Var hälsad, jullängtan!

Precis när bussen passerar Rembo laddar min mobil ur. Jag hade säkert brytt mig mer, om jag inte varit så upptagen med att gång på gång läsa igenom veckoschemat i min kalender. Det finns knappt en ledig fläck kvar att skriva på. Jag försöker greppa hur det är tänkt att jag ska hinna äta och sova. Och binda tärnkransar. Herregud, det går ju inte... Hur mycket är klockan egentligen? Jag böjer mig fram och frågar en medpassagerare. Svaret känns som ett slag i magen. Men... jag skulle ha klivit på min anslutningsbuss i Månsbo backe för tio minuter sedan! Detta har jag bevisligen inte gjort. Jag ögnar panikslaget igenom busstiderna, som står nedklottrade på ett hörn i kalendern. Jo, den här bussen skulle ha släppt av mig för tjugo minuter sedan! Varför händer detta? Är vi så försenade? Med en sorts overklighetskänsla i kroppen kliver jag ändå av i Månsbo backe, där bilarna dundrar förbi i och kastar snörök i mitt ansikte. Kanske medpassagerarens klocka gick fel? Man vet ju aldrig... Jag väntar i kanske tio minuter. Ingen buss. Det är svinkallt. Jag är väldigt försenad till repet i Grytnäs nu. Undrar hur lång tid det tar att gå... Jag lyckas stanna en fotgängare och får låna en mobiltelefon så att jag kan ringa hem. Pappa svarar, det skulle ta för lång tid för honom att åka in och hämta mig, tjugofem minuter ungefär, men han säger åt mig att gå till OK-macken som inte ligger så långt bort, och försöka ringa därifrån. Så ska han se vad han kan ordna. 


Jag traskar iväg till OK. Blir ståendes innanför dörren en lång stund och stirrar som en sinnessjuk på raderna med Pucko i kylen framför mig. Jag är ett pucko. Ett stort pucko. Skolans projektvecka, julkonsert, genrep till lussekonsert, lussekonserten, Musikskolans julkonsert, lucia med skolan, ljuskvällen, binda tio tärnkransar och tre luciakronor, lära mig stämman till Bachkören, pendla mellan Avesta, Horndal och Falun varje dag... Det säger ju sig självt att man inte hinner allt det på en vecka! PUCKO! 


Jag får låna telefonen. Pappa har lyckats få tag på en jobbarkompis som bor i Skogsbo, och han är på väg för att hämta mig. Jag är bara en och en halv timme försenad. Jag tackar hon som står i kassan för lånet av telefonen, går ut på parkeringen och bryter äntligen ihop. Gråter. Frågar rakt upp mot himlen om det är så här det ska vara. Är det här jul? Julefrid? Kommer jag någon gång, någonsin igen att få uppleva en lugn och fridfull jul?


Jobbarkompisen kommer och hämtar mig, jag kan äntligen slänga av mig mina genomblöta ytterkläder i kyrkbänken, ställa mig på körgradängerna och sjunga de två sista sångerna. Sedan är repet slut. 

Såhär ska det inte få bli i år. Jag tänker inte tillåta det. Prognosen ser än så länge bra ut, inte mycket krockar och vi slutar skolan bara några dagar efter lucia. Överlever jag lucia är det lugnt sedan! Jag fick sådan julstämning idag, det är därför jag skriver det här; jag håller på att bestämma mig för vilken koral jag ska spela på pianoprovet i Köpenhamn, och då tänkte jag ta en som jag kan ha användning för annars också. Så det blev "Var hälsad, sköna morgonstund!". Den förknippar jag med lugn. Det är en av få julpsalmer som inte är förstörda för mig. "Var hälsad" sjungs på julottan, när alla mina jobb är klara och de fantastiskt fridfulla mellandagarna ligger framför mig. Årets mest underbara dagar, då jag får ligga på soffan och se på kostymdramer från BBC, äta julgodis och inte göra ett vettigt dugg.

Ungefär det tänkte jag på när jag satt och spelade piano idag.

Nätter och dagar

Jag har inte bloggat på några dagar nu, som uppmärksamma läsare kanske märkt. Detta kan förklaras med att jag har haft besök av världens mest underbara vänner, och då har jag så klart velat umgås så mycket som möjligt med dem! Så då fick datorn stryka på foten.

Vi har haft det helt underbart roligt! Jag saknar verkligen vårat gäng, nu när vi är så utspridda... För att hinna med så mycket som möjligt har vi tagit till nätterna, och ja, det är något speciellt med nätter!
Livet blir lite mer magiskt! Himlen kan ha en miljon olika färger, och prickarna på bilden är inte taskig bildkvalitet utan snöflingor eller älvor eller stjärnor... Tystnaden är full av förståelse och inga tåg går härifrån. På natten känns morgonen på ett sätt som något som någon har hittat på.

Långsam läsning

Ikväll är de flesta ute och roar sig med folkdans och togafest. Men inte jag. Mitt huvud har till min stora irritation gjort ont hela dagen och reagerat på mista ljud. Att sitta och läsa tidningen utanför orkestersalen när folk spelade där inne var en plåga. Så jag tog mitt parti och gick, mycket motvilligt, hem för att spendera kvällen i ensamhet och framför allt tystnad.

Men någonting måste man ju hitta på för att fördriva tiden. Jag blir galen av tristess om jag inte gör någonting, oavsett hur ont i huvudet jag har. Det gäller bara att anpassa aktiviteten till hälsotillståndet. Så jag satte tänderna i en bok jag fyndat på Myrorna: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. Jag har länge tänkt att jag ska läsa systrarna Brontë och Jane Austen; men jag har upptäckt att man verkligen måste vara i rätt sinnesstämning för att kunna uppskatta dem. I alla fall måste jag det. Det är så mycket ord. Långa meningar, lätt att tappa bort sig eller tappa intresset. Man måste läsa långsamt. Det brukar jag vara tämligen kass på, men efter två, tre timmar av koncentrerat läsande har jag börjat vänja mig. Och nu flyter det! Varje ord blir intressant, och min överhettade, bultande hjärna hinner med att ta in allt! Jag upptäcker att jag på något vis känner igen Annes språk; kanske är det inte så olikt mitt eget? Vindlande långa meningar, målande och fina men emellanåt med väldigt... självironiskt konstaterande små inpass. Väldigt underhållande!

Och det bästa av allt (så fort man accepterat det, van som man är vid tempot i halvtimmesserier på tv): inte bara orden, utan också handlingen, är jättelångsam! Boken räcker för evigt! Man kan grotta ner sig i detaljer, för alla detaljer får plats! Och tänk så många koppar med varm mjölk med kardemumma i man hinner sätta i sig under tiden! Miljoner!

John Blund och jag

Igår hade jag fruktansvärt ont i huvudet. Seg och trött och gnällig tog jag mig genom dagen, och när jag äntligen fick ställa in mina skor i skohyllan hemma i lägenheten hade jag planerat att ligga på soffan och läsa, dricka te och lyssna på något lugnande. Jag skulle läsa så länge jag orkade, och sedan skulle jag gå och lägga mig och sova minst tio timmar och vakna som ett litet och förhoppningsvis inte förkylt energiknippe!

Hej, sa min dator och det var den kvällen det.

Fast jag kom faktiskt i säng vid tio, efter att med bultande huvud ha slötittat på parlamentet på youtube lite för länge. Och jag somnade. Och sov. Och det är så enormt fantastiskt härligt att sova!

Vid sådana tillfällen minns jag varför jag i femårsåldern var blixtförälskad i John Blund. Han svek mig dock; han hade lovat att komma och hämta mig på natten och så skulle vi flyga upp till hans sockervaddsmoln och gifta oss! Jag hade till och med lagt i ordning min brudklänning (mitt lucialinne) och mina finskor (leksaksskor av plast) bredvid sängen! Den skitstöveln kom aldrig.

Dagens tips blir därför: lita aldrig på killar som kan flyga! Framför allt inte om de jobbar natt också. Då är det bättre att bara sova.

Hemma

När man ser bilder som de här är det lätt att längta hem.

En regnig lördag, tillbringad i soffan med en bra bok och en kopp varm choklad.

En klar höstdag med långpromenad och blåbärsplockning. 

Inga krav. Inga måste. 

Bara lugn.

Att sola sig i glansen

Ikväll var det elevafton. Denna utomordentliga tillställning bjöd bland annat på mig. Jag sjöng Dorabella och en sång ur "Barnets Vaardag" (två a:n blir å på norska); "Vaarmorgen i skogen". Den sistnämnda cykeln är skriven av Agathe Backer Gröndahl, en fantastisk norsk kompositör och pianist, samtida med Grieg. Anita brukar alltid hypa henne varje gång någon sjunger något av henne, men det är Agathe värd! Hon var småbarnsmamma, hade ett helt hushåll att sköta (och en musikerman som inte gjorde många knop hemma), en karriär som konsertpianist, hon hade pianoelever och på toppen av allt detta komponerade hon själv. Hon gick mycket riktigt in i väggen efter ett tag och dog ganska ung.

Jag hittade inte Vaarmorgen på spotify tyvärr, men några andra sånger ur samma cykel. Till exempel den här, som jag också har sjungit vid något tillfälle.

Till min stora glädje gick uppträdandet jättebra! Jag har fått så många komplimanger och känner mig verkligen pepp! Allt både filmades och spelades in; normalt sett brukar jag vänta lite med att lyssna på inspelningar för att hinna få lite distans till prestationen (så typ, ett halvår eller så), men ikväll vågar jag banne mig lyssna på det direkt! Det känns så härligt med så många positiva ord i ryggen! Tack ska ni ha! Nu solar jag mig i glansen, för det tycker jag att man får göra då och då!

Här är en annan som solar sig i glansen!

Sillsillerisillsill

Min moster har en katt som heter Silla. Silla är en enormt gullig katt, med stora ögon och vackra drag. Hon har ett väldigt lågt mjau, hade hon varit människa hade hon definitivt sjungit alt. Vår Tiger låter som en gossopran i jämförelse. Silla tycker om att ligga på sin favoritstol och betrakta de tvåbenta varelserna, äta dubbla portioner mat och att leka med ett snöre som man gömmer under en matta.

Men det här med kameror och posering verkar hon tycka är ett urbota dumt påhitt.

I natt jag drömde...

... jätteförvirrat. Det var länge sedan så ologiska saker blev så självklara i en dröm! Jag tror att ramhandlingen var någon slags släktträff; vi var på väg någonstans och hamnade på en kombinerad galleria och tågstation, som såg ut som tagen ur en åttiotalsfilm om framtiden. Sedan skulle jag åka skidor, jodå, det var visserligen ingen snö men det gjorde inget för mina skidor var av trä! Jag åkte och åkte och på slutet skulle jag över en åkerplätt, som tyvärr var lite översvämmad. Så bra då att mina skidor flöt så att jag kunde paddla mig över! Åkern avslutades i en grind, som höll inne en större samlad vattenmängd, säkert två meter djup. Nu skulle jag absolut ta av mig skidorna, och det var ju ett vanskligt projekt eftersom de ju inte flöt så bra (ombytliga skidor det där), men bara man knäppte på cykellyktorna som satt fastmonterade längst fram var det lugnt, för då skulle man ju kunna se skidorna om de sjönk och därmed kunna fiska upp dem igen.

I detta skede av drömmen tittade Daniel Westling förbi och hälsade att om jag hade sett en tjej med en tröja med en gubbe på, så skulle jag säga till henne att, ja, du vet! Prins Daniel blinkade förtroligt med ena ögat åt mig och jag förstod att han höll på med någon sorts matchmaking med två bekanta. Inom ramen för våran släktträff. När jag tänker efter såg jag inte så mycket av min släkt på hela tiden. Det var faktiskt bara farfar samt bror min som behagade dyka upp.

I alla fall, jag fick av mig skidorna, bytte identitet till flickbokshjältinnan Lotta och förskansade mig tillsammans med bästisen Giggi i något som såg ut som hallskrubben hemma hos farmor och farfar men som i själva verket var en trappuppgång. Med hatthylla och kylskåp och allt. I denna trappuppgång bodde en hemskt sur gubbe, och vi hade skrivit upp alla dumma grejer han gjort på små lappar som vi förvarade i en plåtburk i ett överskåp i den garderob som fanns i trappuppgången/hallen. Det enda jag minns hände var att gubben kom ut ur sin lägenhet, fick syn på oss och helt oprovocerat smällde till mig i bakhuvudet. Jag klättrade upp till överskåpet för att på ett mycket diskret vis smussla undan den lapp om gubben vi precis författat, men naturligtvis välte jag burken som ramlade ner. Locket gick upp och lapparna föll som julesnö över den sura gubben. Detta tilltag renderade mig ytterligare två slag i huvudet men på något fantastiskt vis lyckades jag smuggla ut burken vars existens gubben på något magiskt sätt glömt.

Sedan raglade jag ut ur skrubben, nu som mig själv igen, och hamnade i ett frosttäckt Mölnlycke. Jag skulle ut på promenad! Jag tappade bort mig lite, och bestämde mig för att vända om. Men så fort jag börjat traska tillbaka började världen snurra. Jag drömmer så ibland, när jag är stressad, att jag går men är totalt oförmögen att hålla en rak kurs. Jag vinglar inte bara lite, utan här snackar vi eka i sjögång på Atlanten. Men samtidigt kan jag inte ramla. Hur jag än försöker. Jag har bara lyckats med det en gång; då kollapsade jag inne på ICA Britsarvet och folk började skrika "finns det någon läkare i publiken?". Jaja, i alla fall, jag vinglade fram i villaområdets stadiga uppförsbacke, och drogs av den osynliga kraft som ruckade hela min värld mot andras hus. In på andras gårdar. Jag försökte hitta ut men kraften drog mig mot fönstren, jag var tvungen att titta. Trycka näsan mot glasrutorna och bevittna andras  köksinredning, barnkalas och badrum.

Jag tror att jag var på väg hem till farmor och farfar men jag kom aldrig fram. För väckarklockan ringde. Jag konstaterade att jag var för trött för att jogga, drog täcket över mig och somnade om.

Mod

Ibland är det svårt att vara modig. Ängeln i fönstret vet vad som är det rätta, och att det rätta i bland är det svåraste. Hon försöker viska det till mig. Ibland hör jag henne inte, och ibland hör jag henne men låtsas inte om det. För att jag är rädd. 

Och när jag är rädd brukar jag lyssna på den här sågen.

Här är en sång till modet Den är till alla dom som vågar tro på morgondan fast natten är så lång Här är en sång till modet en liten, enkel låt Det kanske verkar meningslöst Men jag sjunger den ändå Här är en sång till modet till glädje, hopp och skratt Till dom som tror på kärleken fast hatet är så starkt Till alla som slår sej samman Till alla som ställer krav Till dom som vet hur svårt det är och ändå säger "ja" Här är en sång till modet hos dom som vågar se Som inte låter tysta sej men säger som det är Till alla som bygger broar Till alla som släpper in Till dom som tror att människan kan göra det, hon vill Här är en sång till alla som vägrar att ge opp Till dom som kämpar vidare fast livet är så hårt Till alla som vågar längta till nåt, dom aldrig sett Som inte låter kuva sej men håller på sin rätt Här är en sång till modet Den är från mej till dej En liten enkel visa med det, jag helst vill säg' Så vårda den väl och lär den och nynna den ibland För då växer den och sprider sej i hela Sveriges land  Text: Mikael Wiehe

Hör fåglar sjunga glatt godmorgon, godmorgon i kör!

Min favoritfrukost just nu är youghurt. Båbärsyoughurt blandat med naturell youghurt och nötmix.

Och så har jag det i en rund skål som passar bra till bordsunderlägget!

 Och har man i svarta vinbär från grannens trädgård, blir det så här fint!

Klockan är halv elva och jag har precis avslutat min frukost, trots att jag vaknade kvart över sju.

 Vaddå seg på morgonen?

Till mitt försvar får jag säga att jag faktiskt har tränat en timme av de lite mer än tre timmar jag varit vaken. Så det så. 

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr

Idag var den första riktiga höstkvällen. Första kvällen då mörkret var riktigt höstmörker. Första kvällen vinden på allvar började riva ner löven och första kvällen regnet blänkte riktigt kallt på vägen. Jag har sparat det vackraste som skrivits om hösten till den här kvällen.

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,

nu blir kvällarna kyliga och sena.

Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,

och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,

går och tänker på allt det där man borde.

Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,

och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,

dagarna mörknar minut för minut.

Tänd våra ljus, det är nära till natten,

snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort

och som du kunde hjälpa mej att finna.

En sommar går förbi, den är alltid lika kort,

den är drömmen om det man kunnat vinna.

Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå

innan ängarna är torra och tomma.

Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på

något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska,

dagarna mörknar minut för minut.

Tänd våra ljus, det är nära till natten,

snart är den blommande sommaren slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,

det är för sent för att undra och leta.

Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr

men mer än du nånsin får veta.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust

och hör vågorna villsamma vandra.

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust

och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,

dagarna mörknar minut för minut.

Tänd våra ljus, det är nära till natten,

snart är den blommande sommaren slut.

Text: Tove Jansson

Lyssna här. Och här. 

Och skynda att älska.

Detaljerna

Har man ett öga för detaljer så kan livet bli lite vackrare att leva.

För då kan man se poesi där andra ser en krukväxt och en garagelänga. 

Är magen glad är människan glad!

Jag har äntligen börjat laga ordentlig mat. Bränner inte fiskpinnar och makaroner längre; nu är det omeletter och pajer och rotfrukter och annat nyttigt som gäller! Och när jag äter kött vill jag veta var det kommer ifrån. Just nu låter jag pappa beställa åt mig från Norrbeten, och det känns bra för jag vet att djuren har haft det så bra det bara går, även om det fortfarande skaver i själen för att det faktiskt är djur som en gång levat som jag äter. Jag vill egentligen vara helvegetarian men klarar inte av det. En del tycker att jag hycklar när jag säger att jag bryr mig och sedan äter kött i alla fall, men jag känner att när jag inte klarar av att gå hela vägen med vegetarianismen så är det åtminstone bättre att göra något än ingenting alls. Och det jag gör är att välja kött med omsorg. Det är jag skyldig djuren.

Jag har lite LCHF-tänket i bakhuvudet när jag lagar mat. Mer protein och fett, mindre kolhydrater. Att sätta i sig en hel kastrull tortellini, som jag gjorde för bara ett år sedan, känns plötsligt väldigt främmande.  Någon dag ska jag försöka få tummen ur och gå på bondens marknad och köpa en massa lokalproducerade grönsaker och bunkra för vintern. Blomkål, till exempel, är jättegott att göra mos av och ersätta potatismoset med ibland! För ett halvår sedan visste jag inte vad blomkål var.

Min nya livsstil har gjort mig piggare och gladare i magen; här kommer ett smakprov på gårdagens middagsmat!

Mvh
Bror Duktig

PS. Om Du, bloggläsare, skulle råka vara i behov av en slickepott, kan jag starkt rekommendera en från märket Rice. Min är köpt på Kuckelikana i Falun. Under hela mitt nittonåriga liv har jag aldrig träffat på en slickepott som slickepottar lika bra som den här! Det är magi! DS.

Att bestämma sig

Ibland har man sånglektioner som blir milstolpar. De gånger man plötsligt fattar någonting, och med ens låter man dubbelt så bra som för fem minuter sedan! När sådant händer kan jag nästan inte sluta le, för jag blir så lycklig! Idag, till exempel, förstod jag plötsligt att jag ska gapa baklänges. Släppa ner "fel" sida av käken. Försök det, den som vågar!

Man kan lära sig att älska saker. När jag började på konservatoriet för lite mer än tre år sedan var jag egentligen inte speciellt intresserad av klassisk musik över huvud taget. Jag älskade ju att sjunga, men pop och jazz var ju vad jag lyssnade på... Nästan hela gymnasietiden gick åt till att vela: vad ska jag göra? Klassiskt, jazz, pop, vad? Men under operaprojektet i trean, någon gång i februari, föll allt plötsligt på plats.  I orkestersalen, iförd brun 1700-talsklänning och höftkuddar som var ca en meter breda, sa jag till Anita:
"Du, jag tror att jag har bestämt mig!"
Den kvällen skrev jag ett kontrakt med mig själv att nu var det klassisk sång som gällde.
Och sedan rasslade det till och min röst utvecklades jättemycket på kort tid. Allt gick lättare! Mina hinder satt alltså i huvudet, och nu hade jag sparkat omkull dem med några få ord! Dessutom märkte jag att började känna för sångerna jag sjöng, på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Nu kan jag inte vara utan dem. Jag började älska klassisk sång först när jag bestämde mig för att det är vad jag ska ägna resten av mitt liv åt. Det var inte svårare än att bestämma sig!

Så där ser du, osäkra 16-åring i Amorkostym, årskurs 1, Musikkonservatoriet Falun... Det blev ju riktigt bra!

Nu fka vi ut på tigeljakt...

Mina föräldrar har en handelsträdgård.

När jag kommer hem över en helg, brukar jag alltid gå och titta ovanpå skåpet som står i försäljningsväxthuset.

Och då ser jag ibland, om jag har tur, rakt in i ett par bärnstensgula spanarögon.

 Mellan väven och taket sticker det fram en lussebullerygg. Och i hålet i väven en toffeltass. 

Jag har hittat Tiger!

Tiger tycker om att ligga på skåpet. Det är bra med växthus, nära taket blir det väldigt varmt och gött. Och så kan man hålla sig på avstånd från alla de där tvåbenta varelserna; bestämma själv när man ska stiga ned från höjden och nedlåta sig till att beblanda sig med dem. 

Tiger är skapelsens mittpunkt.

Det är man om man är katt.

Nåt lurt

När jag och mamma fikade på Piacetto nere på Falangallerian häromdagen, så köpte jag en hallonsmoothie. Den var så god att den fick håren att resa sig på mig! Jag hade lätt kunnat beställa in minst fyra stycken till! Jag funderade på om jag skulle fråga om receptet, men tänkte att det kanske skulle verka lite... sniket. Hej, jag skulle vilja veta vad ni har i smoothien så att jag kan göra den själv och slippa köpa eran och på så sätt snuva er på en massa pengar! Det kändes ju lite tarvligt... Jag skärpte mig dock när jag påpekade för mig själv att ett smoothierecept nog inte är lika hårt bevakat och hållet som kärnvapenritningar. Så jag frågade, och hon i kassan var jättetrevlig och berättade att det bara var hallon, vaniljyoghurt och mjölk.

Nu har jag nästan gjort slut på ett helt paket vaniljyoghurt och ett helt paket hallon. På två dagar. Hur mycket smoothie är för mycket smoothie? Och framför allt: hur kan något vara så gott och ändå ganska nyttigt? Det strider ju mot naturlagarna, för böveln! Jag kan inte anta annat än att det är något lurt med det här...

Mysteriet med skolmaten och barnen i Afrika

Scen: Skolmatsalen
Roller: Elev (ca 10 år, kräsmagad)
            Lärare (ca 43, grinig)

***

Eleven går mot soptunnorna för att slänga sin mat (fiskbullar och pulvermos, till hälften gömda under servett). Läraren som stått vid brickinlämningen och precis avslutat en dust med några högstadiekillar rörande kepsar, får syn på tallriken.)

Lärare: Hallå där, ska du inte äta upp maten? Fiskbullar som är så gott?
Elev: Nja... näe, alltså... jag är inte hungrig mer...

(Elevens mage knorrar missnöjt.)


Lärare: (Lite irriterat) Nähä du, det tror jag inte alls på! Gå tillbaka och sätt dig och är upp maten nu!
Elev: (Aningens otydligt, men också irriterat) Men den är äcklig!
Lärare: Men vad är det för..? Tänk på alla barnen i Afrika! De skulle göra vad som helst för att få lika fin mat som du!
Elev: Jamen då kan jag väl ta och posta min mat till dem då!

(Läraren och eleven blänger ilsket på varandra en stund, varpå eleven går tillbaka och sätter sig och petar i fiskbullarna och surar.)

***

Under hela min skoltid förstod jag aldrig det där Afrika-argumentet. Vad hjälpte det svältande barn i Afrika om jag åt upp den där fisken som såg så god ut när jag tog den men som visade sig smaka vidrigt?  Var det inte snarare så att jag hjälpte dem genom att äta mindre så att det blev mer över? Fast vad spelade det för roll när den överblivna maten ändå bara blev restfest dagen efter eller mat åt kockens grisar? Och att skicka den till Afrika per post gick ju inte. Afrika-argumentet var således ett mysterium för mig under hela min tid i grundskolan.

Idag var jag med på ett rep inför Marching for life-konserten som ska vara här i Falun. Triple and Touch samt fyra övergrymma afrikaner gjorde det till ett av de roligaste repen jag någonsin varit med på! En av afrikanerna (tyvärr minns jag inte hennes namn, men hon hade en fantastisk röst och verkade jättetrevlig) berättade om projektet Star for life, och om Afrika och kampen mot HIV. Allt hon sa, som jag inte klarar av att upprepa här för det skulle inte alls bli samma sak, gick rakt in i hjärtat på mig. Fick mig att vilja ta ett studieuppehåll och åka ner och se om jag kan vara till någon nytta, hjälpa till. Hon berättade att hon varit och hälsat på i svenska skolor, och sett hur otroligt mycket mat vi slänger. Vi slänger flera säckar mat varje dag, medan en del barn i Afrika måste gå i skolan under en palm för att det... inte finns någon skola. Och varje dag hivar vi iväg massor med mat utan att ens tänka oss för.

Där och då löste hon Mysteriet med skolmaten och barnen i Afrika åt mig. Meningen är inte att vi ska posta vår mat. Meningen är inte att vi ska trycka i oss allt vi tagit även om det blev för mycket och sedan må illa. Meningen är inte att allt kommer att jämna ut sig om vi bara slutar slänga vår mat.

Meningen är att vi hela tiden måste vara medvetna. Medvetenheten gör att vi bryr oss, engagerar oss. Vi måste vara medvetna om hur lyckligt lottade vi är, om att det finns andra som inte har det lika bra. Medvetna om att allting kan tas ifrån oss i morgon. Medvetna om att ska det hända något; ska världen bli en bättre plats, så är det inte upp till någon annan. Det är upp till mig. Vi måste vara medvetna om och ha förstånd nog att uppskatta det vi har.

Och aldrig, aldrig ta något eller någon för givet.

Det lovar jag mig själv nu.

Den enda stunden

Allena var jag

Han kom allena

Förbi min bana

hans bana ledde

Han dröjde icke

men tänkte dröja

Han talte icke 

men ögat talte

Du obekante!

Du välbekante!

En dag försvinner

ett år förflyter

Det ena minnet 

det andra jagar

Den korta stunden

blef hos mig evigt

Den bittra stunden

Den ljufva stunden

Text: Johan Ludvig Runeberg, ur Idyll och epigram

En av de vackraste dikter jag vet. För mig handlar den om kärlek, jag vet inte om det är den gängse tolkningen men för mig är det så. Den har tonsatts av Ture Rangström; ibland hittar man en dikt man tycker om men som fått en tonsättning som inte faller en i smaken, och ibland är det tvärtom, men den här gången stämmer allt!

Och tänk vad två olika röster kan göra med samma sång!

Här sjunger Solveig Kringelborn.

Här sjunger Anne Sofie von Otter.

Och jag kan inte bestämma mig för vilken version jag tycker bäst om. 

Men jag har bestämt mig för att jag vill sjunga den!

Räkna de lyckliga stunderna blott!

Det har varit en ganska vidrig dag. Övningen gick inget vidare, mina värktabletter biter inte ordentligt, vädret slog om till tropisk värme bara för att jag tog ulltröjan på mig och matinköpet gick på runt 450 kr. När jag äntligen kom hem efter att storsvettandes ha släpat två tunga matkassar hela vägen från stan och upp för Lusigknoppsbacken föll jag nästan ihop i hallen, hyperventilerande och förbannad. Drog i mig lite vatten, drog ner rullgardinerna mot den förhatliga solen och drog en svordomsramsa över den svagsinta människa som hade mage att åka omkring utanför mitt fönster med en åkgräsklippare! Förstod han inte att jag ville att det skulle vara tyst? TYST!!!


Men.

Jag åkte tillbaka till Falun i morse. Det var som att åka genom en höstsaga. Jag kunde inte sluta titta på all fantastisk natur vi passerade, med regnet smattrandes mot bilrutan.
Den lilla stund jag orkade öva glömde jag att ha ont och vara sur. Jag kände så väl hur rösten flödade genom hela kroppen som varmt vatten, och jag lyckades hitta kvalitet till och med på ett trestruket D!
Jag läste texten till en av sångerna jag övade på, "Den mörka blomman", högt. Den är så vacker och kuslig!
Jag lagade jättemycket mat och lyssnade på Spanarna i P1 under tiden.
Jag gjorde en smoothie som smakade himmel.
Nu är det mulet och kulet ute igen.
Jag fick ett mejl från en god vän.
Ljuset i min lägenhet är härligt guldgult och varmt och nu är det alldeles tyst utanför.
Jag har en massa äpplen från trädgården hemma.
Och ett trägolv och en trasmatta och ett par bara fötter.

Såna dagar det finns

Det här är en ängel som man kan köpa i mina föräldrars blomsteraffär. 

Ibland känner man sig lite som den här ängeln! Liten och lätt och med vingar! Allt går bra och när jag sjunger tar folk miste och tror att det är en riktig ängel som sjunger och blir religiösa!

Man får till ett fantastiskt fotoansikte och ser ut som hämtad ur ett fotoalbum från 1800-talet!

Blåser det är det alltid medvind!

Ibland känner man sig som ängeln!

Och ibland känner man sig som stenen i bakgrunden. 

(Tillåt mig att ifrågasätta skapelsen på följande punkt: finns det någon som helst poäng i att man en gång varje månad ska få helt överjävligt ont i magen, och när de smärtstillande äntligen börjar göra sitt jobb, så måste man absolut ändå känna sig som en bakfull barbapappa i tre dagar? Det sänker övningsmoralen å det grövsta. Även om man försöker öva gehör så blir hjärnan överhettad så fort man lämnar den trygga tonarten C. Så nu undrar jag, Gud, om vi skulle kunna se över mitt kontrakt? Jag tror att det stod något elände i det finstilta som jag missade...)

Såg någon henne?

Den 11e september år 2001 gick jag i fyran. Om jag har räknat rätt.

Jag minns inte vad jag gjorde när nyheten kom. Tror att jag fick reda på det på kvällen när vi tittade på tv. Minns inte om jag kände något. Jag tror att jag trodde att det var en olycka.

Morgonen därpå pratade alla om det i kapprummet. Vi sa väl det som alla sa, att oj men vad overkligt det känns! Sådant här händer väl inte? Det hade de vuxna sagt.

Men ingen av de vuxna hade nämnt henne.

Mellan alla bilderna på kollisionen ur olika vinklar klippte någon in en bild på några människor. Några människor som stod handfallna runt en kvinna. En väldigt stor mörkhyad kvinna, den typen som ser ut som tryggheten själv och alltid är någons roliga mamma på film. Hon skrek. Hon grät och skrek och någon kanske höll fast henne för att hon inte skulle springa tillbaka mot raset. Kanske hade hon en son som jobbade i World Trade Center? Hon var Vuxen, men hon grät.

Henne var det ingen vuxen som nämnde. Kanske var det inte ens någon som kom ihåg henne. Hur ska vuxna kunna komma ihåg alla gråtande människor de ser i nyhetsinslag på tv?

Det sades inget om henne på lektionen heller, när vår lärare pratade om vad som hade hänt och försökte förklara varför några människor, människor precis som du och jag, valt att döda tusentals andra människor. Jag fattade inte vad hon menade. Terroristerna trodde på en gud som hette Allah och amerikanarna på en gud som hette Gud, sa läraren. Därför hade terroristerna kört in flygplan i amerikanska byggnader. Jag begrep ingenting: trodde de att amerikanarna skulle börja tro på deras gud då? Läraren förklarade att Allah och Islam egentligen inte var något farligt alls, det var bara en annan religion. Men att ibland, när man trodde alldeles för mycket och läste fel i Boken så kunde man bli Fanatiker och Fundamentalist. Det kunde hända kristna och hinduer och ateister också. Och en del blev så mycket fundamentalister att de sprängde sig själva och andra människor för att de trodde att de gjorde sin gud, vilken det än var, en tjänst. Och det var bara galet. Det förstod jag också, att det var galet. Jag förstod att det inte kunde finnas någon religion där det var en bra sak att döda. Klassen diskuterade om alla människor var lika mycket värda, även om de var terrorister. Jag förstod inte; var det människor som hade styrt planen? Var det inte bara en olycka?

Jag förstod inte mycket. Jag var nio år.

Att allt inte bara var något påhittat, hade jag förstått först i korridoren morgonen den tolfte september. En kille i klassen sa med runda ögon:

"Såg ni henne också? Hon kvinnan som bara stod där och grät?"

Och hon, visste jag, fanns på riktigt.

Välkommen te glesbygd'n

Nu är jag hemma i Horndal för att fira helgen, tillsammans med familj och framför allt katter. Två stycken har vi. Förlåt, de har oss. Katter har inte ägare, de har betjänter; dessa två individer är fullt övertygade om sin egen förträfflighet samt det faktum att de där tvåbenta varelsernas främsta livsmål är att hålla katten välgödd och välmående. Nosen här heter egentligen Sötnos, men det var för jobbigt att säga. Så hon fick heta Nosen. Himla skumt, egentligen, att döpa en katt efter en kroppsdel. 

Man kan väl säga att bilden beskriver min sinnesstämning rätt bra. Förstå mig rätt nu; Nosen kanske ser sur ut, men i själva verket är hon extremt nöjd och avslappnad! Hon ser ut såhär då. Inga insmickrande fotominer eller gulliga vinklar eller leenden. Bara ett konstaterande: "Såhär ser jag ut och det är varmt och gött ovanpå elementet".

Jag hasar omkring i mjukisbyxor, ulltröja och träskor och känner ungefär likadant. Riktigt lugn lycka behöver inga stora ord eller fotoleenden. 

Inte här ute i glesbygd'n i alla fall!

R som i rönnbär

Inte tror jag att det kan vara sant,

men såhär sa i alla fall en tant:

Det blir extra kallt när vintern är här

för rönnen har ovanligt rikligt med bär! 

Då är det säkrast med dubbla luvor

om man vill slippa midvintersnuvor!

Text: Lena Andersson, ur "Majas Alfabetssånger"

(Jag har en kassett med mig själv, fem år gammal, som sjunger alla Majas alfabetssånger. I R-sången, den om rönnbären, gör jag en jätterolig röst för att låta som en tant! Spännande nog låter den rösten exakt som Anita säger att jag låter nu när jag placerar rösten för långt fram...)

När jag blir stor...

... ska jag ha en trädgård med rosor i. 

Och många olika sorters träd; sådana som blir rosa på våren, sådana som blir gula, som blir vita, gröna, syrenlila... Det ska vara som att kliva in i en annan värld! En värld där träden inte bara är gröna. Jag ska ha äppelträd och plommonträd som man får plocka hur mycket man vill av, och jag ska odla rabarber, morötter, sallad, kryddor... 

Naturligtvis ska det finnas hallonbuskar och smultronplantor och amplar med jordgubbar!

En stor gräsmatta och en gunga i en gren, en gunga som går att gunga så högt i att man nästan når molnen om man sträcker ordentligt på tårna!

Jag ska anlägga en syrénberså där man kan sitta och läsa och fika och gömma sig för världen.

Och så ska det finnas en lekstuga. Och en trädkoja!

Min trädgård ska ha en massa skrymslen och vrår, och se helt annorlunda ut från olika håll.

Och mellan träden ska man kunna skymta sjön.

Jag ska inte kunna höra en enda bil på avstånd.

Sommaren är slut

Det är nånting i luften nu

nåt högt och kyligt, känner du?

Jag tror att det är regn på gång

Jag tror att hösten kan bli lång

Nu döljer natten dagen

En liten klump i magen av vemod

nu när sommaren är slut

Löv blir till mos på trottoar'n

Fem plus fast det är mitt på dan!

I fågelholken är det tyst

och gräsmattan har frosten kysst

Kom, ta min hand så flyr vi! 

Mot sol och drömmar styr vi

i transträck 

nu när sommaren är slut

Text: Jag

Hobbytips!

Min goda vän Lovisa konstaterar att hon inte har någon hobby, och att det är ganska jobbigt. Jag kan inte annat än hålla med; musiken var ju min hobby tills jag började i Falun och nu är musik allt jag håller på med! Inte för att jag inte älskar det, men det kan vara skönt att koppla av med något annat ibland. Få lite distans. Så nu har jag blivit med hobby. Och nu ska jag berätta hur det gick till!

Jag har under en längre tid närt ett ogillande mot Samhället. Den här Världen, som är så full med skit. Maten jag förväntas äta innehåller tillsatser man typ kan måla hus och lösa proppar med, eller så har den åkt från mellaneuropa i stora lastbilar, kanske till och med medan den fortfarande var i levande tillstånd. Kläderna jag förväntas köpa och ha på mig är sydda för svältlön av barnarbetare i Asien, och tyget är färgat av människor som dör alldeles för tidigt av sjukdomar de får av att bada i kemikalier när de färgar tyget. Och löpsedlar, veckotidningar, reklampelare och tv-program talar hela tiden om för mig att jag borde vara smalare, lyckligare, sexigare, duktigare...

Eftersom jag störde mig så mycket på allt det här beslöt jag att göra det till min hobby att ta mig runt allt det här, att inte vara en del av det längre. Jag menar, ska man ändå ha en hobby och om den kan vara lite vad som helst, så kan man ju lika gärna välja en hobby som man har nytta av!

Min hobby 1: Matlagning
Så jag, den ökända brännaren av fiskpinnar och halvfabrikat som alltid hävdat att jag hatar att laga mat, har börjat lusläsa innehållsförteckningar, beställa mat från gårdar i närheten och göra storkok. Planera min mat. Pröva nya grejer, laga mat på samvetet.

Omelett: alla ingredienser från lokala producenter. 

Min hobby 2: Stickning
Jag har köpt garn från ett ställe i Gästrikland och stickar nu på min första kofta, och ska jag ha någonting i klädväg börjar jag alltid på Myrorna. Jag har börjat förstå min brors tänk vad gäller kläder; få men dyra plagg med kvalitet! Jag stoppar till och med hålen i tårna på mina strumpbyxor... Hej helylle!

Min kofta i stickkorg från 70-talet nån gång.

Min hobby 3: Träning
Jag har börjat jogga på morgonen och köper en träningstidning då och då för att få lite inspiration. Jag ska aldrig mer köpa en VeckoRevyn eller en Cosmopolitan i hela mitt liv. Ska jag jobba som operasångerska måste jag ha fysik ungefär som en elitidrottare så det är lika bra att intressera sig för det redan nu...

Mina 41or i joggindojjorna.

Nu låter jag väl lite som Bror Duktig på speed... En sådan där provocerande rädda världen-typ. Men jag är nöjd och stolt med de förändringar mina hobbys åstadkommit i mitt liv och tänker inte hymla med det!

Och detta är ju ett tipsinlägg! Såhär kan man tänka, om man vill. Eller så kan man tänka på något annat sätt. Det är nog bra det med!

Nu ska jag öva!

Så gör de alla

Mozart kan verkligen försona en med det mesta. En rutten dag blir lite bättre om man råkar ha en komptid inbokad och får sjunga lite Mozart. Just nu sätter jag tänderna i en av Dorabellas arior ur Cosi fan tutte; den är riktigt glad och sprallig och passar mitt starka mellanregister bra!

Men alltså.

Dorabella och Fiordiligi har varsin festman: Dorabella är förlovad med Ferrando och Fiordiligi med Guglielmo. En snubbe som heter Don Alfonso slår vad med killarna om att han kan bevisa på endast en dag att deras flickvänner inte kan vara dem trogna. För det kan ju inga kvinnor. Väldigt respektfullt, måste jag säga. Killarna låtsas att de måste iväg och slåss i Kriget, och gör en storstilad, tårfylld sorti. Tjejerna blir jätteledsna, men deras jungfru Despina råder dem att ta sig varsin älskare nu när de har chansen för hallå, tänker ni verkligen lite på två soldater? Sedan följer då det verkliga genidraget i killarnas plan: de klär ut sig till albanier (turbaner och grejer) och kommer tillbaka för att uppvakta varandras fästmöer (möar? Mör?). Alltså: Dorabella som är förlovad med Ferrando blir uppvaktad av Guglielmo. (När man läser igenom handlingen till denna opera är det nödvändigt att upprepa denna ordning för sig själv ca 5467 gånger.) I början står båda tjejerna emot sina nya uppvaktare. Men så kommer de överens om att en liten flirt väl inte kan vara så farlig? Don Alfonso blir lite nervös att Despina ska känna igen killarna genom föklädnaderna (alltså, han är rädd att hushållerskan ska känna igen dem. Inte att deras respektive fästmöer ska göra det. Hm...) så han inviger henne i planen, och hon gör sitt bästa för att tjejerna ska falla för de snygga albanierna.

Dorabella, som varit frestad från början, faller snart i armarna på sin systers förklädde pojkvän. Hon berättar för sin syster vad som hänt och förklarar att kärleken minsann är en liten tjuv, och när den kommer är det lika bra att hänga med och se vad som händer (det är arian som jag sjunger. På Youtube sjunger Elina Garanča, en av mina favoriter. Hennes Dorabella har lite stake och verkar inte helt lycklig över situationen). Fiordiligi bestämmer sig för att åka iväg till armén (alltså, armén som befinner sig i Kriget? Du, bruden...) och hälsa på sin trolovade, men innan hon hinner så långt kör Ferrando sina sista, förkrossande moves och Fiordiligi faller pladask. Notera att allt detta utspelar sig under EN OCH SAMMA DAG. Undrar hur många raggningsrepliker i minuten det bli?

Don Alfonso ger grabbarna rådet att förlåta sina fästmöer för, när allt kommer omkring - så gör de alla! Kvinnorna, alltså.

Sista scenen består av ett dubbelbröllop - tjejerna ska alltså gifta sig med varandras trolovade vilka är utklädda till albaner. Men innan de hinner skriva under några papper tar killarna av sig förklädnaderna och tjejerna inser att de blivit lurade. I sann operaanda slutar allt med att alla förlåter varandra (jag förstår inte riktigt vilka som får varandra i slutet dock...) och sjunger en fin liten ensemble.

THE END

Bild från en uppsättning på Festival d'Aix-en-Provence, 2005

Folk som tror att opera måste vara seriöst och djupt bör verkligen gräva lite i Cosi. Musiken är fantastisk, inget snack om saken, men handlingen måste ju vara motsvarigheten till Stefan och Krister ungefär. Och den har en av de förmodligen mest korkade sensmoralerna någonsin: det ligger i kvinnans natur att vara otrogen och dum i huvudet. Inget att göra åt saken.

Librettot är skrivet av Da Ponte, som även skrev Figaros bröllop och Don Giovanni. Jag kan tänka mig att han var en ganska gubbsjuk typ med dagens mått mätt... Fast om man ska vara rättvis så är det ju greven och Giovanni som står på förlorarsidan i de andra två operorna.

Handlingen i Cosi ansågs under 1800-talet och början av 1900-talet vara för upprörande, och den spelades knappt. Det känns ju som ett sundhetstecken för den tiden; på 1800-talet var det ju inte ens hundra år sedan det var 1700-talet, och jag antar att det var operans kvinnosyn man vände sig emot så på samma sätt som vi idag tycker att vissa rasistiska passager i Tintin är obehagliga.

Jag tror att det är bra att man blir lite upprörd över det här. Hur kvinnorna framställs som spån. Det visar att man är alert och aktiv vad gäller att uppmärksamma när jämställdheten får stryka på foten, även i andra kanske mera aktuella sammanhang. Men samtidigt får man ta det för vad det är. En opera från 1700-talet, som förmodligen skrevs för att roa kungen och hovet på en fest. Ett tidsdokument. Så var det då. Så är det inte nu, och så länge vi är klara över våra egna värderingar tycker jag att vi kan fortsätta spela Cosi med gott samvete.

Lagen om alltings jävlighet

Jag läste i en träningstidning häromdagen att ska man ut och springa på morgonen, så är det bra att äta en halv banan och dricka lite vatten. Det lät ju vettigt; ladda upp sig litegrann och kanske orka lite mer! Jag satte i mig min halva banan och gav mig iväg i regnet (som om lite regn skulle hindra mig från att jogga? Jag älskar ju regn!). Men efter ungefär halva vägen kändes det som om en sån där pac-man med huggtänder bitit sig fast i min högra sida. Hållet från helvetet slog till! Aj. Jag fick gå resten av vägen, förbannande den korkade tidningen och den idiotiska bananen.


Slutsats: tro inte på sånt som står i tidningen. 

Jag upptäckte precis att min mobil har lagt av igen. Gårdagens period av fungerande var alltså bara en sista kraftsamling? Nu måste jag lämna in den. Och jag som inte tecknade någon garanti när jag köpte den, för att garantin kostade lika mycket som halva telefonen. Stupid stupid stupid!

Slutsats: Murphys lag måste multipliceras med tio för att göra rättvisa åt den överjordiska ondska som bor i alla tekniska apparater.

Follow my blog with Bloglovin

Fröken Nygren

Idag debuterade jag som lärare. Sånglärare. På Folkuniversitetet i Falun. Jag var nog mycket mer nervös än vad min elev var... Jag var inte alls säker på att jag skulle klara av att hitta vad som var bra och dåligt och komma på hur jag skulle förbättra det. Det är ju ett väldigt ansvar, att ha en persons hela röst i sin hand. Det kan bli så fel. Tänk om jag bara skulle sitta där och i panik säga "Jättefint! Vi, eh, tar det en gång till. Och en gång till" och inte komma på något vettigt att göra med eleven. 

Som tur var överraskade jag mig själv positivt! Jag lyckades lokalisera vad min elev behövde jobba på och jag tror att hon var nöjd när vi sa hej då efter en halvtimme. När jag stängt dörren efter henne märkte jag att jag skakade. Jisses! Och imorgon har jag tre till!

Det är verkligen ett enormt ansvar att vara lärare. Jag vet ju själv; Anita, min sånglärare, betyder så mycket för mig och min sång och jag klamrar mig fast vid allt hon säger. För jag vet att hon har koll. En bra lärare gör hela skillnaden vad gäller vanliga skolämnen också (jag har haft både bra och dåliga i samma ämne och kunnat jämföra). Ett uppmuntrande ord kan räcka för att man ska omvärdera sig själv och sina förmågor helt och upptäcka att man klarar mer än man tror. Och ett enda nedlåtande ord kan sänka en för en lång, lång tid. Köra ner självförtroendet i skorna och snöra åt. Men ibland kan det också göra en arg och revanschsugen. Det är en svår balansgång. 

Och nu är det jag som ska ha koll och säga de rätta, uppmuntrande sakerna och ge den rätta kritiken och låsa upp förmågor som mina elever inte visste att de hade. 

No pressure.

Rödtopp

År 1942 var det populärt att ha en liten brosch på sin basker. När min mormor och hennes syster åkte till Stockholm det året, så köpte de varsin basker. Mormor köpte en vit. Och så köpte de varsitt litet märke att ha på baskern. Mormor köpte den här fisken. För ungefär ett år sedan damp den ner i mitt brevinkast, tillsammans med ett brev från mormor. Hon vet att jag gillar gamla saker, och nu ville hon att jag skulle ha fisken för hon hade sett att jag hade en basker. Jag älskar min mormor! Är så tacksam över att jag har fått växa upp med en mormor och en morfar!

Fisken passar på min röda basker också! Och den passar mig extra bra, eftersom mitt stjärntecken är fisk!

Samlat elände

Dagen började så bra! Jag hade ställt väckarklockan på klockan halv sju, men lyckade stänga av den i sömnen och vaknade inte förrän halv nio. Utvilad och fräsch, och den lilla sovmorgonen gjorde ju ingenting, för jag har inga lektioner på måndagar! Jag drog på mig mina gosigt insvettade träningskläder och gav mig ut på min längsta joggingrunda hittills: jag bestämde mig för att ta en ny väg och helt enkelt se var jag hamnade. Jungfruberget hamnade jag på. Rätt mycket klättra, så medan jag gick pratade jag med mamma i telefon. Och på nervägen flög jag fram! Jag förstår inte hur jag klarade av att inte träna för bara någon månad sedan!

Jag kom hem, tog en långfrukost (världens bästa: blanda naturell youghurt och blåbärsyoghurt och nötter, yummy!), och gick till skolan. Min mobil var urladdad så jag tänkte ladda den på övningsrummet medan jag övade.

Men det var nu problemen började.


Till min förvåning upptäckte jag att ingenting hände när jag stoppade in laddaren i telefonen. Vafalls? En kort undersökning på hög teknisk nivå (dvs. jag tog ur batteriet och glodde på det) senare hade jag konstaterat att min svett hade runnit in i telefonen medan jag pratade med mamma, och immat igen skärmen och förmodligen en hel del annat. Toppen. Mobilen fick ligga på vädring på pianot medan jag försökte öva. Men att sitta uppe och prata till klockan ett på natten i lördags, i ett trångt kök med monstruöst mycket ljud i, var tydligen ingen bra idé. Även om jag hade det fantastiskt trevligt! Jag lät som en pensionär i färd med att hosta upp en hårboll. Illa.

Eftersom mobiltelefonen fortfarande inte fungerade kändes en expedition ner på stan av nöden. Jag passade på att ta med min cykel, som jag precis fått nytt lås á 400 kr på, och vars bakdäck nu retsamt sjunkit ihop. Jag har inte ens cyklat på fanskapet sen jag fick tillbaka den. Framme vid mitt första stopp, Cykel och Fjäll, upptäckte jag dock att ventilhatten på bakdäcket var spårlöst försvunnen. Aha! Var månne detta anledningen till däckets tragiska tillstånd? Skulle jag slippa lägga dyra pengar på ett nytt cykeldäck? Förhoppningsfull och ganska stolt över min tekniska klartänkthet gick jag fram till disken och bad på ett mycket moget och tekniskt vis om en ventilhatt till cykeldäck. Min plan fungerade; däcket pumpades och luften verkade inte gå ur! Victory!!!

Nästa anhalt: Telia. Jag tog en nummerlapp. Tyvärr en som var minst fyra nummer från det nummer som just då betjänades. Det var trångt och varmt och för att fördriva tiden bestämde jag mig för att kolla så att inte mobilen fungerade igen bara för att jag nu gått hela vägen till Telia med den. Och mycket riktigt, enligt lagen om alltings jävlighet startade mobileländet fläckfritt. Dock med väldigt låg batterinivå. Jag gav bort min nummerlapp till en gubbe som blev jätteglad, och gick in på en skoaffär då tanken slog mig: det kanske var laddaren det var fel på? Jag hittade ett eluttag och stoppade i den... fungerade perfekt! Haha, vad duktig jag kände mig!

Det kändes som om allt började gå vägen igen. Cykeln hel, mobilen hel, fågelkvitter och solsken! Dessutom hade jag ingen biblioteksskuld som jag hade trott (jag tror att Faluns Bibliotek skulle kunna bygga ut till dubbla sin storlek enbart på de pengar jag pytsar ut till dem varje månad. Att låna om böcker i tid tillhör inte mina talanger).

Men... när jag cyklade hem kändes det som om jag körde över en vinbärssnäcka för varje varv som bakhjulet snurrade. I Kristineparken gav jag upp, hoppade av, och... jo, platt som en pannkaka. Min teori om ventilhatten stämde inte. Punka. DYRT. Skit.

När jag kom hem, svettig och äcklig eftersom vädret ser kallare ut än vad det är idag, stoppade jag laddaren i mobilen och försökte starta den. Hähä, sa mobilen och gav sedan inte det minsta livstecken från sig.

Som grädde på moset ringde mamma precis på min fasta telefon och berättade att hon ligger på sjukhus pga blodbrist. Inget farligt, men fortfarande ett minus i protokollet för den här alldeles utomordentligt ruttna dagen.

Sån tur då att lite av chokladbollssmeten finns kvar i kylen!

Utanför fönstret slår hösten ut

Träden är fortfarande gröna, men vilken dag som helst börjar klorofyllet dra sig tillbaka.

Utsikten är inte allt för inspirerande, men med lite kantoskärpa blir till och med de tråkigaste korten intressanta. Ibland får man peta lite i verkligheten.

Och mellan träden skymtar ett orange hösthus fram. Som om målaren tänkt på hösten.

Idag är det september. Det är ett väldigt fint namn på en månad. Det vackraste jag läst om september har Astrid Lindgren skrivit, i boken som är min favorit över alla andra böcker: "Britt-Mari lättar sitt hjärta". 

"September är förresten en fantastisk månad, tycker du inte? Sommarens sista hektiska uppblossande före förgängelsen. September - det är en vacker kvinna, som känner, att hon börjar bli gammal och som in i det sista anstränger sig att visa, att hon är skön och strålande, även om hennes skönhet är av ett annat slag än den, som småflickorna maj och juni förtrollar världen med."

- Astrid Lindgren