Lova mig en sak

Det är så mycket lättare att sprida hat än att sprida kärlek. Hatet har något som kärleken inte har. Hatet har rädslan.
Rädslan får oss att glömma.
Rädslan gör oss ensamma.

Idag är det andra dagen av rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag vänder instinktivt bort blicken när jag upptäcker en bild på honom på någon löpsedel eller i ett reportage. Tvekade länge innan jag såg på en film från rättssalen, där han pratade. Grät. Av stolthet över sin video.

Jag är så fruktansvärt rädd för den mannen.
Räddare än vad jag tror att jag varit för någon i hela mitt liv.

Det enda jag kan tänka på när jag ser det där breda ansiktet med de alldeles vanliga, möjligen lite kalla ögonen, är att för de 69 omkomna på Utøya var kanske det där ansiktet, de där ögonen, det sista de såg innan de dog.

Därför blir jag rädd varje gång jag ser hans bild. Undviker den så gott jag kan, men vet samtidigt att det är något jag absolut inte får göra. Varför, förklarar Johan Croneman bättre än vad jag gör. Jag måste tvinga mig själv att möta Breiviks blick gång på gång. Trots att jag är rädd. Trots att jag är rädd vågar jag ändå, så länge jag minns. Minns att vi är många.

Vi som fortfarande älskar varandra. Vi som är så oändligt många fler än vad Breivik och hans likar någonsin kommer vara, om vi inte tillåter det. Vi som glömmer det ibland. Som glömmer att vi är så många. Vi som är rädda.

Rädslan gör oss ensamma.

Lova mig en sak. Krama om varandra. Fortsätt älska, fortsätt förstå och fortsätt hålla varandras händer när det blir mörkt.

Delad rädsla är nämligen inte lika stark.