När jag kom hem från festen

Tack men nej tack

"Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?"

Svår fråga. Efter viss självrannsakan kom jag fram till att det nog inte betyder så värst mycket alls för mig. Men vi tar historien från början.

Idag satt jag en stund på café Gamla Färghandeln och spelade piano. Brukar göra det ibland; det är ett jättebra övningstillfälle och har jag tur så är det någon som gillar det hen hör. (Idag spelade jag till exempel några av mina låtar, och fick frågan om mina texter finns att läsa någonstans. Så jag tänker börja publicera dem här på bloggen snart!) Förutom övning samt gratis fika brukar spelandet kunna ge lite tillskott i kassan. Idag fick jag dock det skummaste gaget på länge. 60 kr samt ett reklamblad från Jehovas Vittnen. Oklart om vittnet bara lämnade reklambladet eller om det kombinerades med pengar, jag hann aldrig se det... Någonstans misstänker jag att vittnet förmodligen ansåg att reklambladet var betydligt bättre som betalning än pengar. Vad är en tjuga mot ett erbjudande om frälsning?

Tack för omtanken hördu, men nej tack. Om enda chansen att få en trevlig tillvaro efter Harmageddon (en händelse som för övrigt förutsetts vid ett flertal tillfällen i Jehovas Vittnens historia, men som envist vägrat infinna sig på satt datum) är att ägna livet åt att hjärntvätta barn som haft oturen att födas in i en sektliknande församling, byta karriär eftersom det vad jag förstår är förbjudet att vara i vanliga kyrkor även om man "bara" spelar eller sjunger (Svenska Kyrkan är min absoluta favoritarbetsgivare) samt på all ledig tid försöka ta sig in hos folk som inte vill veta av en med en tidning som ingen vill ha... då tror jag att jag hoppar över det. Faktiskt. Jag har det heller trevligt nu och eventuellt, kanske, möjligtvis jävligt senare, än tvärtom. Jag bedömer nämligen risken att Jehovas Vittnen skulle sitta inne med sanningen som väldigt, väldigt liten... obefintlig, vid närmare eftertanke. Så jag vågar nog chansa på att jag klarar mig ändå.

Jag tänkte bara förklara det nu ifall Du, kära vittne, skulle sakna mig i Rikets Sal den 5 april. Jag kan tyvärr inte komma p.g.a. sunt förnuft.

(Påhopp, kanske någon säger nu. Kanske det, säger jag. Ganska spontant skrivet är det i vilket fall som helst. Inga djupare analyser har gjorts. Mer än den att det gav upphov till en viss komisk effekt att titta ner i hatten, förvänta sig lite kosing men i stället få informationen "Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?" )

Aldrig två gånger

Inget sker, något händer aldrig 

två gånger. Och därför är vi

födda utan erfarenhet och

dör utan rutin.

Även som de dummaste elever

i världens skola

kan vi aldrig gå om

någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,

två lika nätter finns inte,

två helt lika kyssar,

två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn

högt uttalades i min närvaro,

var det mig som om en ros

föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,

ligger jag vänd mot väggen.

Ros? Hur ser en ros ut?

En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas

av obehövlig oro?

Du är - alltså måste du förgå.

Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,

söker finna ut harmonin,

trots att vi är varandra olika

som två droppar klart vatten.

Wislawa Szymborska

En av mina favoritpoeter, Wislawa Szymborska, dog i onsdags. 

Hon har rätt. Och när man ser på människorna runt omkring sig, när man inte förstår dem och det verkar som om alla utom jag, så är det lugnande att höra en annan människa bekräfta att det inte bara är jag ensam, jag som inte har förstått hur man gör, för något händer aldrig två gånger. Aldrig, aldrig händer något två gånger.

Dagens viktigaste

Idag spände jag på mig skidorna för första gången i år. Det är fantastiskt att bo så nära ett skidspår som jag gör. Ingenting rensar huvudet bättre än kylig vinterluft och att färdas framåt. Framåt, alldeles ensam. Snön är som ett magiskt pulver; den blåser hjärnan tom på tankar och problem. 

Jag kommer upp på elljusspårets högsta punkt precis den tiden då den blå timmen sakta rullar in. Långt borta vid horisonten börjar himlen rodna. Molnen ser ut som rök; grå rök som tätnar runt det rosa. Ser jag upp är himlen bakom röken fortfarande blå. Snötäckta träd kilometervis. Horisonten är den taggiga ryggraden på ett enormt, uråldrigt djur som sover sin tunga vintersömn. Hur kan man oroa sig för det liv man lever där ute, bland människorna, när man hör djurets lugna andetag? När man andas tillsammans med det? 

Jag är alldeles ensam uppe på toppen av hela världen. 

Dagens viktigaste: Skogen är den bästa terapeut man kan ha. 

De behöver inte svara, bara lyssna

Har byggt ett bo i soffan och längtar efter träd. 

En önskan

Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar

Finn en plats där det är varmt

Härlig blir jorden, några timmar

Välsigna barnet och hans mor

Hoppas att far är hyfsat nykter

Ge en stund av sinnesro

Till dem som grubblar alltför mycket

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus

Och bakom fönstret skymtar prakten

Du kom ihåg och tänd ett ljus

För dem som behöver änglavakten

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

(Bo Kaspers orkester)

God Jul

Fall, julesnö!

Just nu ser det ut såhär hemma, och just nu är jag lugn. Jag har tagit en långpromenad, legat på soffan och läst kvalitetslitteratur (och misslynt grymtat åt alla som försökt slå sig ner framför tv:n och slötitta på kanal 6, att det borde de också göra), övat piano samt skyltat om lite i affären. Det enda orosmolnet på min himmel är det faktum att jag måste ringa till en vilt främmande och eventuellt dansk människa för att be denne kompa mig på Köpenhamnssökningen. Usch och fy!

Men, petitesser! 

Det verkar i alla fall som om julefriden så sakteliga börjar lägra sig i denna min oroliga själ. 

Det enda jag verkligen, verkligen önskar mig i år är lugn.

Lucia: klart slut

Trött. Jättetrött. Så trött att jag, som normalt smattrar iväg som en kulspruta så fort jag skriver något, måste kämpa fram vartenda ord.

Jag är trött, men glad.

Idag var det julavslutning. Jag fick dirigera "Jul, jul", som inledning, och sedan tänkte jag att nu. Nu äntligen är det över! Och så började Gunnar prata; det gamla vanliga om att vi ska vila oss på lovet om vi ska söka Köpenhamn, och inte vila lika mycket om vi inte ska söka Köpenhamn... Sedan sa han att det fanns en elev som utmärkt sig särskilt i år, med sitt enorma engagemang i luciaverksamheten, och att han kände att det borde uppmärksammas.

Och så fick jag en av de mest värmande applåderna jag någonsin fått i hela mitt liv. Samt ett presentkort på Akademiebokhandeln.

Där och då var det värt allt slit.


(Och appropå slit; mitt hår fick liv i tisdags och skapade helt på egen hand en märklig, tuperad boll i nacken. Stina, jag tror du vet vad jag pratar om... Denna boll inhöljdes sedan i stearin från luciakronan och jag har varit för trött för att göra något åt det, utan helt enkelt satt upp det i en tofs och låtit det vara. Lite som att ha en angorakatt i nacken. I morse kände jag dock att en dusch var av nöden, och kammade/slet ut min angorakatt. Det tog tjugo minuter.)

Snart...

Förmiddagen har ägnats åt städning. Det är ju första advent i morgon! Jag klarar mig bra utan så mycket julpynt, men mina julgardiner ska finnas där. Änglaspel är något jag inte heller vill uppleva en jul utan. Änglaspel kan vara enormt irriterande, om man till exempel har det tänt när man sitter och äter. Men en kväll, någon gång ibland, tillsammans med lite glögg och en färsk lussebulle är det nästan magiskt!

En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.

Tippen

Såhär ser det ut hos mig just nu. Och nej, jag har inte haft inbrott. Inget utbrott heller, för den delen. Jag har haft tidsbrist. Har fortfarande. Men på söndag... då har jag inget inbokat. Då ska det bli fint! Å så fint det ska bli! Jag ska damma bakom tavlorna och släppa tillbaka dammråttorna ut i naturen och para ihop alla sockor och tvätta bort fettfläckarna från fönstret som jag råkade göra när jag skulle öppna fönstret efter att precis ha lagt lite bacon i stekpannan. Allt det ska jag göra och det ska bli så fint!

Kvällsbetraktelse

På den här väggen har det suttit minst fem olika sorters tapeter.

Bara den som sitter ytterst syns.

Men alla finns där.

Alla har tjänat sitt syfte när de satt ytterst

och nu bär de upp det allra yttersta, slutgiltiga lagret.

River man i det så syns alla de gamla också.

Jag skulle inte vara jag utan alla dem jag en gång varit.

De bär upp mitt yttersta lager.

De syns inte längre.

Men när det yttre lagret rivs 

upptäcker jag att de aldrig slutat finnas.

Och att mitt yttersta lager är så tunt.

Med ögon känsliga för lila

Igår morse vaknade jag halv fyra. Jag försökte somna om men det enda jag kunde tänka på var att om tåg ett får göra tre luciatåg på en och en halv timme, och schemat absolut inte får spricka, vad gör man då om någon måste gå på toaletten? Ska man vänta då eller springa vidare till nästa ställe ändå? Jag gav upp mina försök att somna och gick upp vid halv fem.

 Igår morse fick jag vara med när solen gick upp. Och plötsligt såg världen ut såhär.

Jag har en plan...

... tajmad och klar in i minsta detalj.

Min nya strategi för att överleva julen i år är helt enkelt att försöka göra den så behaglig som möjligt. Ingen mer stress. Tacka nej till saker (i alla fall till det jag inte redan tackat ja till...). I detta syfte planeras även en paketkalender åt mig själv. Och igår inhandlades glögg, lokalproducerad Vildmarksglögg. Och snart får jag kanske reda på hur färgningen av mammas gamla näbbstövlar gick. Tänker nämligen känna mig nordiskt helylle i vinter! Ett annat steg i min plan är att fixa den ultimata julskivan av julmusik jag har på min dator, att spela i affären så vi slipper "Jag såg mamma kyssa tomten" och annat otäckt. Och så ska jag skaffa skivan med denna låten på. Om inte den kan göra min jul så vet inte jag.

Vildmarksglöggen tittar fram ur vildmarken...

Du är snart där

Där under träden

bakom stängslet

finns en stig för dig

Fortsätt

The return of the king

Ibland blir man bara sådär glad i hjärtat. Som när man, en vanlig sketen måndag, kommer gåendes mot tidningshörnan och vem står där om inte Magnus?

Jag är precis hemkommen från Dalarnas Museum där hans trio Artis spelade, och ja, vad ska man säga? Fantastiskt, tycker jag att man ska säga! Det kändes så fint att ha honom och Lina tryggt tillbaka här i Falun, om än bara för några dagar. Som om jag fortfarande gick i tvåan. Det finns vissa människor som liksom har en inbyggd... mysfaktor. Och dem saknar man när de försvinner.

Ibland blir man inte så glad i hjärtat. Som när man vill säga så mycket, men vad man än säger känns fel. Eller som när Lustigknoppsbacken plötsligt tar en kvart att släpa sig upp för. Eller allt vad bihålor heter vägrar samarbeta och man låter urv (nytt bra ord! Urv. Går att använda när som helst!). Det är nästan så att jag hoppas på att det är en förkylning, bara för att få en naturlig förklaring till den plötsliga motvilja vad gäller samarbete som min kropp just nu visar prov på. Eller rättare sagt, för att få en annan förklaring än den att jag är dålig...

Nu kliar det i öronen också.

Over and out.

Och en liten bild på det.

Kvällsfundering

En släkting till min mosters man samlade på pinnar. 

Någon hade sagt till honom när han var liten att det var bra att spara på pinnar. 

Så då sparade han på pinnar.

Folk frågade sig vad han skulle ha sina pinnar till.

Varför han inte lade tid på något vettigare.

Måste allt ha ett tydligt och vettigt mål för att vara värt att göras?

Mot skymning

Jag är glad. Mitt liv går bra nu!

Kan då någon förklara för mig varför jag bara vill lyssna på Melissa Horn, och Håkans allra sorgligaste låtar? Det är rakt igenom idiotiskt! Jag tar ju bara ner mig själv!

Kanske är det vädret.

Eller vetskapen om att den här dagen snart är slut, den också.