Frågor som uppstår när man ska ta sitt pick och pack och åka hem

Varför bestämmer sig kroppen/ödet/det undermedvetna/den vanliga, hederliga klantigheten för, att ett passande sätt att fira att lovet är i antågande är att slå ut ett glas med vatten? Vatten på väggen, vatten på mattan, vatten på golvet...

Hur lyckades jag glömma en färdiglagad tallrik cous cous i köksskåpet? Varför ställde jag den ens där?

Varför känns det aldrig som en dålig idé att prova kläder och sedan lämna dem på golvet eftersom..? Ja, ni märker ju att logiken uteblir. Finns ingen.

Varför drömmer jag så ofta att jag går in i andras hus utan lov? I natt var jag på promenad över några åkrar, där små gårdar låg utplacerade med några hundra meter snö emellan sig. Öppna dörrar och fönster till ofärdiga gillestugor och lador utgjorde en oemotståndlig frestelse. Fast hemfridsbrott kanske straffar sig i drömmar också; det slutade med att jag sprang för livet efter att ha spanat in två lejonhonor på en av åkrarna. Samtidigt som jag mycket sakligt resonerade mig fram till att jag måste ha sett fel, om det nu behövdes honor till byns lejonhanne skulle de väl inte hållas oinhägnade på en åker? Jag blev medveten om att det var en dröm. Men jag vågade inte chansa och gå tillbaka...

Varför köper jag en massa mat som jag sedan glömmer att äta? I min kyl finns just nu gammal sallad, gammal köttfärs, gammal blomkål, gamla morötter, gammal (samt från början oätlig) ärtsoppa, gammal tacopaj... Jag är ju fattig student, tamejtusan! Jag har inte råd att inte äta upp det här. Min självrespekt befinner sig just nu på samma nivå som det gamla, gamla blomkålshuvudet.

Varför bloggar jag när jag egentligen borde diska, städa, dricka mitt te och packa?

Och varför skrev jag den sista punkten, som precis som hela förra inlägget (och kanske även detta) inte är något annat än totalt meningslöst dravel? Självrespektsnivå: below blomkålshuvud.

Dravel

Jag tycker inte om meningslösa inlägg. Men just nu vill jag bara meddela att det är svårt att varva ner och sova efter en mycket lyckad elevafton. Kroppen är trött men hjärnan på högvarv. Och snart får den kortison... Två dagar kvar till sportlovet. Åka hem och krama katterna och kanske hasa omkring lite på skidorna om det nu finns några spår kvar. Läsa böcker. Skriva. Titta på tv. Spela lite piano på caféet. Sova ikapp med Tiger. Striden om bästa platsen i sängen går vidare... Han gjorde betydande landvinningar senast jag var hemma; han är nu uppe i höjd med min mage och jag vet inte vad jag tycker om det. Risken finns att han drömmer mardrömmar och sätter klorna i mitt ansikte...

Tiddelipom.

Just nu...

... är Stina här!
... har en läkare sprutat bedövningsmedel i min näsa och det känns mycket skumt.
... har jag utvecklat ett fullskaligt teberoende.
... är det rätt gött att leva!

Vem är hon?

Hon känner sig aldrig vackrare än när hon ser ner på sina fötter och de är insnörda i ett par konståkningsskridskor. Än när benen kramas om av korviga benvärmare och snön faller över en öde skridskobana. Än när hon tar de första skären och samlar ihop kroppen till en piruett, än när hon släpper piruetten och glider baklänges på en fot, med armarna utsträckta som vingar, blicken mot himlen. Än när hon är ensam med sin egen skugga mitt i ljusets centrum, när det är mörkt och när husen runtomkring kurar i mörkret och fönstren försiktigt tittar på henne och undrar. 


Vem är hon?

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 3

Så mycket energi går till spillo. Så mycket välvilja.
 År 2012 ser jag fram emot att den alldeles vanliga lilla medborgarens tvångstankar kommer att tas tillvara. År 2012 är året då det officiella Slaskklumpssparkarämbetet införs och tar trivseln på landets parkeringsplatser till helt nya nivåer!

Förtydligande: ni vet de där slaskklumparna som sitter bakom bildäcken när det är någon plusgrad ute? De ska väck. Jag mår lite dåligt varje gång jag passerar en bil med slaskklumpar på; det rycker i benen och jag villvillvill sparka bort klumpen, rätta till felet... Men jag inser ju att jag inte kan sparka på andra människors bilar hur som helst. Det ses i allmänhet inte på med speciellt blida ögon. Men nu har jag alltså kläckt den storartade idén att vi som har sådana här tvångstankar kan få ett litet papper från myndigheterna, och kanske en reflexväst eller i alla fall ett märke att fästa på jackan, som bevisar att vi har rätt att sparka bort de där jämrans klumparna! För allas säkerhet och välbefinnande! Speciellt vårt eget...

Varför jag är vaken när jag borde sova

Det finns 

så många ord som jag inte skrivit än

så många sånger jag ännu inte sjungit

så mycket kunskap som inte är min än

så många sidor jag inte hunnit läsa

så många människor jag inte träffat idag

så många tankar jag inte tänkt än

Det är därför jag är vaken när jag borde sova

trots att det finns så många drömmar jag ännu inte drömt 

Aldrig två gånger

Inget sker, något händer aldrig 

två gånger. Och därför är vi

födda utan erfarenhet och

dör utan rutin.

Även som de dummaste elever

i världens skola

kan vi aldrig gå om

någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,

två lika nätter finns inte,

två helt lika kyssar,

två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn

högt uttalades i min närvaro,

var det mig som om en ros

föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,

ligger jag vänd mot väggen.

Ros? Hur ser en ros ut?

En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas

av obehövlig oro?

Du är - alltså måste du förgå.

Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,

söker finna ut harmonin,

trots att vi är varandra olika

som två droppar klart vatten.

Wislawa Szymborska

En av mina favoritpoeter, Wislawa Szymborska, dog i onsdags. 

Hon har rätt. Och när man ser på människorna runt omkring sig, när man inte förstår dem och det verkar som om alla utom jag, så är det lugnande att höra en annan människa bekräfta att det inte bara är jag ensam, jag som inte har förstått hur man gör, för något händer aldrig två gånger. Aldrig, aldrig händer något två gånger.

Projekt Livad Lax Dag 7

Igår åkte jag tillbaka till Falun. Hann dock med att ingående studera ett värmesystem i Torsång på vägen, jättespännande! Nu tror kanske läsaren att "jättespännande" ska läsas med en smula ironi, men jag är själv tveksam. Det var faktiskt ganska intressant. När jag installerat mig i min lägenhet gick kvällen åt till te, en bok och levande ljus. En sista kraftsamling.

Idag är det så dags för mig att gå tillbaka till skolan. Om en timme och tio minuter har jag sånggemensam, och vi ska sjunga igenom hela operaprojektet. Ikväll är det konsert med Dalasinfoniettan som jag tänker gå och lyssna på. Operaprojekt hela helgen. Joråsatteh...

Har då Projekt Livad Lax gett något resultat? Jag hoppas det. Jag känner mig i alla fall ganska utvilad. Trots att jag vaknade vid fyratiden i morse av samma irriterande propp i näsan som för två nätter sedan. Jag antar att det visar sig på gemensam. Om det har fungerat.

Jag saknar er alla, mina fina vänner som är någon annanstans.

Projekt Livad Lax Dag 5 & 6

Gårdagen: Minns knappt vad jag gjorde. Mer än hade träningsvärk efter skidåkningen i förrgår. Jo, det är sant, jag läste ut Kafkas ”Processen” och blev lite deperimerad men samtidigt glad eftersom jag faktiskt tyckte att jag förstod en del av den. Inte förstod i meningen att jag kan redogöra i ord vad jag förstod, men jag fick känslor och bilder i huvudet som gjorde det klart för mig att jag förstod. Något. Den kändes som en bok med möjlighet att spegla många olika saker beroende på vem läsaren är. Så nära kan jag komma med orden, men inte längre. Det är med andra ord ingen bok som jag skulle välja att använda som material för en recension till Svenska A, till exempel. I kontrast till denna min färd genom de mörkare regionerna av det mänskliga sinnet bakade jag en hel hög kanelbullar. Sedan föråt jag mig på dem. Inte så begåvat.

Gårdagens bästa: Kanelbullar. Trots allt.

Natten: Det är tydligen ingen bra idé att läsa en bok som följer tre kvinnors historia i olika skeden av 1900-talets historia samtidigt, och i vilken berättarjaget dessutom är extremt splittrat. I alla fall inte det sista man gör innan man går och lägger sig. Resultatet av detta blir nämligen väldigt virriga och oroliga drömmar, drömmar i vilka jag av någon anledning kopplade samman bytena av person och åsikt eller vad det nu var jag bytte emellan, jag minns inte riktigt, med en rörelse. Jag måste ha kastat mig fram och tillbaka i sängen som om jag varit utsatt för elchocker. Tillslut vaknade jag, vid tretiden, och upptäckte att ena näsborren var igenmurad. Möjligtvis berodde min oroliga sömn inte bara på kombinationen ”Stalins kossor” och en överbelastad hjärna? Kanske höll jag helt enkelt på att kväva mig själv? Tyvärr tillhandahöll familjen Nygrens medicinförråd ingen nässpray tillräckligt kraftfull för att bryta igenom blockaden. Jag dränkte en pappersbit i pepparmintsolja (som bror min brukar använda för att skyla stanken från de svettiga benskydden efter fotbollsträningarna. Han springer omkring på planen bland alla lökiga tonårsgrabbar och luktar pepparmynta. Det är fint på något sätt.) och lade den bredvid mig i sängen. Attackerade med de nässprayer jag ändå hittat och försökte somna om. Omöjligt. Jag låg och led och timmarna gick och tillslut kunde jag höra hur min bror klev upp ur sängen för att göra sig i ordning för skolan. Då somnade jag av ren utmattning.

Förmiddag: Jag har legat i soffan i lekrummet (”lekrummet” kanske fordrar sin förklaring; när jag och bror var små så hade vi alla våra leksaker där; Barbies och bilmattan och utklädningskläder och klätterställning… Det har vi inte längre, nu finns pianot, mina gitarrer, ena halvan av den gamla soffan (den halva som katten inte spydde i) och ett skrivbord. Vi försökte döpa om det till ”musikrummet”, men det var dömt att misslyckas. Rummet kommer för alltid att heta ”lekrummet”) och fortsatt med ”Stalins kossor”, och har egentligen bara rest på mig för att göra en utfärd till ICA och proviantera. Digestivekex med kola och choklad, mörk choklad med havssalt och en rulle center. Speciellt mörk choklad med havssalt är en favorit, har jag märkt. Jag upptäckte smaken i julas, i samband med att jag i princip levde på Aladdin, Merci, Anthon Berg och After Eight; tillslut åt jag bara den söta skiten för att den stod där, öppen på bordet, utan att jag egentligen var ett dugg sugen. När jag så råkade sätta tänderna i en bit med havssalt från Anthon Berg-asken öppnade sig liksom en ny värld. Saltet var som musik i munnen efter allt sött och kvalmigt, och det bästa var att jag inte gick miste om själva chokladdelen, eftersom saltet eliminerade de faktorer jag börjat tröttna på hos choklad! Så nu får jag väl toppa mina centerbitar med flingsalt innan jag äter dem. När jag var på ICA råkade jag även få syn på pocketversionen av den där fantasyboken ”Cirkeln”, som har hypats så våldsamt nu på det senaste. Jag bläddrade lite. Mindes att jag läst ett utdrag i någon tidning, men inte vad jag tyckte om det. Ställde tillbaka den på hyllan. Ställde mig i kö, men kunde inte slå tankarna på boken ur huvudet. Lämnade min plats i kön. Tillbaka till hyllan; fingrade lite på boken, blundade och kände efter, tvekade… jo! Jag har en svag punkt för ungdomsböcker. Jag vet inte om jag fortfarande räknas in i målgruppen, tror att jag kanske är något år för gammal, men någonting är det med dem… Jag ska ge ”Cirkeln” en chans. Jag tror att den kan bli bra. Jag är egentligen inte så intresserad av fantasyinslaget, utan mer att följa karaktärerna, som ju ska vara tjejer från helt olika sociala kretsar som måste börja samarbeta. En kvalificerad gissning från min sida är att de så småningom kommer att bli vänner på riktigt. Jag vill helt enkelt följa det sociala förloppet. Kanske lite för min egen skull. Jag tänker nämligen ganska stelt runt fenomenet med sociala grupper, har jag märkt. Kanske ”Cirkeln” till och med kan bli nyttig läsning för mig? Återstår att se!

(Jag är ganska mosad i huvudet, tack vare nattens blockad av näsan, och därför oroade jag mig lite nu på förmiddagen när jag märkte att jag inte hade någon skrivlust. Igår skrev jag heller ingenting. Men, som den här texten visar; oron var obefogad. Eventuellt spelade det faktum att jag försummat att klippa mina naglar, så att fingrarna har svårt att nå tangenterna, in. Kanske är texten en smula ointressant, men ett) Projekt Livad Lax går ut på att skriva om min vardag, som helst ska innehålla så lite som möjligt just nu, och två) uppskattar jag den här texten för det sätt jag skrivit den på och inte så mycket för sakinnehållet. Den är sitt eget mål, skulle man kunna säga. Nu ska jag äta kanelbullar!)

Dagens bästa:

Två regler mot stress

1. Bry dig inte om småsaker.

2. Allting är småsaker

Citat levererat av pappa