Joggingplanerna verkar ha strandat lite. Jag sitter med benen utbredda bland gamla digestivekex och tekoppar på soffbordet, med datorn i knät och hjärnan på högvarv. Bläddrar bland universitetskurser och program. Vet inte vad jag ska tycka om mig själv och det jag nu håller på med. Den röst i mitt huvud som jag på senare tid kommit lite på kant med hoppar upp och ner och sliter sitt hår och vrålar:
"Herregud Linnea, du ska ju bli musiker! Det har du alltid vetat! Vad håller du på med? Är du en av de som gett upp? Va? Är du det?"
Men du, rösten. Irriterande, dumma, älskade röst. Håll käften och lyssna nu, är du snäll! Du förstår, det har liksom börjat klia i huvudet på mig den senaste tiden; jag vill veta! Vill lära mig saker, diskutera, analysera, kunna någonting.
Jaja, jag vet vad du tänker säga. Jag vet att jag redan kan någonting. Jag kan sjunga och spela och skriva musik. Men utsikterna att betala räkningarna på att enbart ägna mig åt det är ganska små... Jag måste ha fler ben att stå på. Och du vet också att jag är lite rädd för vad det kan göra med min musik att liksom... utbilda den. Göra den till ett jobb. Skriva musik gör jag för att jag vill och måste. Jag är rädd att det låser sig om det plötsligt dyker upp en massa krav på produktivitet och (hemska ord) ekonomisk avkastning. Dessutom, rösten, så kan jag skriva och sjunga hur mycket jag vill; det spelar ändå ingen roll om jag inte har något att skriva och sjunga om! Något viktigt! Jag tror att jag kanske vill leva lite nu.
Det är lite därför jag för tillfället hänger på Göteborgs Universitets hemsida. Tråkigt nog för mig, men kanske ett välkommet argument mot detta mitt dumma tilltag för din del, kan jag meddela att jag bara verkar vara intresserad av utbildningar som kandidatprogram i kultur, idéhistoria, genusvetenskap och annan humaniora som man förmodligen inte heller får ett enda sketet jobb på.
Det kanske kan lugna dig, förresten? Jag är fortfarande lojal mot dig och alla musiker, konstnärer, författare och skådespelare. Vi står fortfarande på samma sida. Jag är fortfarande en av dem. Jag skaffar inget riktigt jobb. Och jag klipper mig definitivt inte!
Ska jag vara helt ärlig mot dig, så verkar Globala studier också himla intressant, men jag är inte säker på att mitt intresse räcker hela vägen inom det området. Jag är ju närmast besatt av att kunna påverka med det jag gör, som du vet, men gör jag någon alls en tjänst genom att studera till och syssla med något jag inte är hundra procent engagerad i?
(Håll för öronen nu.) Eller är det så att jag faktiskt är engagerad nog? Att det ligger latent i mig och väntar på en tändande gnista? (Nu kan du lyssna igen!)
Här sitter jag alltså, med fötterna på ett skitigt soffbord och med framtiden i knät. Rösten har slagit sig ner på min ena axel. Den surar. Muttrar något om svikare, men jag förstår inte vem du menar att jag sviker, rösten. Kan du förklara det för mig?
En kandidat i kultur kanske är en bra idé. Eller en dålig. Du har rätt i att jag måste ställa frågan. Jag vet inte säkert, men just nu kan vi anta att det finns sidor. En gräns och två sidor. Vilken sida om den där gränsen ska jag egentligen stå på?
Ska jag utöva kulturen?
Ska jag vara den som analyserar kulturen?
Kan man vara den som analyserar kulturen om man samtidigt är den som skapar den?
Kan man vara den som skapar kulturen om man samtidigt är den som ska analysera den?
Den sista frågan är kanske viktigast.
Både du och jag vet ju mycket väl vad som alltid kommer att vara viktigast för mig.
Viktigaste uppgiften i livet, tycker jag, är att se till att det man gör är meningsfullt - att det är meningsfullt för dig (och eventuellt, men bara eventuellt, också för din omgivning)! En klok man sa en gång att man ska prioritera det som känns bra för en själv. Det är det viktiga - oavsett vad det är. Vi vet alla hur det känns att göra nått som man anser vara meningslöst. Det är som att långsamt strypa sig själv, sin kreativitet och sin lust att leva. Så om det ger en mening att måla prickar på tärningar - gör det! Eller om det ger en mening att involvera sig politiskt - gör det!
SvaraRaderaAtt inte välja musiken som levebröd behöver inte betyda att man ger upp - man omprioriterar. Och kanske vinner man på det, i långa loppet, att inte ha musiken som vardag. Men oavsett vad så gör det du tycker känns meningsfullt! Kanske är din väg inte den fyrkantiga "jag-pluggar-ett-färdigutformat-program-på-universitetet"-vägen, kanske är du en av de som skaffar sig den kunskap de hungrar efter och snickrar ihop sin egen framtid. Den dagen du lägger gitarren på hyllan, använder noterna till att stabilisera den skeva bokhyllan och ställer notstället i tvättrummet som permanent tvättlinehållare - den dagen har du gett upp! Men inte förr! Musiken finns alltid där, oavsett om man har en utbildning och ett flott papper som bevisar det.
Det är inget fel i att ändra om i sin livsplan, så länge man förbättrar den. Det dumma vore snarare att hålla fast vid planen "bara-för-att". Gör det som känns bra! :) <3