I hela mitt liv har jag varit väldigt fixerad vid gränser. I varje dagbok jag skrivit, står att läsa något i stil med "...och eftersom den här dagboken ska vara utskriven till skolavslutningen...". Jag tänkte att det här sommarlovet/den här höstterminen/vårterminen ska bli ett nytt, annorlunda kapitel i mitt liv! Och för att markera det fordrades en ny dagbok. När jag sjunger ett körstycke, till exempel under skolans projektveckor, är det inte konserten som är det viktiga. För det enda jag kan tänka på under konserten är, att "nu var det sista gången jag sjöng den frasen" och "den där tenorinsatsen får jag aldrig höra mer". Saker och ting som tar slut har alltid berört mig väldigt mycket. Jag blir melankolisk.
Men, nyårsafton rör mig inte i ryggen. Över huvud taget.
(Kanske för att ett år som tar slut är så stort, och tack och lov helt omöjligt för mitt förnuft att greppa. Hade jag förstått vidden av det, hade jag förmodligen brutit ihop.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar