Sommarlov

När jag var liten tyckte jag att veckan innan skolavslutningen var den bästa veckan på hela året. Min favoritdag var den då alla bänkar skulle städas; man fick tillbaka alla teckningar man gjort på bilden, alla inlämningar man skrivit och så fick man lägga allt i en jättestor kasse och ta hem. Färgkakorna skulle tvättas, textböckerna läggas i prydliga högar, bänkpappret vikas ihop och anslagstavlan tömmas. Jag kan fortfarande minnas känslan av att gå hem med den där lantmännenkassen i handen; extremt tung och fylld med ett helt år. Lycka. Bara några dagar kvar nu.

Skolavslutningsdagen var en magisk dag, jämförbar med julafton och födelsedag. Varje klass sjöng varsin sång i kyrkan. Jag spelade flöjt till treornas sång och när fröken bestämde hur vi skulle stå så sa hon; ”Linnea ska stå i mitten, för hon hörs!”. Stolt. Priset för Åsenvandringen, som våran klass nästan alltid vann. Nutidsorienteringen som jag så gärna ville vinna men aldrig vann. Den blomstertid nu kommer och rysningar i hela kroppen av sommarlycka. Tårta på skolgården, skolavslutningsklänning, liljekonvaljbukett till fröken och mormor som tog kort.

Tio veckors ledighet var en oöverskådlig tidsrymd. Det kändes som för alltid.

När jag kom till grusvägen, sista sträckan på vägen hem som låg inom skolområdet, började jag räkna. 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1… När jag kommit till noll tog jag sista steget genom stenarna som markerade skolgårdens slut och det var sommarlov.