Aldrig värd

”Varför lämnar du människor?”

De ligger bredvid varandra på sängen. Sparven vet att Björkflickan ser på henne. Vet att hon undrar och måste få veta. Sparven stirrar upp i taket. Hur förklara för Björkflickan varför hon måste göra henne besviken, gång på gång?

”För att jag aldrig tror att det kommer att fungera.”

Det gör ont att bli lämnad. Bättre då att vara den som lämnar.

En dag som i dag som i dag

Det var en viktig politisk dag i dag.

Obamas sjukvårdsreform godkändes och något annat hade varit helt befängt. USA kan kanske förhoppningsvis bli lite mindre crazy bananas i framtiden. Eller önsketänker jag nu?

I Sverige har papperslösa flyktingar fått rätt till vård. I alla fall mer vård än vad de haft rätt till tidigare. Som jag förstår det så hade MP siktat högre, men var tvungna att släppa efter i kompromissen med alliansen. Det är i alla fall tydligt vilka som står för den mest humana politiken i det här landet.

Dagar som i dag ger en faktiskt en gnutta hopp om att mänskligheten inte är helt körd i huvudet. Och det är trevligt!

Imse vimse spindel

Jag tror att jag har kommit en bra bit med min spindelfobi.

Idag hittade jag en liten knubbig spindel som satt och solade sig på en planka jag precis burit på. Den såg ut som en korsning mellan spindel och groda. Jag petade lite på den med handsken så att den rörde på sig.

Jag tror som sagt att jag har kommit en bra bit med min spindelfobi.

En gullig, knubbig spindel

Livsvisdom utan dubbla säkerhetslinor

Kunskapskanalen är egentligen den enda kanalen på tv som jag tycker om.

I dag såg jag på Människornas Planet. 

De följde olika naturfolksstammar i världens regnskogar, och en av de här stammarna byggde sina hus fyrtio meter upp i stora träd. 

De klättrade upp och ner till sina hus på en stor stege.

Kameramannen behövde dubbla säkerhetslinor för att långsamt kunna hissa sig upp i träden för att filma, och kontrasten till stammens stege blev så stark. 

Han berättade att mötet med trädfolket hade fått honom att se livet på ett helt annat sätt:

Trädklättrarna kanske levde ett kortare liv, men de var nog mer fria medan de väl levde det.

Och så ville han också leva.

Nedkopplad?

Jag sitter vid datorn för första gången på två dagar. Min telefon ligger på mitt rum, avstängd, sedan nästan två dagar. Det har varit två bra dagar.

I sommar ska jag koppla ned, inte helt, men markant. Telefonen får ligga kvar på rummet. Jag kanske slår på den en gång varannan dag eller så. Med datorn och facebook och bloggen... får det bli som det blir. Behöver jag facebook för att marknadsföra en spelning så kanske. Bloggen är egentligen det svåraste att ta ställning till hur jag ska göra med. Jag vill ju inte förlora de drygt sextio personer som tittar in här varje dag. Inte för allt i världen vill jag förlora er!

Svår balansgång, svår avvägning. Får se hur jag gör.

Hur som helst, om någon av er som känner mig verkligen behöver ha tag på mig; ring hemtelefonen. Eller till Horndals blommor o trädgård. Eller, skicka ett helt vanligt brev med den riktiga posten. För tjugofem år sedan eller så, så var det väl så man gjorde. Och livet gick att leva ändå!

(Bilden ovan misstänker jag är tagen av pappa. I alla fall så låg den på datorn hemma. Fin var den i alla fall.)

Sommarlov

När jag var liten tyckte jag att veckan innan skolavslutningen var den bästa veckan på hela året. Min favoritdag var den då alla bänkar skulle städas; man fick tillbaka alla teckningar man gjort på bilden, alla inlämningar man skrivit och så fick man lägga allt i en jättestor kasse och ta hem. Färgkakorna skulle tvättas, textböckerna läggas i prydliga högar, bänkpappret vikas ihop och anslagstavlan tömmas. Jag kan fortfarande minnas känslan av att gå hem med den där lantmännenkassen i handen; extremt tung och fylld med ett helt år. Lycka. Bara några dagar kvar nu.

Skolavslutningsdagen var en magisk dag, jämförbar med julafton och födelsedag. Varje klass sjöng varsin sång i kyrkan. Jag spelade flöjt till treornas sång och när fröken bestämde hur vi skulle stå så sa hon; ”Linnea ska stå i mitten, för hon hörs!”. Stolt. Priset för Åsenvandringen, som våran klass nästan alltid vann. Nutidsorienteringen som jag så gärna ville vinna men aldrig vann. Den blomstertid nu kommer och rysningar i hela kroppen av sommarlycka. Tårta på skolgården, skolavslutningsklänning, liljekonvaljbukett till fröken och mormor som tog kort.

Tio veckors ledighet var en oöverskådlig tidsrymd. Det kändes som för alltid.

När jag kom till grusvägen, sista sträckan på vägen hem som låg inom skolområdet, började jag räkna. 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1… När jag kommit till noll tog jag sista steget genom stenarna som markerade skolgårdens slut och det var sommarlov.

Denna dagen, ett liv?

Tes: lev varje dag som om den vore din sista.

Sista lektionen.

Sista övningspasset i mitt övningsrum.

Sista lunchen i Kristineskolans matsal.

Sista jammet.

Sista hänget i kaffehörnan.

Sista nätterna på Lustigknopp.

Sista mötet med Katten Katten.

Sista kvällen som elev på Musikkonservatoriet i Falun.

Slutsats: Tänker man så blir man helt handlingsförlamad. Och stressad. Samtidigt. Inte så lyckat. Det är bara att köra på som om jag skulle tillbaka dit i höst.

När jag kom hem från festen

Det Irrationella Momentet

Vad det Irrationella Momentet är?

Hur ska jag kunna veta det? Det är ju irrationellt!

Jag vet inte vad det är. Men jag vet vad det gör.

Det är det Irrationella Momentet som gör att du skrattar åt regnet, att du säger hejdå till lägenheten genom brevinkastet när du går hemifrån, att du cyklar slalom mellan de vita ränderna i vägkanten eller att du har två hörselskadade möss i badkaret. Det är det Irrationella Momentet som gör att du alltid tar på dig höger sko först, att du tittar ner och upptäcker att du har en djembe mellan benen eller att du spelar jazz tillsammans med borgmästaren i arkivet under rådhuset.

Utan det Irrationella Momentet hade ditt liv varit lika spännande som en oskriven sida i ett rutigt block. Du hade vetat var alla ränderna började och slutade, var de möttes och var de skiljdes åt.

Ingenting hade förvånat dig, ingenting hade överraskat dig och ingenting hade varit ologiskt eller spontant.

Det är det Irrationella Momentet som gör att livet inte går att förutsäga, som gör att människor gör saker som inte är logiska.

Det är det Irrationella Momentet som gör att inget liv kan passa in i en kalkyl eller ett mönster (från det mänskliga mönstret är vi alla undantag, nämligen).

Det är det Irrationella Momentet som gör livet till liv.

(Vill du veta mer om detta Irrationella Moment? Läs boken ”Aj, min guldtand!” av Leif Panduro. Jag fick låna den av en kompis och fann den helt makalös. Jag upprepar, helt makalös!)

Dagens fråga

Vad är det Irrationella Momentet?

Det är kanske det viktigaste som finns?

Det kan ni fundera på. Avslöjandet kommer i kväll!

Skyll för guds skull på samhället!

 De säger att man inte ska skylla ifrån sig. Skyll inte på systemet, inte på patriarkatet, inte på soc eller psykvården. Skyll inte på skolan, skyll inte på reklamen eller tjejtidningarna, skyll inte på ojämlikheten, inte på idealen, inte på din egen otillräckliga kropp och skyll för guds skull inte på samhället!

Jobba med dig själv i stället. Säg till din spegelbild att den är bra och duger som den är. Ta inte åt dig. Vässa armbågarna. Tro på dig själv. Var stark nog att strunta i skyltdockornas platta magar, i skratten och visslingarna från tuffa killgänget; strunta i kritiken och blickarna och lyft dig själv över prestationsångesten och skammen. Och skyll inte ifrån dig! Att skylla ifrån sig är att vara svag!

Så det är mig det är fel på, inte samhället?

Det kan inte vara så att det är tvärtom? Och att jag i så fall är i min fulla rätt att skylla min dåliga självkänsla på det där skumma samhället jag tvingas vara en del av?

Efter att jag började sätta mig in i de system som aktivt verkar för att bryta ner min självkänsla, har självkänslan faktiskt blivit bättre. När jag förstod att det inte var fel på min putande mage eller min veliga läggning, utan att det fanns något som kallades för patriarkatet, för marknadsekonomin och för skönhetsindustrin och att det var de som hade byggt upp den där bilden jag jämförde mig med och trodde att jag skulle passa in i. Jag upptäckte dem, och att det var dem det var fel på.

När jag förstod det, klarnade så mycket. Trollen kom upp i ljuset, där jag kunde se att vad jag upplevt som mina egna känslor i själva verket var produkter av ett teoribygge och ett ideal utan ett uns sanning bakom. Och när jag identifierade det idealet som irrationellt, blev också många av de där komplexen, skuldkänslorna och prestationsångesten irrationella. Så jag kunde konfrontera dem med ett helt nytt artilleri. De försvann inte, men vi slåss ganska ofta. Och oftast vinner jag.

Jag stärkte inte min självkänsla genom att säga till mig själv upprepade gånger att jag visst dög. Jag tog reda på varför det verkade som om världen runt omkring mig hela tiden försökte intala mig motsatsen. Jag blev arg och började engagera mig för att förändra skiten, för min egen skull och för andras. Skriva arga blogginlägg. Diskutera med mina vänner. Försöka finnas för dem som behövde mig, försöka visa att det är helt jävla okej att vara så där svag och vilsen ibland. Läsa, läsa, läsa och förstå. Och självkänslan växte sig starkare på grund av det.

Så gjorde jag. Det funkade och funkar för mig. Jag vill inte ge sken av att sitta inne med Lösningen. Bara ett litet tips grundat på egen erfarenhet. 100 % ovetenskapligt. Jag vill berätta om det eftersom det kanske kan vara till hjälp eller inspiration för inte alla men kanske någon? Det här är mitt sätt att sluta förbanna mörkret och i stället tända ett ljus.

Att va osäker och svag är precis vad hon behöver va

Jag och Björkflickan sitter tillsammans i hennes soffa. Hennes ansikte lyser svagt blått i skenet från datorskärmen. Fönstret är halvöppet. Det doftar kväll.

”Här, titta här!” säger hon upphetsat. ”Läs!”

Hon skjuter över datorn i mitt knä, och jag ser att hon har googlat fram texten till ”Trumma trumma” med Den Svenska Björnstammen. En mening är markerad. Björkflickan ser uppmärksamt på mig medan jag läser.

Att va osäker och svag

är precis vad jag vill va

”Visst är det underbart?” säger hon. Jag funderar en stund. Jag är inte säker på att jag ser det underbara i det. Så jag svarar att det kanske är underbart. Björkflickan skakar på huvudet som om jag inte fattat något alls.

”Det är underbart! För det är ju en kille som sjunger! En snubbe, en man, en kille som tjejer blir kära i för att han är med i ett rätt coolt band. Och som vågar säga att han vill vara osäker och svag! ”

”Ingen vill väl vara osäker och svag?” inflikar jag.

”Klart man inte vill, men ibland vill man det ändå,” svarar Björkflickan.

Sedan sjunker hon in i sig själv, som hon brukar göra när hon ska försöka förklara vad det är som händer där inne. Hennes ögon får något fjärrskådande över sig.

”Sådär undermedvetet. När man är ensam så vill ens undermedvetna det för att det hoppas att det ska komma någon säker och stark och ta hand om en, du vet. Så ibland vill man det. Fast man samtidigt inte vill det eftersom man vet att man blir så jobbig och klängig och skrämmer bort folk. Men det är ju ända sättet att få folk att bry sig… I alla fall om man är en sån som jag.”

Hon ger mig en liten blick för att förklara att hon inte räknar in mig bland de som missförstår och försvinner. Hon vet att jag stannar. Sedan fortsätter hon betänksamt:

”Och killar får ju inte vilja det heller! Det är ju, vad är det de säger… omanligt.”

Hon blir tyst en stund. Jag ser att det är mer på gång och väntar ut henne. Hon ser inte ut att sjunka djupare ner i sig själv, utan snarare vara på väg upp igen, och det gör mig så glad! Björkflickan verkar ha hittat ett litet rep av hopp att klättra upp för. Lågan fladdrar inte oroligt längre, den brinner ganska stadigt.

”Jag pratade med den nya tjejen, Trassel, förut,” säger hon tillslut med ett litet leende på läpparna. ”Hon sa att om det kunde bli kodat som manligt att vara sådan kanske statusen på det beteendet höjs, och då… kanske det skulle bli mer okej för mig också att vara sådan ibland. Då kanske jag inte skulle skrämma bort.”

Björkflickan ler nu med hela ansiktet.

”Det är därför det är underbart!”

Utanför fönstret börjar fåglarna säga god natt till varandra och tystna.

Operan

Vevar omkring på sr.se, och vad hittar jag? Ett inslag om Luthando, en av Anitas gamla elever som debuterat på Metropolitan! (För eventuella nytillkomna läsare: Anita Soldh är min sånglärare på konservatoriet och hon är helt makalös.) För kanske två år sedan tog hon med honom och två andra sydafrikanska elever till Falun. De hade en konsert i orkestersalen, och ja... det var helt otroligt! Taket höll på att lyfta! En av de andra eleverna, Nkosasana, har jag haft turen att få se i rollen som Lady Macbeth på operahögskolan, samt på en stipendiesökning, och jösses vilken pipa den kvinnan har! Både hon och Luthando har... jag vet inte hur jag ska beskriva det, men liksom någon sorts lätthet i rösten, samtidigt som den är så otroligt djup och klangfylld. Man är inte ett dugg orolig när de sjunger, det är så avslappnat och blir bara bättre och bättre. Lite som att öppna en chokladkalender som aldrig tar slut.
Luthando växte upp i ett fattigt område i Kapstaden. Idag står han på Metropolitans scen.

Lyssna här!

Glöd

Det är alltid märkligt att upptäcka att man brinner för något. Ska snart skriva om detta något igen.
Men nu börjar mitt livs sista satsläralektion med Ingela om tjugo minuter, så jag sparar det tills jag har mer tid. Får hålla liv i glöden under tiden.

Tidsmaskin

Så här kanske korsningen utanför min port såg ut någon gång på 70-talet.

Så här ser korsningen utanför min port ut i dag.

Om en vecka bor jag inte här längre.

Det är inte fel. Det är bara så det är ibland.

Jag har funderat på en sak. 

Ibland är livet en hög med skräp. Det är inte roligt när livet är en hög med skräp. Men är det fel?

Tjejtidningarna (alltid dessa tjejtidningar…) svämmar över av ”boosta dig själv”, ”fixa självkänslan” och ”så blir ditt liv bättre i sommar”. Alltid detta bättre. Du och ditt liv är ett projekt i ständigt behov av renovering. Ditt stackars lilla liv ska fixas med smink, mindfulness, karriär, avocadosmoothies och på toppen av allt en stabil självkänsla. För det är du värd.

Som om det vore något fel på ditt stackars lilla liv. Som om det vore fel att detta lilla liv ibland känns som en hög med skräp. Som om det vore fel att du ibland har svårt att förstå hur någon, någonsin, skulle kunna uppskatta ditt lilla, lilla liv.

De säger att det är fel.

Man ska inte må dåligt, då är det fel. Skaffa bra självkänsla, säg till dig själv att du duger, övertyga dig själv, lyft dig själv, älska dig själv, gör något gör något gör något! Det är ditt ansvar att göra något åt det. Ett ansvar du måste klara av att ta.

Och när det inte går, när man inte klarar det, så mår det stackars lilla livet ännu sämre.

Alltid detta bättre.

Snälla självkänslohetsare, kan man inte bara få acceptera att livet är en hög med skräp ibland? Det är inte kul när det är så, men det är inget abnormt. Det är inte fel. Det är jobbigt, men inte fel. Det är en fullt legitim känsla, som blir så mycket svårare att ta sig ur om man tar ifrån den sitt existensberättigande. När den bevisligen existerar. Den ingår liksom i hela den här grejen som kallas att leva. Och om den tillåts vara just det, något som hör till och inte något onaturligt och fel, blir det kanske lättare att ta sig upp.

Så kan ni inte, snälla snälla snälla, sluta antyda att det är fel med låg självkänsla, kära självkänslohetsare, även om ni kanske gör det för att ni tror att det ska hjälpa, för att ni tycker att "ingen ska behöva må dåligt"? Tanken är kanske god, men det stjälper mer än hjälper. Budskapet blir att det är fel. Och när attityden att det är fel befästs så får man ännu lägre självkänsla för att man inte har högre självkänsla. Det stackars lilla livet drar sig skamset undan för att det inte klarar av att leva så som det blir tillsagt att det borde klara. Skulden blir ännu tyngre att bära.

Det var saken jag funderat på.

Eskapism

Den där andra verkligheten som vi letade efter. Drömde oss bort till, skrev om, saknade och hoppades på. Passagen till en annan värld. Den omöjliga. Den finns!

Känn efter bakom datorskärmen och upptäck att det inte finns något där, trots att det finns ord och bilder på framsidan. Ord och bilder vars motsvarighet inte finns i den värld vi lever i. Det går nästan, nästan att ta sig in i den där andra världen, bara en tunn glasruta i vägen. Vi kan inte riktigt lämna den första, men vi är inte riktigt kvar där heller.

Två världar samtidigt. Eller ingen.

Var det vad vi letade efter, det där mellanläget? Var inte det vi längtade efter något helt och fullt? Att helt gå upp i den nya, som skulle vara oberoende av den gamla, istället för att fastna mitt emellan?

Abstrakt

Ibland känner man något utan att veta vad det är.

Making the obvious obvious. Maybe.

I antikens Rom byggde man Colosseum för att distrahera folket. Bröd och skådespel. Så kunde politikerna ägna sig åt skojigheter som maktmissbruk och korruption i fred, eftersom de människor politikerna representerade satt på arenan och avnjöt gladiatorernas kamp. Makthavarna utnyttjade och understödde kort sagt folks okunskap, eftersom de själva kunde dra nytta av den.

I takt med att jag har börjat skaffa mig kunskap om saker och ting (politik, feminism, miljöfrågor med mycket mera) har jag verkligen börjat värdera kunskapen för dess egen skull. Alla nya perspektiv den ger mig, alla insikter och alla nya frågor den får mig att ställa. Det blir nästan som ett beroende; ju mer man vet desto mindre upptäcker man att man vet. Jag skriver inte detta för att framhäva min egen förträfflighet, utan för att jag genuint önskar alla andra den positiva förändring av, ja, livet, som detta har inneburit för mig. Det får en att må så himla bra med sig själv att veta att man är betydligt svårare att lura än vad man kanske var innan.

Kunskapen, viljan att veta hur saker egentligen ligger till, tror jag är den enda vägen till att skaffa sig vettiga värderingar och fatta genomtänkta beslut. Kunskap är makt, heter det, och nuförtiden tjatas det om konsumentmakt hela tiden och överallt som något sorts mantra. Och det stämmer; konsumenter har en otrolig makt, men för att kunna göra den makten rättvisa krävs kunskap. Kunskap om vad ens val leder till. Samtidigt som företagen ständigt påpekar för oss att makten ligger i våra händer; det är vi som bestämmer vad de ska sälja, så verkar de konstigt ovilliga att tillhandahålla den kunskap vi behöver för att kunna göra valet ”ska jag köpa detta företags produkter/tjänster eller inte?”. Delar av den lyfts kanske fram; säljer H&M linnen av ekologisk bomull är det klart att de framhäver det. Däremot är det inte lika intressant att tala om att färgen som används till att färga den ekologiska bomullen inte är riktigt lika ekologisk. Mer cancerogen, faktiskt. Skulle de göra det skulle den kunskapen (hoppas jag de dagar jag får för mig att människan i grunden är en empatisk varelse som kan värdera människoliv på andra sidan jordklotet högre än ett linne i en ny fräsch färg som passar till nya koftan) leda till att vi inte vill köpa deras produkter över huvud taget, och det är kanske inte storföretagens drömscenario. Får man inte intrycket av att de förespråkar konsumentmakt bara när den stämmer överens med de ekonomiska intressena? Som att de kanske, genom reklam, försöker styra opinionen i en viss, för dem gynnsam, riktning? Känns inte det som, jag vet inte, hyckleri?

I dagens samhälle känns det ibland som om det inte är mycket bättre beställt vad gäller kunskapen än i antikens Rom; politiker, chefer och andra makthavare kan verka relativt ostört bakom sina fina fasader av ”vi bryr oss om er, titta, en KRAV-märkt kyckling!” medan vi sitter och avnjuter gladiatorernas kamp på TV4 och slösar hjärnceller på att vara insatta i turerna kring prinsessan Madeleines kärleksliv. Eller grannens nya grill.

Vi är lurade. Distraherade. Jag vet att de största problemen av alla är de strukturella; ojämställdheten, den orättvisa fördelningen av resurser och allt det där som ger blanka fan i om vi köper KRAV-kyckling. Det är systemet som är fel. Jag vet också att individualismen upphöjs in absurdum och tycker själv inte att det är speciellt bra, men å andra sidan är jag en stark anhängare av fenomenet balans. Strukturerna måste rivas ner och byggas om, det måste finnas en vilja från de som har makten att göra det. Det är det viktigaste. Men vi med ICA-kassen och valsedeln i handen måste göra vårt också. Inte spela snedvridna system i händerna i onödan. Kräva tillbaka lite av den makt som tagits ifrån oss genom att inte låta oss luras. 

Dagens tips, följdaktligen: nästa gång du känner för att se på Gladiatorerna eller Minuten, eller läsa en skvallertidning; motstå impulsen och kläm en dokumentär eller två på SVTPlay (den här till exempel). Eller läs en bok (kanske den här?). Kanske inte lika roligt men du ger dig själv kunskap. Du ger dig själv förutsättningarna att göra det bästa av den makt som du, som varje enskild person, har.

Konsumentmakt och medborgarmakt utan kunskap är bara ett skott ut i mörkret.

Det naturliga urvalet

Jag längtar ofta tillbaka till när jag var barn. Kanske för att världen var större och mer magisk då. Men, det finns en sak som är helt oslagbar med att vara (nästan) vuxen;

de vänner man har omkring sig, de som stannat kvar, är de personer man själv valt. Eller som har valt en.

Morgonen fåglarna blev galna

Någon i min soffa

Det sitter någon i min soffa och undviker tvångsmässigt att somna. Det verkar som om att hon vill uppleva gryningen, om att hon vill gå ut och känna den i hela kroppen och vara den första som får se den nya dagen. Hon förnekar konsekvenserna hennes vaka får. Intalar sig själv att det är värt det. Hon letar efter livspoesin och hoppas att den finns där framme, vid soluppgången. Bara hon lyckas hålla sig vaken.

Det sitter någon i min soffa och kämpar mot sömnen och sitt bättre vetande.

Det ljusnar, men solen går nog inte upp riktigt än.

Om film och musik

Jag tittar inte så mycket på film. Det är dumt. För det finns mycket bra film.

Det är att hitta de bra filmerna som är det svåra. Jag tycker inte alls om romantiska komedier och smöriga dramer. För att inte tala om actionfilmer. Nej, det jag har märkt att jag verkar gilla är lite... udda filmer. Filmer som de flesta nog skulle kalla lite småtråkiga. Långsamma. Men jag gillar när det går långsamt. När man kan sitta i flera minuter och bara betrakta ett enda ansikte, se hur tankarna snurrar där innanför. Och jag tycker om när det är som i verkliga livet. När de inte får varandra i slutet.

Det kanske låter konstigt att det kommer från mig, som själv är musiker, men de mest drabbande filmer jag sett, de jag tyckt bäst om, är de i vilka musiken är väldigt sparsmakad. Kanske inte finns alls. Ingen soloviolin när de kysser varandra, inget ledset piano som leder hjälten hem längs regniga gator när festen är slut, ingen glad poplåt i serien med klipp när de är nyförälskade och tar roliga parkort i en fotoautomat. Ingen orkester när någon dör. Bara ljudet av frasande kläder, bilarna utanför, andningen och tystnaden. Gråten som bryter tystnaden i tusen bitar.

Att lägga stråkar på gråt är att ta udden av den. Förringa den. Få den att framstå som något den inte är; vacker. Gråt är inte vackert. Gråt är fult. Ensam gråt är det fulaste och vidrigaste av allt. Det är inte fel, men fult. Inte en stråkorkester så långt örat kan höra.

Därför tycker jag om när det inte finns någon musik i filmer. Känslan tar ingen omväg. Precis som i verkligheten.

Veckans predikan

Ibland blir man så trött på det här jämrans tjyvsamhället att man får god lust att köpa sig en båt, segla ut till en ö långt, långt ut i havsbandet och bosätta sig där. Långt från alla människor och all idioti. Sedan när allt går åt helvete för samhället så kan man sitta där på sin ö och med ett bistert leende konstatera att "ja, det var ju inte mitt fel det här".

Men ibland känner man en skön känsla i magen. Kanske när man sitter på en brygga och delar en falafel i majsbröd känner man den. En känsla som säger att allt nog kommer att ordna sig, faktiskt. Samhället är kanske fullt av skit, på alla möjliga vis, men det finns fanimej hopp. Det finns hopp så länge vi pratar om skiten. Så länge vi diskuterar den, så länge vi analyserar den och så länge vi aktivt väljer att göra något åt den. För det finns ingenting som är så svårt att bli av med som en idé. Och varifrån kommer idéer? Från inspiration.

Så länge vi delar och diskuterar den information vi själva har med andra, och så länge vi genom våra handlingar inspirerar varandra till att göra den här världen till ett lite bättre ställe att leva på, finns det helt enormt mycket hopp om att det faktiskt kommer att lösa sig!

Sent

Varför är det skönare att ha klarat av en hel dag än att ha en hel dag framför sig?

Jag är så trött att ögonen inte orkar se. De flackar omkring och letar efter ett obestämt någonting. Blir hängande i just ingenting. Ändå lägger jag mig inte för att sova. Det är ganska dumt.

Sömnblå

Hennes ögon är sömnblå

jag undrar vad
eller vem
hon ser på

om hon nu ser på något
eller någon
över huvud taget

kanske är hon bara lugn?
lite trött
efter att ha suttit så länge med buketten

kanske är hon allergisk?

Jag fick henne i present av mormor efter konserten.
Nu sitter hon och ser sömnigt i fjärran på min tavelhylla.

Musik

Adrenalinkicken när man precis slagit av körens sista ton och står med händerna i luften och applåderna rungar i salen och alla ler och strålkastarna lyser som tusen solar. Den adrenalinkicken...