Jag tittar inte så mycket på film. Det är dumt. För det finns mycket bra film.
Det är att hitta de bra filmerna som är det svåra. Jag tycker inte alls om romantiska komedier och smöriga dramer. För att inte tala om actionfilmer. Nej, det jag har märkt att jag verkar gilla är lite... udda filmer. Filmer som de flesta nog skulle kalla lite småtråkiga. Långsamma. Men jag gillar när det går långsamt. När man kan sitta i flera minuter och bara betrakta ett enda ansikte, se hur tankarna snurrar där innanför. Och jag tycker om när det är som i verkliga livet. När de inte får varandra i slutet.
Det kanske låter konstigt att det kommer från mig, som själv är musiker, men de mest drabbande filmer jag sett, de jag tyckt bäst om, är de i vilka musiken är väldigt sparsmakad. Kanske inte finns alls. Ingen soloviolin när de kysser varandra, inget ledset piano som leder hjälten hem längs regniga gator när festen är slut, ingen glad poplåt i serien med klipp när de är nyförälskade och tar roliga parkort i en fotoautomat. Ingen orkester när någon dör. Bara ljudet av frasande kläder, bilarna utanför, andningen och tystnaden. Gråten som bryter tystnaden i tusen bitar.
Att lägga stråkar på gråt är att ta udden av den. Förringa den. Få den att framstå som något den inte är; vacker. Gråt är inte vackert. Gråt är fult. Ensam gråt är det fulaste och vidrigaste av allt. Det är inte fel, men fult. Inte en stråkorkester så långt örat kan höra.
Därför tycker jag om när det inte finns någon musik i filmer. Känslan tar ingen omväg. Precis som i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar