiden tillbaka. 

Sedan tog den slut.

Jag saknar dig Simone.

 Som man saknar sin barndom.

Mat, underbar mat!

För ungefär två timmar sedan kom jag hem från Stockholm, där jag har spenderat en mycket trevlig och givande helg. Men hemkomsten... det var längesedan jag var så hungrig! Och verkligen märkte av det: jag hade tänkt öva lite men pianotangenterna och noterna flöt ihop framför ögonen på mig, och när jag fösökte forma ett leende med munnen blev det mer en missnöjd grimas. Jag var helt enkelt inte i skick att öva, träffa folk eller, ja, göra någonting annat än äta. En pklågsam timme förflöt under vilken jag svängde ihop en fiskgratäng med blomkålsmos. Hela tiden smååt jag närmast tvångsmässigt av osten... Nu är jag mätt och glad igen, tyvärr för mätt för att kunna sova på ett tag. Här kommer i alla fall min favoritmatsång!

Bara att lapa i sig

Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt att vara lärare på Folkuniversitetet. Eleverna har betalat en massa pengar och litar på att jag kan lära dem en massa bra grejer. Men ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra för att en sångröst ska kunna släppa lös ordentligt; jag sitter bara vid pianot och känner armsvetten komma och piper panikslaget fram ett "bra, vi tar det igen... en gång till! Igen!" medan jag tänker febrilt. 

Men idag hände något. Alla var plötsligt ungefär dubbelt så bra som vanligt. Min lilla elvaåriga sångfågel lyckades plötsligt pressa fram klockrena höga toner på ställen som tidigare inte riktigt nått upp. En vägg och en hoppande diafragma löste upp spärrar för mina två vuxna elever. De sa en massa snälla saker, men det som värmer mest är ändå att höra dem. Att höra dem omsätta det jag säger i sång och få ut något av det. 

Det är bara att, precis som Tiger, lapa i sig och komma ihåg känslan när det går bra! Bra är helt enkelt dagens ledord! (Förutom på en punkt: skolans minst sagt usla pingisracket (rackets, racketar?)... Fast det gör inget när man tycker om personen som håller i det!)

Första dagen på resten av ditt liv

Det här har jag gjort idag:
- Varit hos tandläkaren

Det här ska jag göra idag:
- Öva
- Lära mig en massa körlåtar
- Laga mat åt mamma, pappa och farbror som lägger om vårt tak
- Öva ännu mer
- Planera lektioner inför imorgon

Det här har jag lust att göra idag:
- Ingenting

Det känns ju lovande...

Tetider

Just nu befinner jag mig återigen hemma i Horndal. Mjukbyxor på, lördagsmys införskaffat och snart väntar en promenad! Förhoppningsvis hinner det bli lite råkallt tills dess; är det höst ska det vara höst tycker jag och inga mesiga 18 grader varmt! Hela grejen med höstpromenader försvinner ju! Det ska vara lite kallt, så man får rosiga kinder och måste ha vantar på sig, och så kommer man hem och får värma sig med en kopp te! Cafét vi bor granne med säljer helt makalöst goda teer från Muddus Hjortron. Jag köpte Höstte senast jag var hemma, och idag blev det en påse Hjortronte! Galet gott! Jag måste ju bunkra lite inför vintern, just nu har jag bara Höstteet och Arvikate i min lägenhet i Falun, att jämföra med de ungefär tio sorter jag hade förra året! Fast när jag flyttade så stod flyttkartongerna i garaget en tid, och när vi tog fram dem för att gå igenom dem så visade det sig att mössen i vårat garage tydligen också är tefrälsta... det var bara att slänga alltihop. Det enda positiva med det var att jag blev av med 100g Kustguld, som jag köpte i ettan men upptäckte var jätteäckligt. Men det tar ju emot att slänga ätbara saker, så det där Kustguldet har fått hänga med. Mössen verkade gilla det, dock!

Teblomma från Te&Kaffe

Flöjten och jag

Jag har precis räknat ut att jag har spelat tvärflöjt i elva år nu. Det är mer än hälften av hela mitt liv. Men det känns inte som lång tid alls: jag minns fortfarande mina första lektioner. Jag minns hur övertygad jag var om att det här med flöjtspelande absolut inte kunde vara min grej; jag hade inte fått ljud i den på en hel vecka och kom till lektionen i upplösningstillstånd. Det var nog inte meningen att jag skulle få spela det här vackra instrumentet! Jag kunde lika gott lämna tillbaka den och börja spela fiol eller något annat otrevligt.

Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...

Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!

(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)