Som en jävla chainsaw i hjärtat

Ibland går jag in på svt.se utan att egentligen ha något speciellt ärende där. Bläddrar lite bland programmen, ser efter om det finns något intressant eller spännande. Idag fastnade mina ögon på en länk; inte stor och inte flashig, bara helt vanliga grå bokstäver med ett streck under. I sällskap med andra grå bokstäver. Lätta att missa. Men inte för mig.

Nörden och kärleken.

Inte jätteoriginell. Inte djärvt nyskapande. Inte svårtolkad, inte...
Men sedan när är livet någon av de där sakerna?

Livet är som det är, mest. Det är hemmafester, lägenhetsdörrar som öppnas och stängs. Duschen innan man går. Förväntningar och besvikelser. Jobbiga tystnader i någon annans kök. Nätter i skenet från datorn.

Hjärtan målade på hemliga ställen.

Naturen har vaknat!

Idag var det ljust ute fast klockan var fem på eftermiddagen. Jag halkade inte längre omkring som en veritabel Bambi på trädgårdsgången, för isen är på väg att smälta. Katten kom in med solvarm päls (och kletiga tassar) och jag satt i två timmar på trappan upp till boden och läste. Utan att behöva ha jacka på mig. Våren tar sina första stapplande steg, mina vänner, och det tycker jag att vi firar med en liten sång!

Nu blir jag sådär trött igen

Det säljs mer ekologisk bomull än vad som produceras. Hm. Ett ekologiskt linne från till exempel H&M kan mycket väl vara gjort av ekologisk bomull. Men färgen som använts är långt ifrån ekologisk.
Jag har ägnat kvällen åt dokumentären "Modets offer". När den är slut är jag ganska glad att jag genomlever vinterhalvåret i mitt underställ från Woolpower (ull från Patagonien, färgat i Tyskland, resten av produktionen förlagd till Östersund)...

Det är stor skillnad. Stor skillnad på att vara konsument, med oändligt många rättigheter men den enda egentliga skyldigheten att fortsätta konsumera, och på att vara människa, vars rättigheter är de mänskliga och skyldighet är att se till så att alla andra också kan utöva de rättigheterna. Konsumenter som uppnått en viss standard vägrar konsekvent att ta ett steg tillbaka, få det lite sämre, för någon annans skull. För till exempel en fabriksarbetare i Indiens skull. Kanske på grund av okunskap. De små tvivel konsumenter ändå har är så enkla för reklammakarna att avstyra genom en liten grön skylt med ett löv på. De litar på den goda viljan som konsumenter tror är inbyggd i ett skrovligt papper fastsatt i en bit hampasnöre (som sitter på ett plagg färgat med kemikalier som gett arbetarna på färgningsfabriken cancer, men det står inte på lappen).

Se dokumentären här. Inget nytt under solen...

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 1

Jag vet att jag skrev att nyår, smällare, champagne och ett onödigt rubbande av den efter julottan surt förvärvade dygnsrytmen inte rör mig i ryggen. Jag står fast vid det. Men, just nu har jag en himla många bra idéer, så jag använder mig av det faktum att det trots mina privata åsikter är ett alldeles nytt år, och lanserar

Saker Blond Sopran vill se 2012!

1. Jag vill se Claes Eriksson anställd på tv-sporten. Jag tror knappast jag behöver motivera varför, men jag gör det i alla fall. Claes besitter förmågan att göra precis all sport intressant; hans enorma fackkunskaper och hans passionerade referat griper tag i en och kommer att kunna hålla en hel nation klistrade vid tv-rutan. Oavsett sport. Fotboll, hockey, friidrott, curling, golf, schack, dressyr, spökboll, alla bränner alla... Med Claes bakom mikrofonen blir allt på liv och död! Lyssna bara på dessa lysande exempel på högkvalitativ sportjournalistik!

Dagens meny

Frukost: Bacon och äggröra, två sorters yoghurt med nötter samt ett glas vatten med järn- och c-vitaminbrustablett i. (Intagen ca 11.00)


Lunch: En macka, en drickyoghurt samt en liiiten mugg te. (Intagen ca 17.45)

Middag: Fram till för fem minuter sedan var planen en st gammal banan samt flädersorbet (impulsköpt). Men, ett storartat fynd i form av lite färdigstekt köttfärs gjordes i frysen. Så nu ska jag göra en sån här, hade jag tänkt!

Why do you fly up side down?

Ett av mina favoritbarnprogram är nog Snobben. Jag har tyckt om det ända sedan jag var riktigt liten, och skummar faktiskt fortfarande igenom barnkanalens tablå när jag är hemma för att se om de råkar sända lite Snobben. Jag tror att mina ömma känslor för det programmet helt enkelt beror på att allt inte är så fruktansvärt tillrättalagt och glättigt. Huvudpersonen Karl är en så fantastisk antihjälte; allt han rör vid förstörs. Han kan inte göra någonting rätt. Ständigt utfryst och retad av sin omgivning, men alltid lika hoppfull. Någon gång måste det ju bli hans tur?

Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.

Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.

(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)

Ute ur garderoben

Just nu befinner jag mig i Horndal. Dagen har gått åt till att sjunga på ett dop. Eller inte bara sjunga, jag kompade faktiskt mig själv också vilket jag är lite stolt över, eftersom jag ju inte är pianist... Spela piano i band funkar, då är det ju nästan alltid andra som spelar samtidigt så oftast hörs det inte lika mycket om man spelar fel, eller så kan man bara säga att jo, men det skulle låta sådär. Men när det bara är jag och pianot så blir det pinsamt tydligt. Idag det gick bra, som tur var! När det gäller dop är det i regel en liten och ganska smörig repertoar som finns att tillgå. Det är rätt okej, jag brukar försöka plocka bort det värsta.

Men alltså.

Lyssna på det här. På "flöjten" vid 2:02.

Det låter exakt som "flöjten" här.

 Observera att det Ajda spelades in på 80-talet. Hela orkestern är midi. Det är okej i det fallet (det är nog rätt dyrt att hyra en symfoniorkester till en sådan inspelning), men vad i #€U/&"#" tänkte Sonja Aldén med? Jag är inget fan av hennes musik i vanliga fall heller, även om jag någonstans förstår varför folk gillar den... eller gör jag det? Min ärliga åsikt är att det känns som om hon skriver låtar genom att skriva upp alla klyschor som finns på lappar som hon sedan drar på måfå ur en burk och så hoppsan! blev det en låt! Och jag tycker det är lite synd att folk nöjer sig med det. Jag förstår inte varför. Eller så kanske jag  bara är cynisk och bitter. Men hennes musik är lite som snabbmakaroner; tar kort tid att laga och mättar skenbart en stund, enkelt och behändigt. Lättsmält. Jag tycker bättre om musik som är lite mer som en potatisgratäng; kräver lite jobb och skicklighet men är mödan värd! Så. Nu har jag kommit ut som kultursnobb. Så skönt det kändes.

Hur som helst. Den där "flöjten" låter inte klokt och hon borde anmälas för kulturskändande verksamhet!

Inte undra på att det finns så många arbetslösa musiker när artister och producenter tänker såhär, för övrigt!
Hur svårt hade det varit att hitta någon som kan spela tvärflöjt på rikitgt?

Jomjomjom dee chakalöt!

I morgon är det öppet hus. Detta innebär bakning. Storskalig bakning. Jag gör tyvärr inget med choklad i, som min kollega här ovan, men väl med citron och lime! 

Och jag klämde precis tummen i kylskåpsdörren. Begåvat.

I know this because I am a geek

Ett litet leende såhär på kvällskvisten, med särskild hälsning till en liten sak med cello!

(Eller kvällskvisten... det är snart midnatt. Jag borde verkligen sova nu!)