Snart...

Förmiddagen har ägnats åt städning. Det är ju första advent i morgon! Jag klarar mig bra utan så mycket julpynt, men mina julgardiner ska finnas där. Änglaspel är något jag inte heller vill uppleva en jul utan. Änglaspel kan vara enormt irriterande, om man till exempel har det tänt när man sitter och äter. Men en kväll, någon gång ibland, tillsammans med lite glögg och en färsk lussebulle är det nästan magiskt!

Blond Sopran Tipsar

Jag har nu knäckt förkylningens gåta, känns det som. Så här fort har en förkylning aldrig gått förut! Eller, jag är fortfarande tämligen täppt i näsan, men nu är jag ju sångerska och väldigt halsfixerad. Och faktum är att jag bara hade ont i halsen i tre dagar! Jag kände ett plötsligt behov av att skriva ner receptet på mitt tillfrisknande, så jag inte glömmer det.

Blond Soprans Förkylningskväsare

- Kahn Jang. Börja pimpla så fort du känner att förkylningen är på g.

- Zyx citron, tre ggr om dagen. Även någon dag efter att det slutat göra ont.

- En bamyl att sova på de första två-tre nätterna.

- Ingefärste med honung och citron. Obegränsade mängder!

- Glass (min favoritdel av kuren, helt klart). Kylan dövar halsontet lite grann. 

- Håll käften (inte min favoritdel). Var helt knäpptyst tills det onda är borta. Det försvinner nämligen myckat snabbare då än om man pratar. Total isolering från omvärlden är att rekommendera. Detta är nog den absolut viktigaste punkten!

- Lite lagom doser frisk luft. Typ en långsam promenad på tio minuter eller så.

- Ät ordentlig mat. Inte Billys eller en påse chips.

- Sov.

Som sångare blir man så låst av att vara förkyld så det är inte klokt. Jag blir ett monster när jag har ont i halsen. Så att äntligen ha en metod som fungerar känns bra! Jag var ju övertygad om att jag inte skulle kunna sjunga på måndag (konsert i Horndal, duett ur Don Giovanni och kanske Trollflöjten), för det brukar ta längre tid för mig att bli bra i halsen än så här. I somras var jag ju däckad i två veckor av Peace&love-förkylningen och tog mig igenom kvalet till Kör-VM på ren viljestyrka...

Och viljestyrka har det minsann krävts av mig för att klara av att vara tyst i tre dagar! Heja mig!

Att läsas långsamt!

Luciarepet avslutades med att vi släckte alla lampor, 

alla ställde sig upp och blundade och sjöng Sankta Lucia. 

Sista versen bara på "o". 

Där och då återfick jag lite av tron på lucia som högtid. 

Att den är något fint. 

En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

***

Jag har tröttnat på skärmen och sitter uppkrupen i soffan tillsammans med Karin Boye. Jag blir så glad när jag hittar en dikt jag inte förstår till fullo. "Ni ropar på människor" blir svårare och svårare att förstå mot slutet. Jag förstår mycket av den. Men inte allt. Någon annan kanske skulle ge upp den just därför. För att hon inte förstår. Och det man inte förstår ska man inte blanda sig i?

Jag blir glad när jag inte förstår. För det betyder att det inte är slut. 

Det betyder att det finns mer att upptäcka!

Och, när förstår man något egentligen? 

Finns det någonting alls som är så klart att det går att förstå helt och slutgiltigt?

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.

Dagens meny

Frukost: Bacon och äggröra, två sorters yoghurt med nötter samt ett glas vatten med järn- och c-vitaminbrustablett i. (Intagen ca 11.00)


Lunch: En macka, en drickyoghurt samt en liiiten mugg te. (Intagen ca 17.45)

Middag: Fram till för fem minuter sedan var planen en st gammal banan samt flädersorbet (impulsköpt). Men, ett storartat fynd i form av lite färdigstekt köttfärs gjordes i frysen. Så nu ska jag göra en sån här, hade jag tänkt!

Tippen

Såhär ser det ut hos mig just nu. Och nej, jag har inte haft inbrott. Inget utbrott heller, för den delen. Jag har haft tidsbrist. Har fortfarande. Men på söndag... då har jag inget inbokat. Då ska det bli fint! Å så fint det ska bli! Jag ska damma bakom tavlorna och släppa tillbaka dammråttorna ut i naturen och para ihop alla sockor och tvätta bort fettfläckarna från fönstret som jag råkade göra när jag skulle öppna fönstret efter att precis ha lagt lite bacon i stekpannan. Allt det ska jag göra och det ska bli så fint!

Dumma grejer jag gör - 2

Jag är nyss hemkommen från elevafton. Kontrasten är slående; för ett par timmar sedan stod jag på scenen i högklackat, kjol och finsmink, och nu sitter jag i min soffa i trasiga tajts, oknäppt flanellskjorta som jag lånat ur pappas garderob på obestämd tid, dock fortfarande med finsmink. Det kommer att bli kvällens stora grej. Jag avskyr att sminka av mig. Det tråkigaste som finns. Men jag kan inte somna med smink på. Omöjligt. Summan av denna ekvation kommer förmodligen bli att jag sitter uppe jättesent enbart för att jag inte kan motivera mig att gå och ta itu med avsminkningen. Det är ganska korkat.

Elevafton gick förresten bra, om någon undrade. Jag sjöng Tornarian ur The Turn of the Screw av Benjamin Britten. Jättekrånglig musik... Men vacker! Och så målande! Jag tror jag ska ägna ett helt inlägg åt just den operan sen, när jag får tid, för den är helt galet läskig och morbid! Guvernanten är en otroligt komplex, tragisk och mörk roll. Och som alltid när det gäller mig; ju hemskare och mörkare en sång eller roll är, desto roligare tycker jag att det är att göra den!

Tjingeling!

Det här med säsongsbetonad verksamhet...

En kväll i november. Stjärnorna är högre upp och längre bort än någonsin. Luften jag andas ut blir till ett moln i mörkret. De sista löven har fallit, de sista blommorna har vissnat och fönstren jag passerar lyser hemtrevligt mot mig, som små tittskåp. Det ser så varmt ut där inne. Och det är så kallt här ute. Jag måste gå långsamt för att inte halka. Gatorna glittrar av ett tunt lager froststjärnor. Allt är så fridfullt, på något sätt. Staden förbereder sig för vintervilan. Höstmelankoli. Långt borta hörs ljudet av...

... glassbilen.

Kvällsbetraktelse

På den här väggen har det suttit minst fem olika sorters tapeter.

Bara den som sitter ytterst syns.

Men alla finns där.

Alla har tjänat sitt syfte när de satt ytterst

och nu bär de upp det allra yttersta, slutgiltiga lagret.

River man i det så syns alla de gamla också.

Jag skulle inte vara jag utan alla dem jag en gång varit.

De bär upp mitt yttersta lager.

De syns inte längre.

Men när det yttre lagret rivs 

upptäcker jag att de aldrig slutat finnas.

Och att mitt yttersta lager är så tunt.

Glesbygdsnytt

Jag har ordinerat mig själv vila i helgen, efter insikten om att jag i torsdags och fredags småsprang (emellanåt spurtade) i stället för att gå. Folkmusiknatta pågår för fullt i Falun, det är första året som jag inte är där. Men, nattsudd kändes inte som något min kropp skulle uppskatta just nu. Tyvärr.

Så nu är jag återigen stationerad ute i vildmarken. Det mest dramatiska som händer här är att Tiger återigen fått på nöten av någon grannkatt, och nu har en dräneringsslang insatt på ena sidan av halsen. In genom ett hål och ut genom ett annat. Det leder ut var. Jätteäckligt. Jag var inte med till veterinären, men pappa berättade att så fort Tiger blev utsläppt ur transportlådan så gömde han sig bakom en vattenpump, och enda sättet att få ut honom därifrån var helt enkelt att ta på sig ett par tjocka arbetshandskar och stoppa in händerna bakom pumpen. Aj. Handskarna kom också till nytta när han skulle i och ur lådan. Han hatar att vara instängd. Och han hatar att åka bil. Han jamar sitt mest misshandlade mjau för att verkligen understryka hur otroligt hemskt det är. Nu måste han vara inne ett tag, för att vi ska kunna få i honom hans penicillin. Risken finns annars att han känner sig illa behandlad och rymmer. Just nu är han instängd i lillhuset (ett av växthusen om någon oinvigd undrar). Det går att komma in dit genom en dörr i affären, alldeles bredvid toaletten, så varje gång man går förbi där kan man se genom fönstret i dörren hur han sitter där och blänger misslynt på en.

För mig, som är löjligt svag för ett par stora, bärnstensfärgade kattögon, är det nästan psykisk tortyr att behöva stänga dörren i ansiktet på honom så han inte smiter ut. Fast jag misstänker att han inte mår lika dåligt som han utger sig för att göra. Han är nog mest sur.

Undrar om man kan skicka katter på parterapi?

Med ögon känsliga för lila

Igår morse vaknade jag halv fyra. Jag försökte somna om men det enda jag kunde tänka på var att om tåg ett får göra tre luciatåg på en och en halv timme, och schemat absolut inte får spricka, vad gör man då om någon måste gå på toaletten? Ska man vänta då eller springa vidare till nästa ställe ändå? Jag gav upp mina försök att somna och gick upp vid halv fem.

 Igår morse fick jag vara med när solen gick upp. Och plötsligt såg världen ut såhär.

Why do you fly up side down?

Ett av mina favoritbarnprogram är nog Snobben. Jag har tyckt om det ända sedan jag var riktigt liten, och skummar faktiskt fortfarande igenom barnkanalens tablå när jag är hemma för att se om de råkar sända lite Snobben. Jag tror att mina ömma känslor för det programmet helt enkelt beror på att allt inte är så fruktansvärt tillrättalagt och glättigt. Huvudpersonen Karl är en så fantastisk antihjälte; allt han rör vid förstörs. Han kan inte göra någonting rätt. Ständigt utfryst och retad av sin omgivning, men alltid lika hoppfull. Någon gång måste det ju bli hans tur?

Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.

Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.

(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)

Jag har en plan...

... tajmad och klar in i minsta detalj.

Min nya strategi för att överleva julen i år är helt enkelt att försöka göra den så behaglig som möjligt. Ingen mer stress. Tacka nej till saker (i alla fall till det jag inte redan tackat ja till...). I detta syfte planeras även en paketkalender åt mig själv. Och igår inhandlades glögg, lokalproducerad Vildmarksglögg. Och snart får jag kanske reda på hur färgningen av mammas gamla näbbstövlar gick. Tänker nämligen känna mig nordiskt helylle i vinter! Ett annat steg i min plan är att fixa den ultimata julskivan av julmusik jag har på min dator, att spela i affären så vi slipper "Jag såg mamma kyssa tomten" och annat otäckt. Och så ska jag skaffa skivan med denna låten på. Om inte den kan göra min jul så vet inte jag.

Vildmarksglöggen tittar fram ur vildmarken...

Livstecken

Just nu avnjuter jag Höstlov i Horndal. Men mitt hjärta blickar fortfarande ut över Göteborg uppifrån Skansen Kronan. Den staden, alltså... och Fina Stina!

I ärlighetens namn så är mitt lov inte så mycket lov. Med jämna mellanrum får jag stressattacker av att tänka på lucia (detta har dock resulterat i att jag ritat upp ett tidsschema med tillhörande mobila enheter som symboliserar företagen vi ska lussa på. Ett jättestort. Nu har jag koll), och när jag är tillräckligt sansad för att sluta sitta och vagga fram och tillbaka i fosterställning, tuggande på en gammal toffla, är det jobb och prismärkning av tomtar, tomtar och tomtar som gäller. Tomtar med ben, tomtar utan ben, tomtar med ansikte och ben, tomtar med ansikte men utan ben och vita och svarta och röda; alla luddiga och förpackade i inbrottssäkra plastpåsar. Imorgon blir det i alla fall lite sjunga och spela; minnesgudtjänst i Avesta. Party. Nädå, det kommer att bli jättefint. Roligt att musicera med folk utanför skolan ibland, pröva vingarna litegrann och upptäcka att jag Kan Själv.

Dagens mest spännande händelse var för övrigt när jag i morse hann smörja in händerna med tandkräm innan jag insåg att tvålen nog varit ett lämpligare val.

Detta var en liten lägesrapport från mig i all enkelhet; jag kommer inte att blogga mer förrän jag är tillbaka i Falun, vilket borde bli söndag kväll. Nu ska jag framhärda i mina försök att vrida tillbaka dygnet. Hittills har det företaget gått... sådär.