Gränser

I hela mitt liv har jag varit väldigt fixerad vid gränser. I varje dagbok jag skrivit, står att läsa något i stil med "...och eftersom den här dagboken ska vara utskriven till skolavslutningen...". Jag tänkte att det här sommarlovet/den här höstterminen/vårterminen ska bli ett nytt, annorlunda kapitel i mitt liv! Och för att markera det fordrades en ny dagbok. När jag sjunger ett körstycke, till exempel under skolans projektveckor, är det inte konserten som är det viktiga. För det enda jag kan tänka på under konserten är, att "nu var det sista gången jag sjöng den frasen" och "den där tenorinsatsen får jag aldrig höra mer". Saker och ting som tar slut har alltid berört mig väldigt mycket. Jag blir melankolisk.

Men, nyårsafton rör mig inte i ryggen. Över huvud taget.

(Kanske för att ett år som tar slut är så stort, och tack och lov helt omöjligt för mitt förnuft att greppa. Hade jag förstått vidden av det, hade jag förmodligen brutit ihop.)

Men hur tänktes det här?

tjejsamla: ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på

Ska man slå en brännboll så ska man göra det ordentligt. Ska man spela fotboll ska man spela ordentligt. Ska man samla, ska man samla ordentligt. Hundraprocentigt. All in. 

Kan man inte slå bollen ordentligt får man använda käringträt, till motståndarlagets förtjusning och det egna lagets förtvivlan. Kan man inte spela fotboll ordentligt så spelar man som en tjej och får dessutom finna sig i att få det vrålat efter sig av målbrottshesa röster så det hörs över hela fotbollsplanen. Och samlar man inte ordentligt, utan bara lite halvdant (eller "inte så maniskt som vissa killar gör", som Birgitta Lindgren på Språkrådet så fint uttrycker det) så tjejsamlar man numera, enligt Språkrådet.

Kan jag av detta anta, att samlar man bra (seriöst, kunnigt och med stort engagemang), samlar man således som en man? 

Att förknippa kvinnliga ord med svaghet, oduglighet och mesighet är väl ändå något vi jobbar hårt med att lägga av med, eller hur, Språkrådet? Jag vet att eran ståndpunkt är att det "inte alls har någon negativ laddning, nehej då, snarare står "tjejsamla" för ett mer sansat sätt att samla!" Med hänvisning till ovan stående iakttagelser så har jag dock lite svårt att tro på det. Kanske i er lilla värld av glass, sommarlov och regnbågsponnies? 

Jag skiter i att folk (tydligen) använder det här ordet. Ni kan inte hålla på och auktorisera ord som det här, ni har ett ansvar! Att auktorisera ordet är att auktorisera attityden. Tack för det. Tack så hemskt mycket, Språkrådet, att ni påminner mig om vad jag egentligen är värd. Ifall jag skulle ha lyckats glömma det, menar jag. 

Någon gång kanske vi lyckas vända skutan. Någon gång kanske det blir en komplimang att spela fotboll som en tjej. Men, det är väldigt, väldigt svårt att få jämställdhetens långbåt att ta sig framåt, om det hela tiden sitter någon liten ignorant existens längst bak och envisas med att ro åt fel håll... 

(Här är hela listan om man har lust att förfasa sig över samtiden inom något annat ämne.)

Nej, nu ska jag inte hetsa upp mig mer för detta. Nej, nej. Jag ska ta det som en man...

Härdsmälta

Jag vill skriva något fint och poetiskt om julafton. Om alla fina julklappar jag fick, om alla fina julklappar jag gav bort, om den heliga stunden med Karl Bertil Jonsson, om midnattsmässan och sången jag sjöng, om fikat efteråt och om vänner jag träffade för första gången på länge. Om alla de nya insikter jag fått den här julen, om mig själv och annat.

Men. Natten till julafton sov jag fem timmar. Jag somnade vid tre i går kväll. Vaknade vid fem. Sjöng julotta klockan sju. Lyckades sova litegrann mellan nio och elva, men väldigt lätt sömn. Jag är helt körd i huvudet. Kroppen gör ont av trötthet, något som inte blir bättre av att jag matar den med en jämn ström av toffifee, aladdinask och julmust. Nu ska jag försöka undvika skärmar, eftersom de gör mig ännu tröttare. Jag ska läsa mina julklappsböcker. Jag ska definitivt sluta skriva nu... Ska man skriva något, ska man skriva ordentligt och nu blir det bara blaha...

(Jag kanske skriver något i alla fall. I morgon eller så. Men på ett riktigt papper. Med en riktig penna.)

En önskan

Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar

Finn en plats där det är varmt

Härlig blir jorden, några timmar

Välsigna barnet och hans mor

Hoppas att far är hyfsat nykter

Ge en stund av sinnesro

Till dem som grubblar alltför mycket

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus

Och bakom fönstret skymtar prakten

Du kom ihåg och tänd ett ljus

För dem som behöver änglavakten

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

(Bo Kaspers orkester)

God Jul

Dan före dan

Alla julklappar är inslagna.
Alla julgrupper är pyntade.
Alla apelsiner är pepprade med nejlikor och upphängda i sina fönster.
Alla luckor utom en är öppnade på min adventskalender.
Alla julgranskulor hänger i granen (den finaste gran vi någonsin haft, tror jag).
Alla luciatåg är avklarade.

Alla sova i enslig gård.

Adventsstjärnan lyser i fönstret och det är mindre än en timme kvar till julafton.

Så här vill jag att min jul ska vara.

Katten

Vi har ett spännande förhållande, jag och katten.

För honom räknas ingenting jag gjort tidigare.

Varken förra veckan, igår, eller för en sekund sedan.

Därför kan han i ena sekunden lägga sig på rygg,

 kråma sig som en cirkushäst 

och spinna högljutt när jag kliar precis på rätta stället

och i nästa sekund köra klorna i min hand.

Jag tror att han kan känna när jag driver iväg och inte känner mig levande

och vill påminna mig.

Goder morgon, mitt herrskap...

...här kommer det ingen j*vla lussebrud för nu är det 20 december och i princip ett helt år kvar till nästa lucia! Hahaaa!!!

Jag har precis vaknat efter 9 1/2 timmars sömn (har alltså en halvtimme kvar att utnyttja; Anita ordinerade 10 timmar per natt), och kan lättad konstatera att jag inte drömt om luciatåg en enda gång i natt! Däremot har mycket konservatoriefolk hälsat på mig i drömmarnas värld, vilket var väldigt trevligt. Vi var på Peace&Love, vilket också var väldigt trevligt. Vi skulle se Håkan Hellström, men bestämde oss för att av någon anledning inte stå längst fram, utan i mitten, längst fram vid mittenavspärrningen. Fast det var ingen vanlig avspärrning i form av staket, nej, den var ett sådant där nät som hänger bakom handbollsmål. Fruktansvärt opraktiskt! För att ta emot sig om det blev tryck bakifrån fick man luta sig fram ca en meter, eftersom nätet gav efter ungefär så mycket. Vilken ju innebar att man i praktiken gav mer utrymme åt trycket, och mosades mot nätet. Hm. Vi insåg livsfaran i detta och tänkte att närmare scenen kanske inte var så dumt i alla fall...  (Dessutom visade det sig att vi faktiskt var bakom scenen (drömlogik...) och att de var tvungna att hänga en backdrop på andra sidan nätet så att vi såg... ingenting...) Men först skulle vi duscha! Jag hade hittat en mycket smart förvaringsplats för min packning (för vem orkar släpa omkring på en stor ryggsäck när det är festival?); en stor stenkista som stod på parkeringen. Den var stor nog för att en kortare människa skulle få plats där i; när man öppnade den fanns det en kista till och i den kistan fanns en dödsmask av sten. Förmodligen låg det en egyptisk mumie under den. Den var kantad av hundratals hieroglyfer och bilder. "Jaja, står den här på parkeringen så får väl bäste herr Farao finna sig i att folk använder den!" tänkte jag bekymmerslöst och hivade ner min ryggsäck rakt i synen på den djupt slumrande Farao.

Återstår att se om jag nedkallat någon uråldrig, egyptisk förbannelse över mig...

Fall, julesnö!

Just nu ser det ut såhär hemma, och just nu är jag lugn. Jag har tagit en långpromenad, legat på soffan och läst kvalitetslitteratur (och misslynt grymtat åt alla som försökt slå sig ner framför tv:n och slötitta på kanal 6, att det borde de också göra), övat piano samt skyltat om lite i affären. Det enda orosmolnet på min himmel är det faktum att jag måste ringa till en vilt främmande och eventuellt dansk människa för att be denne kompa mig på Köpenhamnssökningen. Usch och fy!

Men, petitesser! 

Det verkar i alla fall som om julefriden så sakteliga börjar lägra sig i denna min oroliga själ. 

Det enda jag verkligen, verkligen önskar mig i år är lugn.

Vi människor

Idag blev jag, tillsammans med många andra, vittne till misshandel på öppen gata.

Två killar, kanske tjugofem år gamla, började bråka. Eller om det var den ena som började bråka med någon annan. Det verkade vara en tjej med i bilden. Han, kanske lämnad av henne, slängde av sig jackan och vräkte ner honom, kanske den han blivit lämnad för, på gatstenarna. Nästan genast kom folk springande; vuxna, starka män, som lyckades sära på dem. En medelålders kvinna stod med armarna om en tjej, kanske hon som lämnat; ruskade om henne för att få förlamningen och chocken att släppa.

Jag stod vid Indiska och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Ville inte gå därifrån förrän jag sett att det lugnat ner sig, att det inte var någon fara; få bekräftat att jag kunde gå därifrån med gott samvete. Blev arg på mig själv för att det var så egoistiskt. Undrade om jag kanske skulle gå fram och fråga om de behövde hjälp med något, men det verkade som om allt som skulle göras redan gjordes. Det kanske bara skulle vara jobbigt med mer folk?

Det är inte första gången jag befunnit mig i en sådan situation. Jag kan inte glömma dem. Inne på ICA Maxi, något år sedan; jag står och betalar inköpet, när jag hör barnskrik. Vid utgången, rätt långt från kassan, har en pappa tagit ett hårt grepp om sin sons öra. Han skriker något, och börjar dra med sig barnet ut genom de automatiska dörrarna, som öppnar sig precis som för vilken annan kund som helst.

Jag stod vid kassan och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Naturligtvis måste jag reagera! Göra något! Men om jag går fram och säger till... tänk om jag gör det värre? Tänk om pappan bara blir ännu argare och låter det gå ut över sonen? Han skulle ändå inte lyssna. Jag är 18 år, tjej, blond och ganska klen. Han är man, medelålders och stark. Men barnet? Vad ska han tro om människor, när de låter hans pappa misshandla honom helt öppet på ett storköp, utan att reagera? Jag måste! Men tänk om det blir värre?

Pappan och sonen har sedan länge varit utom synhåll. Det är för sent.

Det är så fel att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. Bara för att folk ska lyssna. Det är så fel att jag ska tro att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. För att folk ska lyssna. När jag kanske inte behöver det, när allt kommer omkring.

För jag är människa och det borde räcka.

Lucia: klart slut

Trött. Jättetrött. Så trött att jag, som normalt smattrar iväg som en kulspruta så fort jag skriver något, måste kämpa fram vartenda ord.

Jag är trött, men glad.

Idag var det julavslutning. Jag fick dirigera "Jul, jul", som inledning, och sedan tänkte jag att nu. Nu äntligen är det över! Och så började Gunnar prata; det gamla vanliga om att vi ska vila oss på lovet om vi ska söka Köpenhamn, och inte vila lika mycket om vi inte ska söka Köpenhamn... Sedan sa han att det fanns en elev som utmärkt sig särskilt i år, med sitt enorma engagemang i luciaverksamheten, och att han kände att det borde uppmärksammas.

Och så fick jag en av de mest värmande applåderna jag någonsin fått i hela mitt liv. Samt ett presentkort på Akademiebokhandeln.

Där och då var det värt allt slit.


(Och appropå slit; mitt hår fick liv i tisdags och skapade helt på egen hand en märklig, tuperad boll i nacken. Stina, jag tror du vet vad jag pratar om... Denna boll inhöljdes sedan i stearin från luciakronan och jag har varit för trött för att göra något åt det, utan helt enkelt satt upp det i en tofs och låtit det vara. Lite som att ha en angorakatt i nacken. I morse kände jag dock att en dusch var av nöden, och kammade/slet ut min angorakatt. Det tog tjugo minuter.)

Julilska

(Tänkte bara skriva några rader och meddela att jag fortfarande lever. Trots allt. Världen snurrar fortfarande litegrann; mina öron hör allt genom ett ordentligt lock och mina stämband har lagt ner verksamheten. Jag läcker som ett såll och kan inte ta en ton. Nu måste jag vila fram till Köpenhamn. Dricka glögg, läsa böcker och mossa julgrupper.)

Ni som känner mig får ganska snart ihop ekvationen. Så fort man lägger till variabeln "hals ur funktion" så blir svaret ofelbart "på jättejättedåligt humör". När jag är på dåligt humör klagar jag på saker. Blir arg på saker. Och idag är det konsumtionshetsen som har fallit i onåd hos mig. Den ligger i och för sig aldrig speciellt bra till hos mig, men idag var det värre än vanligt. Jag var tvungen att gå ner på stan för att skaffa mig lite läkemedel, och vandringen mellan stora torget och apoteket... I Carlings skyltfönster hängde det stora, uppblåsbara polkagrisar som det stod något i stil med "it's the christmas spirit!" på. Bredvid hängde en dekorativ stege, på vilken en massa kalsonger i olika färger var uppskyltade. I fönstret hos Gina Tricot stod och satt ett gäng pinnsmala, ansiktslösa skyltdockor i olika mysiga pyjamasutstyrslar. De stod i mindre mysiga poser. Någon satt onaturligt framlutad; hon hade ett par hotpants, linne och en kofta som var öppen och hade hasat ner från ena axeln. På koftan hängde en stor lapp med texten "from me to you". Från vem till vem? undrade jag irriterat och önskade att jag var utrustad med skygglappar. Eller att jag kunde sätta händerna för ögonen och slippa se. Fast det kunde jag inte, för då hade jag gått in i något och gjort illa mig. Frustrationen eskalerade när en blondin utan jacka (det var svinkallt ute) kom emot mig med ett försäljarleende och en obehaglig liten lapp i handen. Jag hann se att det stod något om 100 kr rabatt på den.
"Hej, ursäkta, om du handlar på Lindex..." började hon.

Jag försöker alltid att möta människor respektfullt. Tänka på hur jag beter mig.

Innan jag hann hejda mig stönade jag högt och slängde ett uppgivet, frustrerat, nästan klagande "neeej" i hennes ansikte. Sedan flydde jag in på apoteket. Jag kunde höra ett förnärmat "meh!" bakom mig.

Låt mig bara vara ifred. Jag vill inte ha. Vill inte köpa. Vill inte bli påmind om att stora delar av Sveriges befolkning inte tänker; bara köper. Vill inte att de där skyltfönstren ska tro att jag också är så lättlurad. Skratta åt mig när jag går ut från affären, ett par vantar rikare. Det är ju inte så att affärerna försöker vara snälla, när de delar ut erbjudanden om att nu kan man minsann få 100 kr rabatt om man handlar för 300 kr. De vill inte utföra en godhjärtad handling mot sina medmänniskor. De vill tjäna pengar på sina konsumenter. Jag hittar inga belägg för att christmas spirit under någon längre tid i vår historia varit synonymt med att handla kalsonger på Carlings. Det är en så pinsamt genomskinlig mask. För all del, köp dina underkläder på Carlings. Men inte för att de säger att det hör julen till. Jag kanske underskattar folk nu, kanske fler än jag tror tänker som jag. Men jag får intrycket att alldeles för många köper det rakt av. Blir grundlurade. Ingen tänker efter. Och jag vill bara skrika. Högt. Så att alla med sprängfyllda shoppingkassar, tomma plånböcker och ytliga liv kan höra det. Jag vill slita alla rabattkuponger ur handen på blondinen, riva isär dem och slänga upp dem i luften så att den singlar ner som snö och lägger sig i blasket på gågatan. Jag vill ta dragspelet från gubben som sitter utanför Only och spelar Jingle Bells; jag vill göra världens oljud med det så att alla märker mig, julhandeln stannar upp i några förvirrade sekunder, och så vill jag skrika:

"Sluta låta er förolämpas! Är vi inte smartare än såhär?"

Äntligen!

Återigen dåligt bloggat av mig. Men mina dagar är helt fullproppade med saker jag måste hinna... Köpenhamnsrepertoaren ligger i en låda, i princip. Det känns inte så jättelyckat. Och idag måste jag bli arg på en massa personer jag inte vill bli arg på för att skrämma iväg dem till luciarepet i kväll.

Men det gör inget. För SVT har lyckats. Äntligen! Äntligen en bra julkalender! Som alla vi kalendernördar har väntat! Jag har väldigt höga krav på adventskalendrar, men de förväntningarna har tyvärr inte infriats de senaste åren. Jag har i regel gett upp efter ett avsnitt. Men i år... Tjuvarnas Jul har potential att bli något riktigt, riktigt bra! För om jag ser på alla de kalendrar jag tycker bäst om (Sunes Jul, Jul i Kapernaum, Greveholm och Pelle Svanslös), så har de alla en gemensam nämnare i form av julstämning. De sista tre även inslaget av omoderniteter (Kapernaum är en fantasistad i 1800-talsstil, Greveholm är ett jättejättegammalt slott och Pelle Svanslös springer inte direkt omkring med en iPhone 4). Sunes Jul är bara helt hysteriskt jätterolig, även det funkar. Det ska bli intressant att se var Tjuvarnas Jul landar någonstans. Jag kommer i alla fall att följa den slaviskt!

(En annan go kalender är min paketkalender. Idag gav den mig en rödrutig julduk att ha på köksbordet. Tack mamma!)