Toviga fjädrar

Sparv har precis skrivit en sång som hon spelat in på sin lilla KORG Sound on Sound. När hon lyssnade efteråt insåg hon att den tagningen kommer att vara helt omöjlig att göra om. Den kommer aldrig att bli likadan. Lika bra. Sången är fruktansvärt osammanhängande och det mesta av texten hittade hon på medan hon spelade. Den är så brutalt ärlig. Aldrig i livet att hon skulle sjunga den för någon.

Men om ett halvår eller så. Då kanske hon tar fram den, skriver ner texten och putsar lite bland alla toviga fjädrar. Ruskar på huvudet, hoppar upp på en trädgren där hon syns och sjunger den så att alla katter i kvarteret kan höra.

De kommer aldrig i livet att vilja äta en Sparv igen efter det.

Man ska inte blogga på natten

När du rensar ur din facebookwall hittar du en gammal fundering. En fundering du glömt att du funderat.
Varför kan man ha flera personer i en enda kropp, men aldrig flera kroppar i en person?
Du undrar om det hade varit lättare så.
Om man haft flera subjektiviteter; en för varje dröm, så att de inte stod i vägen för varandra.
Kanske.

Eller så hade den ena kroppen förr eller senare dödat den andra.

Man kan nog bara vara en, inser du. En enda kan du vara, och den enda måste du vara helt och hållet.

Sakta men säkert börjar du sparka ut de där personerna som är för många där inne. Till slut blir det bara en kvar.

Du är snart där.

Att klamra sig fast vid

Det är inte ett sundhetstecken att vara välanpassad till ett i grunden sjukt samhälle.

Inte gjord för

I går satt jag ute på trappan i bara linne. Skorna och strumporna låg i en hög på ett av trappstegen. I trädgården sprang de runt med bara överkroppar och kastade boll. På stan åt folk glass. Buskarna vid skolan slog ut. Igår var det varmt och soligt och ingenting var omöjligt eller svårt eller jobbigt. Isbergen smälte till små kullar i majsolen.

Idag sitter jag i soffan och kylan kryper in genom mina jeans. Jag kurar i hop mig för att komma åt min egen kroppsvärme. Värmer mig själv. Snart måste jag gå till skolan. Jag är inte gjord för att frysa!

Det var länge sedan jag längtade så mycket efter sommar som i år.

Lova mig en sak

Det är så mycket lättare att sprida hat än att sprida kärlek. Hatet har något som kärleken inte har. Hatet har rädslan.
Rädslan får oss att glömma.
Rädslan gör oss ensamma.

Idag är det andra dagen av rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag vänder instinktivt bort blicken när jag upptäcker en bild på honom på någon löpsedel eller i ett reportage. Tvekade länge innan jag såg på en film från rättssalen, där han pratade. Grät. Av stolthet över sin video.

Jag är så fruktansvärt rädd för den mannen.
Räddare än vad jag tror att jag varit för någon i hela mitt liv.

Det enda jag kan tänka på när jag ser det där breda ansiktet med de alldeles vanliga, möjligen lite kalla ögonen, är att för de 69 omkomna på Utøya var kanske det där ansiktet, de där ögonen, det sista de såg innan de dog.

Därför blir jag rädd varje gång jag ser hans bild. Undviker den så gott jag kan, men vet samtidigt att det är något jag absolut inte får göra. Varför, förklarar Johan Croneman bättre än vad jag gör. Jag måste tvinga mig själv att möta Breiviks blick gång på gång. Trots att jag är rädd. Trots att jag är rädd vågar jag ändå, så länge jag minns. Minns att vi är många.

Vi som fortfarande älskar varandra. Vi som är så oändligt många fler än vad Breivik och hans likar någonsin kommer vara, om vi inte tillåter det. Vi som glömmer det ibland. Som glömmer att vi är så många. Vi som är rädda.

Rädslan gör oss ensamma.

Lova mig en sak. Krama om varandra. Fortsätt älska, fortsätt förstå och fortsätt hålla varandras händer när det blir mörkt.

Delad rädsla är nämligen inte lika stark.

Ordkrig

Ibland skriver jag ord som inte riktigt får plats i musiken. Någon dag kanske jag hittar ett sätt att få de två att fungera ihop, men den dagen är inte i dag. Så idag får de där orden rubriceras som dikter, även om jag inte är så förtjust i att alltid behöva kategorisera texter på det viset. Och bloggen är kanske platsen där de hör hemma. Som jag skrev någon gång, minns inte riktigt när, så är en stor del av skrivandet att få dela det skrivna med andra. I alla fall för min del. För jag vill göra skillnad. Påverka.

Men jag ska fundera ett varv till.

Om jag kommer fram till att det är mitt bekräftelsebehov som postar djupa, vackra och ibland självutlämnande inlägg, så kanske jag låter orden stanna innanför pärmarna. I mitt universum.

Jag tror att min största invändning mot  bloggande är att det är så direkt. Från tanke till ord till publicering behöver det inte gå mer än några hjärtslag. Det är svårt att stanna upp när man är inne i det; stanna upp och reflektera när man är tagen av en känsla. Vad är för personligt? Vad borde jag behålla för mig själv? Finns det ingenting som är heligt? Kan det här skada mig?

Jag ska fundera ett varv till.

Kvällsfundering från Östersund angående vilsenhet, efter läsning av senaste Ordfront

Ibland går man vilse.

Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.

Liten fundering:

Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!

Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.

Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.



(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)

Betraktelser stl. 41

Pappas lilla flicka
pappas stora plånbok
utomhusservering
fötterna gör ont
Senaste modellen
klackarna från helvetet
men de är dyra
så det går ändå

Slitna converse all star
på regnvåt trottoar
vet att allt som finns kvar
är en dröm
om det som var
En fix idé
om nåt hon aldrig fick se
himlen känns för hög
för nån som hon just nu

Läderskor som trampat
maktens korridorer
flugit över himlen
bort till Saint Tropez
Han har slutat känna nåt
för de han lämnat
på sin väg mot toppen
de han inte ser

Läderkängor sparkar
på ett kommunalt staket
mörkret i hjärtat
ilskan som han inte
vet vad han ska göra av
han kan inte förklara
men han vill se
världen gå i bitar

Och där utanför går mänskor
människor som känner
men inte en enda säger vad de tänker
Skyddar sina fötter
springer över kol
som glöder och som bränner

men

när ensamheten kommer
då går verkligheten utan skor

Bara fötter känner allt som finns inunder
när de tassar varligt
för att inte förstöra
allt det hårda
vackra
och det sköra

men det händer bara
när ingen ser på



Jag skrev ju att jag skulle börja lägga upp låttexter här. Så nu gör jag det. Betraktelser stl. 41 (min skostorlek) skrev jag... jösses, jag skrev den våren i ettan på MUK. Snart tre år sedan. Det gör den till en av de sånger som hängt med allra längst. Och den är en av de sånger jag är mest nöjd med. Den håller. Den är så mycket jag. En del sånger kommer och går, men den här stannar. 

Förutsägelser

Om den första fjärilen man ser om våren är gul, blir det en glad sommar.
Om den första fjärilen man ser om våren är vit, blir det en lugn sommar.
Men om den första fjärilen man ser om våren är svart, då blir det en ledsam sommar.

Idag, när jag var ute och sprang, såg jag vårens första fjäril.

En citronfjäril.

Om skådespelarkonsten

Dagens danslektion.

Fem operaroller.
Fem rörelser för varje roll.
Fem rörelser som ska visa vem en människa är.

När man bygger en roll från grunden, verkligen från ingenting, kan det plötsligt bli överväldigande när man får syn på alla de där små bitarna. De små bitarna som till slut blir en helt färdig, komplex människa. Bitarna man får bara genom att läsa ord och toner från ett papper... ord och toner som, när de får kontakt med ett levande väsen börjar frigöra sig från pappret, växa och slingra sig upp och ut och runt varandra. Fästa vid den levande kroppen, runt armar och ben och hals och trassla in sig i håret. De vill leva men kan inte utan hjälp.

Ansvaret att bära en annan människa i sin kropp är stort.
Tappar man en bit, är man det minsta osäker, så faller allt.
Är det att svika?
Är det att döda?




Och sedan upptäcker man att rollen som sig själv är uppbyggd på exakt samma sätt.
Ett lika stort ansvar att bära.

Och med betydligt längre scentid än någon annan roll.









(Jag funderar på att byta namn på bloggen. "Blond Sopran" känns inte riktigt rätt längre. Den förstorar liksom upp en av de där bitarna som har börjat lossna från mig...)

Är Allt Möjligt

Ibland känns det som om allt är möjligt. Totalt genomtänkt och genomförbart. Som nu.
Hon fäster blicken på den strålande blå marshimlen i stället för på industriområdet, högarna med grusig smältsnö och de rödgrå björkarna utanför tågfönstret.
Blir glad när hon kommer på sig själv med att göra just det.
När hon inser att var hon än är och vad som än händer kommer hon att vara lycklig så länge hon kan se mer av himlen än av allt det som sitter fast på jorden.
Himlen måste alltid, alltid få vara så mycket större, för i den oändligheten finns inget och därmed allt. Inget normalt.
Inget invant. Inga roller, inga förväntningar.
Inget verkligt eller overkligt. Ingen som dömer eller bestämmer vad som finns och inte.
Inget chips och dipp, inga löpsedlar, inget vägsalt och inga framtöade hundbajspåsar. Inga strumpbyxor, inga matkassar, ingen kommunförvaltning, ingen melodifestival, inga pengar, inga lekprogram på TV på fredagkvällarna. Inga regler och inga tankar som inte går att stänga av.

Där finns inget.
I den där blå himlen som alltid kommer att vara större finns inget och därmed allt; där finns plats för precis vad hon vill. Vill vara.
Plats för en enda ton. En ton som flyger som en projektil genom det ljusa och blåa och som vibrerar av precis allt hon är, allt hon vill och allt hon känner.
Som en komet med sprakande svans ska den tonen vara, den tonen som är allt som är hon.
Den som inte tvekar. Och inte är rädd.
Där finns det plats för den.
Utanför, ovanför, bortom.
Där inga regler finns.

Ibland känns allt möjligt. Ibland, när hon åker tåg och kan se himlen och solen och är På Väg.
Så länge hon kan röra på sig är allt möjligt.

Upprop mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv

(Nu är det ljust om kvällarna och jag kan inte nog beskriva hur skönt det är. När det ljusnar.)

I dag pratade jag med några vänner, och kom in på frågeställningen vad vi skulle vilja säga till våra yngre jag. Jag funderade en stund. Vem var jag för till exempel fem år sedan? Inte den jag är idag, det är säkert. Hade något kunnat bli annorlunda? Finns det något jag önskar att jag hade vetat då?

Frågan föregicks av en debatt om könsroller och bristen på jämställdhet inom musikvärlden, jag hade suttit och redogjort för mina erfarenheter av att vara tjej bland en massa killar i rock- och popvärlden, där jag ju befann mig ett tag. Där jag som tjej inte var normen, och kände att jag var tvungen att överkompensera min avvikelse genom att vara minst dubbelt så bra som killarna. För att platsa och bli accepterad.

Jag var väldigt hårt drabbad av Duktig Flicka-syndromet. Rädd att inte duga. Osäker på... allt. Objekt i en värld av subjekt, ständigt utsatt för granskning. Aldrig någonsin in och bara köra, skita i resultatet. Bara lamslagen av alla som kan så mycket mer och bättre. Och så var det ju det faktum att det inte bara var mina rent musikaliska färdigheter som blev bedömd och prövad av (den överrepresenterat maskulina) omgivningen, utan mina allra innersta tankar och känslor; mina låtar. Det kan skrämma skiten ur vem som helst, tjej eller kille, hund eller pumpa. Så låtarna var aldrig tillräckligt bra. De fick stanna inuti mig, där de kunde vara trygga. Där ingen kunde förstöra dem.

Men jag förstod inte att det var den där förbannade känslan. Den är för smart för att ge sig till känna. Den bygger bo i strukturer som inte är nyttiga för någon, och jobbar undercover under täckmanteln självinsikt. Det enda jag trodde mig förstå var nämligen att jag inte var tillräckligt bra. Att det var den krassa sanningen. Att jag gjorde mig själv en tjänst genom att känna mig själv och inte utsätta mina små skeva skapelser till låtar för allmänhetens granskande blickar. Bättre att inse själv att man inte var bra nog än att upptäcka det när det redan var för sent.

Den där förbannade känslan kunde dra sig tillbaka till sin undanskymda plats och känna sig nöjd med ett gott dagsverke.

Jag tror inte att mina upplevelser av skräck och otillräcklighet från replokalerna och gaffatejpens förlovade land är unika. Jag tror att det finns tusen byrålådor i flickrum runt om i landet, som innehåller bitar av tusen tjejers själar. Som vill vill vill ut i ljuset men inte vågar. Jag tror att det finns tusen tjejer som är galet bra på att spela gitarr men som Duktig Flicka har bundit till händer och fötter med prestationsångest. Som har en munkavle av rädsla. Jag tror att det finns tusen tjejer som jag, som känner att de måste vara tusen gånger duktigare än alla andra för att duga. Tillsammans bildar de tusen och åter tusen skäl för mig, som är en av dem som börjat kämpa emot den där förbannade känslan, att skriva det här. För deras skull; de som den förbannade känslan håller i ett järnhårt grepp, de som inte har lyckats börja vrida sig loss.

Idag vann jag en seger. Jag tog beslutet att bejaka den sida av mig som jag hitintills fått gömma undan, som jag fått avfärda som oviktig och alltid varit tvungen att tilldela andra prioritet på grund av min studieinriktning. På grund av min egen och andras bild av mig. Den sida som är så ömtålig och som, undanskuffad och avfärdad i ett hörn, fått mig att må så dåligt. Den som det står fritt för andra att bedöma, den som lämnar ut mig fullständigt. Jag valde att skita i det. Döm på. Jag tänker inte bry mig. Alla de där baksidorna, allt det som är farligt och skrämmande. Jag skiter i det. Jag vann över pliktkänslorna och skräcken idag.

Idag vågade jag. Och det känns så obeskrivligtenormtfantastiskthisnandesjuhelvetesjävla bra!

En liten seger i ett stort krig. Kriget mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv. Vi ska vinna. Det går bättre och bättre, för det ljusnar. En liten seger, kanske en ömtålig sådan men i alla fall en seger, kan skingra molnmassorna. Och starta en kedjereaktion.

Jag jobbar fortfarande på det.
Det där jag vill säga till Linnea, 15 år.





Var inte så rädd!






Var inte så rädd!

Vem är hon?

Hon känner sig aldrig vackrare än när hon ser ner på sina fötter och de är insnörda i ett par konståkningsskridskor. Än när benen kramas om av korviga benvärmare och snön faller över en öde skridskobana. Än när hon tar de första skären och samlar ihop kroppen till en piruett, än när hon släpper piruetten och glider baklänges på en fot, med armarna utsträckta som vingar, blicken mot himlen. Än när hon är ensam med sin egen skugga mitt i ljusets centrum, när det är mörkt och när husen runtomkring kurar i mörkret och fönstren försiktigt tittar på henne och undrar. 


Vem är hon?

Varför jag är vaken när jag borde sova

Det finns 

så många ord som jag inte skrivit än

så många sånger jag ännu inte sjungit

så mycket kunskap som inte är min än

så många sidor jag inte hunnit läsa

så många människor jag inte träffat idag

så många tankar jag inte tänkt än

Det är därför jag är vaken när jag borde sova

trots att det finns så många drömmar jag ännu inte drömt 

Aldrig två gånger

Inget sker, något händer aldrig 

två gånger. Och därför är vi

födda utan erfarenhet och

dör utan rutin.

Även som de dummaste elever

i världens skola

kan vi aldrig gå om

någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,

två lika nätter finns inte,

två helt lika kyssar,

två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn

högt uttalades i min närvaro,

var det mig som om en ros

föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,

ligger jag vänd mot väggen.

Ros? Hur ser en ros ut?

En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas

av obehövlig oro?

Du är - alltså måste du förgå.

Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,

söker finna ut harmonin,

trots att vi är varandra olika

som två droppar klart vatten.

Wislawa Szymborska

En av mina favoritpoeter, Wislawa Szymborska, dog i onsdags. 

Hon har rätt. Och när man ser på människorna runt omkring sig, när man inte förstår dem och det verkar som om alla utom jag, så är det lugnande att höra en annan människa bekräfta att det inte bara är jag ensam, jag som inte har förstått hur man gör, för något händer aldrig två gånger. Aldrig, aldrig händer något två gånger.

Projekt Livad Lax Dag 5 & 6

Gårdagen: Minns knappt vad jag gjorde. Mer än hade träningsvärk efter skidåkningen i förrgår. Jo, det är sant, jag läste ut Kafkas ”Processen” och blev lite deperimerad men samtidigt glad eftersom jag faktiskt tyckte att jag förstod en del av den. Inte förstod i meningen att jag kan redogöra i ord vad jag förstod, men jag fick känslor och bilder i huvudet som gjorde det klart för mig att jag förstod. Något. Den kändes som en bok med möjlighet att spegla många olika saker beroende på vem läsaren är. Så nära kan jag komma med orden, men inte längre. Det är med andra ord ingen bok som jag skulle välja att använda som material för en recension till Svenska A, till exempel. I kontrast till denna min färd genom de mörkare regionerna av det mänskliga sinnet bakade jag en hel hög kanelbullar. Sedan föråt jag mig på dem. Inte så begåvat.

Gårdagens bästa: Kanelbullar. Trots allt.

Natten: Det är tydligen ingen bra idé att läsa en bok som följer tre kvinnors historia i olika skeden av 1900-talets historia samtidigt, och i vilken berättarjaget dessutom är extremt splittrat. I alla fall inte det sista man gör innan man går och lägger sig. Resultatet av detta blir nämligen väldigt virriga och oroliga drömmar, drömmar i vilka jag av någon anledning kopplade samman bytena av person och åsikt eller vad det nu var jag bytte emellan, jag minns inte riktigt, med en rörelse. Jag måste ha kastat mig fram och tillbaka i sängen som om jag varit utsatt för elchocker. Tillslut vaknade jag, vid tretiden, och upptäckte att ena näsborren var igenmurad. Möjligtvis berodde min oroliga sömn inte bara på kombinationen ”Stalins kossor” och en överbelastad hjärna? Kanske höll jag helt enkelt på att kväva mig själv? Tyvärr tillhandahöll familjen Nygrens medicinförråd ingen nässpray tillräckligt kraftfull för att bryta igenom blockaden. Jag dränkte en pappersbit i pepparmintsolja (som bror min brukar använda för att skyla stanken från de svettiga benskydden efter fotbollsträningarna. Han springer omkring på planen bland alla lökiga tonårsgrabbar och luktar pepparmynta. Det är fint på något sätt.) och lade den bredvid mig i sängen. Attackerade med de nässprayer jag ändå hittat och försökte somna om. Omöjligt. Jag låg och led och timmarna gick och tillslut kunde jag höra hur min bror klev upp ur sängen för att göra sig i ordning för skolan. Då somnade jag av ren utmattning.

Förmiddag: Jag har legat i soffan i lekrummet (”lekrummet” kanske fordrar sin förklaring; när jag och bror var små så hade vi alla våra leksaker där; Barbies och bilmattan och utklädningskläder och klätterställning… Det har vi inte längre, nu finns pianot, mina gitarrer, ena halvan av den gamla soffan (den halva som katten inte spydde i) och ett skrivbord. Vi försökte döpa om det till ”musikrummet”, men det var dömt att misslyckas. Rummet kommer för alltid att heta ”lekrummet”) och fortsatt med ”Stalins kossor”, och har egentligen bara rest på mig för att göra en utfärd till ICA och proviantera. Digestivekex med kola och choklad, mörk choklad med havssalt och en rulle center. Speciellt mörk choklad med havssalt är en favorit, har jag märkt. Jag upptäckte smaken i julas, i samband med att jag i princip levde på Aladdin, Merci, Anthon Berg och After Eight; tillslut åt jag bara den söta skiten för att den stod där, öppen på bordet, utan att jag egentligen var ett dugg sugen. När jag så råkade sätta tänderna i en bit med havssalt från Anthon Berg-asken öppnade sig liksom en ny värld. Saltet var som musik i munnen efter allt sött och kvalmigt, och det bästa var att jag inte gick miste om själva chokladdelen, eftersom saltet eliminerade de faktorer jag börjat tröttna på hos choklad! Så nu får jag väl toppa mina centerbitar med flingsalt innan jag äter dem. När jag var på ICA råkade jag även få syn på pocketversionen av den där fantasyboken ”Cirkeln”, som har hypats så våldsamt nu på det senaste. Jag bläddrade lite. Mindes att jag läst ett utdrag i någon tidning, men inte vad jag tyckte om det. Ställde tillbaka den på hyllan. Ställde mig i kö, men kunde inte slå tankarna på boken ur huvudet. Lämnade min plats i kön. Tillbaka till hyllan; fingrade lite på boken, blundade och kände efter, tvekade… jo! Jag har en svag punkt för ungdomsböcker. Jag vet inte om jag fortfarande räknas in i målgruppen, tror att jag kanske är något år för gammal, men någonting är det med dem… Jag ska ge ”Cirkeln” en chans. Jag tror att den kan bli bra. Jag är egentligen inte så intresserad av fantasyinslaget, utan mer att följa karaktärerna, som ju ska vara tjejer från helt olika sociala kretsar som måste börja samarbeta. En kvalificerad gissning från min sida är att de så småningom kommer att bli vänner på riktigt. Jag vill helt enkelt följa det sociala förloppet. Kanske lite för min egen skull. Jag tänker nämligen ganska stelt runt fenomenet med sociala grupper, har jag märkt. Kanske ”Cirkeln” till och med kan bli nyttig läsning för mig? Återstår att se!

(Jag är ganska mosad i huvudet, tack vare nattens blockad av näsan, och därför oroade jag mig lite nu på förmiddagen när jag märkte att jag inte hade någon skrivlust. Igår skrev jag heller ingenting. Men, som den här texten visar; oron var obefogad. Eventuellt spelade det faktum att jag försummat att klippa mina naglar, så att fingrarna har svårt att nå tangenterna, in. Kanske är texten en smula ointressant, men ett) Projekt Livad Lax går ut på att skriva om min vardag, som helst ska innehålla så lite som möjligt just nu, och två) uppskattar jag den här texten för det sätt jag skrivit den på och inte så mycket för sakinnehållet. Den är sitt eget mål, skulle man kunna säga. Nu ska jag äta kanelbullar!)

Dagens bästa:

Två regler mot stress

1. Bry dig inte om småsaker.

2. Allting är småsaker

Citat levererat av pappa

Dagens viktigaste

Idag spände jag på mig skidorna för första gången i år. Det är fantastiskt att bo så nära ett skidspår som jag gör. Ingenting rensar huvudet bättre än kylig vinterluft och att färdas framåt. Framåt, alldeles ensam. Snön är som ett magiskt pulver; den blåser hjärnan tom på tankar och problem. 

Jag kommer upp på elljusspårets högsta punkt precis den tiden då den blå timmen sakta rullar in. Långt borta vid horisonten börjar himlen rodna. Molnen ser ut som rök; grå rök som tätnar runt det rosa. Ser jag upp är himlen bakom röken fortfarande blå. Snötäckta träd kilometervis. Horisonten är den taggiga ryggraden på ett enormt, uråldrigt djur som sover sin tunga vintersömn. Hur kan man oroa sig för det liv man lever där ute, bland människorna, när man hör djurets lugna andetag? När man andas tillsammans med det? 

Jag är alldeles ensam uppe på toppen av hela världen. 

Dagens viktigaste: Skogen är den bästa terapeut man kan ha. 

De behöver inte svara, bara lyssna

Har byggt ett bo i soffan och längtar efter träd. 

Dilemma

Mina ord är en skatt som blir värdelös om jag behåller den för mig själv

Men mina känslor blir värdelösa om jag strör dem omkring mig 

som flygblad, eller höstlöv

Det finns i alla fall en plats jag måste tillbaka till

nu när det är Sent i November

Där väntar kanske tonerna jag tappade längs vägen

Läs den

Appropå böcker.

För två år sedan var jag med i projektet Musikom på den klassiska musikfestivalen Vinterfest. Det gick i stort sett ut på att hänga med några barn från musikskolan, som något sorts bevis på att det finns ungdomar som faktiskt satsar på klassisk musik. Att hänga med barn är inte riktigt min grej.

För att ha något att underhålla mig med under bil- och bussresorna som festivalen innebar, sprang jag ner till Myrorna dagen innan vi skulle åka och plockade åt mig en bok ur deras pockethylla. 15 kronor kostade den. Boken i fråga var Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".

Jag har nog aldrig varit så asocial på en resa som jag var då. Jag läste. Varenda bussresa, varenda minut jag fick över, till sent på natten och innan någon annan hade vaknat i den dragiga lilla stugan läste jag. Sista dagen åkte de andra på en konsert med en jättekänd stråkkvartett. Jag sa att jag var för trött. Kröp ihop i en soffa i ett hörn på Mora Parkens hotell och läste. Lukten av kaffeautomat, skidvalla och fuktiga träningskläder trängde knappt igenom ridån som orden byggde upp runt mig. Jag var avskuren från den verklighet som hade heltäckningsmatta och förberedde sig för Vasaloppet, som åkte på konsert och pratade och skrattade i bussen. Ord och tankar virvlade, orkan, jag stilla i soffan tusen ljusår bort från allt, med flickan Hannas sorger tungt på mina axlar och som en mörkerklump i bröstet.

Jag läste och läste och mådde fruktansvärt. "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är en hemsk bok. Hemsk och vacker, full av förklaringar och frågor. I den där soffan reste jag tillbaka i tiden och mötte Liten Blond Sopran, elva år. Liten som höll på att bli Stor men som inte Ville.

Läs den.