Du är snart där

Där under träden

bakom stängslet

finns en stig för dig

Fortsätt

Jobbig stämning

Social kompetens har jag knappt någon.
Blir lätt så när man tillbringar sin barndom med näsan i en bok...

Socialt umgänge har jag knappt något.
Blir lätt så när ens bästa vänner befinner sig på mils avstånd...

Social status bryr jag mig inte om.
Blir lätt så när man insett att de längst ner oftast är de trevligaste...

Socialen är en myndighet.

Tiddelipom.

The return of the king

Ibland blir man bara sådär glad i hjärtat. Som när man, en vanlig sketen måndag, kommer gåendes mot tidningshörnan och vem står där om inte Magnus?

Jag är precis hemkommen från Dalarnas Museum där hans trio Artis spelade, och ja, vad ska man säga? Fantastiskt, tycker jag att man ska säga! Det kändes så fint att ha honom och Lina tryggt tillbaka här i Falun, om än bara för några dagar. Som om jag fortfarande gick i tvåan. Det finns vissa människor som liksom har en inbyggd... mysfaktor. Och dem saknar man när de försvinner.

Ibland blir man inte så glad i hjärtat. Som när man vill säga så mycket, men vad man än säger känns fel. Eller som när Lustigknoppsbacken plötsligt tar en kvart att släpa sig upp för. Eller allt vad bihålor heter vägrar samarbeta och man låter urv (nytt bra ord! Urv. Går att använda när som helst!). Det är nästan så att jag hoppas på att det är en förkylning, bara för att få en naturlig förklaring till den plötsliga motvilja vad gäller samarbete som min kropp just nu visar prov på. Eller rättare sagt, för att få en annan förklaring än den att jag är dålig...

Nu kliar det i öronen också.

Over and out.

Och en liten bild på det.

Ute ur garderoben

Just nu befinner jag mig i Horndal. Dagen har gått åt till att sjunga på ett dop. Eller inte bara sjunga, jag kompade faktiskt mig själv också vilket jag är lite stolt över, eftersom jag ju inte är pianist... Spela piano i band funkar, då är det ju nästan alltid andra som spelar samtidigt så oftast hörs det inte lika mycket om man spelar fel, eller så kan man bara säga att jo, men det skulle låta sådär. Men när det bara är jag och pianot så blir det pinsamt tydligt. Idag det gick bra, som tur var! När det gäller dop är det i regel en liten och ganska smörig repertoar som finns att tillgå. Det är rätt okej, jag brukar försöka plocka bort det värsta.

Men alltså.

Lyssna på det här. På "flöjten" vid 2:02.

Det låter exakt som "flöjten" här.

 Observera att det Ajda spelades in på 80-talet. Hela orkestern är midi. Det är okej i det fallet (det är nog rätt dyrt att hyra en symfoniorkester till en sådan inspelning), men vad i #€U/&"#" tänkte Sonja Aldén med? Jag är inget fan av hennes musik i vanliga fall heller, även om jag någonstans förstår varför folk gillar den... eller gör jag det? Min ärliga åsikt är att det känns som om hon skriver låtar genom att skriva upp alla klyschor som finns på lappar som hon sedan drar på måfå ur en burk och så hoppsan! blev det en låt! Och jag tycker det är lite synd att folk nöjer sig med det. Jag förstår inte varför. Eller så kanske jag  bara är cynisk och bitter. Men hennes musik är lite som snabbmakaroner; tar kort tid att laga och mättar skenbart en stund, enkelt och behändigt. Lättsmält. Jag tycker bättre om musik som är lite mer som en potatisgratäng; kräver lite jobb och skicklighet men är mödan värd! Så. Nu har jag kommit ut som kultursnobb. Så skönt det kändes.

Hur som helst. Den där "flöjten" låter inte klokt och hon borde anmälas för kulturskändande verksamhet!

Inte undra på att det finns så många arbetslösa musiker när artister och producenter tänker såhär, för övrigt!
Hur svårt hade det varit att hitta någon som kan spela tvärflöjt på rikitgt?

Kvällsfundering

En släkting till min mosters man samlade på pinnar. 

Någon hade sagt till honom när han var liten att det var bra att spara på pinnar. 

Så då sparade han på pinnar.

Folk frågade sig vad han skulle ha sina pinnar till.

Varför han inte lade tid på något vettigare.

Måste allt ha ett tydligt och vettigt mål för att vara värt att göras?

Dumma grejer jag gör - 1

Ny följetong här på bloggen! Titeln säger ganska tydligt vad den handlar om...

En riktigt korkad grej att göra är att sitta uppe halva natten och titta på meningslösa youtube-klipp eller halvhjärtat forska om näbbstövlar, med motiveringen att det är ju roligare att vara vaken än att sova! Och sedan stupar man i säng halv ett, med vetskapen att man ska upp halv sju nästa dag, och upptäcker att det är ju hur gött som helst att bara ligga i sin varma, goa säng och långsamt somna in till det harmoniska brummandet från frysen. Att glömma bort att det är skönt att sova är en dum grej jag gör.

Nu ska jag sova. Godnatt!

(Nä, bara skojade! Jag ska titta på en massa Parlamentetklipp på youtube...)

Life Skalman style

Jag betvivlar starkt att det bara är äldre människor som kan bli senila. Nu är jag i och för sig inte speciellt insatt i de senaste forskarrönen om just denna sjukdom, så det är ju mycket möjligt att det går att bli senil utan att vara gammal. Bara det att jag inte vet om det.

Hur som helst, jag tror att jag ligger i riskzonen. Jag skulle behöva ha min mobil i ett senilsnöre runt halsen, och för andra dagen i rad har jag helt enkelt glömt bort att äta middag. Det har kommit annat i vägen. Oboeformade tårtor till exempel. Bäst vore ju en mat och sovklocka; en sån som Skalman har och när den ringer så avbryter han precis allt han håller på med! Tidningsläsning, fotbollsmatcher, bergsklättring, berättande av lösningen på ett viktigt problem som Bamse och Lille Skutt är för korkade för att lösa själva... Och så får Bamse och Lille Skutt vänta i två timmar, sittandes på en löst sittande klipphylla, medan Skalman... sover. Lite otrevligt av honom, kan man ju tycka. Hur som helst, mat och sovklockan skulle påminna mig om såna saker. Men jag misstänker starkt att jag rätt snabbt skulle tappa bort klockan...

 Fast de gånger jag vill glömma något så vägrar seniliteten att infinna sig.

Vad är det för poäng med att vara senil då? Jag bara undrar...

Mot skymning

Jag är glad. Mitt liv går bra nu!

Kan då någon förklara för mig varför jag bara vill lyssna på Melissa Horn, och Håkans allra sorgligaste låtar? Det är rakt igenom idiotiskt! Jag tar ju bara ner mig själv!

Kanske är det vädret.

Eller vetskapen om att den här dagen snart är slut, den också.

Jomjomjom dee chakalöt!

I morgon är det öppet hus. Detta innebär bakning. Storskalig bakning. Jag gör tyvärr inget med choklad i, som min kollega här ovan, men väl med citron och lime! 

Och jag klämde precis tummen i kylskåpsdörren. Begåvat.

All suited up

International Suit Up Day kom och gick. Förväntningarna har som vanligt varit höga; det har putsats och fejats i stugorna, gammelmormor har tagit sitt årliga bad, slipsarna har lagts i sträck och barnen har satts på en prydlig rad, inväntande den stora dagen riktigt lysande av glädje och förhoppningar!

Jag för min del hade varit ovanligt förutseende och bett mamma skicka med min kostym upp med min fantastiska skjuts, som pendlar mellan Falun och Horndal. Jättesmart av mig! Inte lika smart att glömma bort att be om vit skjorta och slips också. Fick improvisera med en rutig samt ett besök på Myrorna. Det syns inte på bilden, men på insidan av skjortans krage finns det ett blommönster. Och en av blomsorterna i det mönstrat matchar slipsens färg precis! Vill jag bara säga till mitt försvar.

För övrigt så slog jag och R ett slag för jämlikheten: jag hade blått och han hade rosa. Så medvetet. Jämställdheten firar nya triumfer! 

Hoppas att elevkåren kommer att fira lite triumfer imorgon också. Då är det nämligen dags för det fruktade Luciaruntrigningshelvetet. Ett gytter av papper, telefonnummer, tider som krockar och tåg som inte finns. Tjohoo... Önska mig lycka till!

Att klia Beethoven på magen

Hemma hos mina släktingar i Upplands Väsby bor det två katter. 

Mozart, eller Måsepåse om man så vill,

och Beethoven. Ludde, allmänt kallad. 

Jag och Ludde bekantade oss med varandra i helgen.

Han fick mat av mig och jag fick klia honom på magen.

Han tackade genom att köra klorna i mitt knä av vällust.

Katter är ett broende för mig. 

Ungefär som choklad.

Och kramar.

Godnatt!

Men Bamsen... hade du inte honom vid fågelängen?

En av mina absoluta Astrid Lindgren-favoriter är Lotta på Bråkmakargatan. Jag vet inte hur många gånger jag har sett de där filmerna, och ända sedan jag var väldigt liten har Lottas syster Mia Maria varit en av mina stora förebilder. Jag var så imponerad av att hon kunde klockan, att hon kunde vika ihop en filt sådär coolt genom att klämma fast den under hakan och att hon hade så fina kläder! När jag var lika stor som hon, ja då var jag minsann stor på riktigt! tänkte jag, fem år.

Nu är jag betydligt större än hon, men när jag då och då ser på filmerna så känns det fortfarande som om hon är större än mig!

Och vad gäller hennes oslagbara stil, så är den fortfarande en inspirationskälla för mig!

(Jag kan inte riktigt låta bli att nämna Claes Malmberg som Lottas pappa här, han är tamejtusan helt underbar! Kan starkt rekommendera er att ta er en titt på någon av Lotta-filmerna om ni har tråkigt, bara hans prestation gör det så värt!)

I know this because I am a geek

Ett litet leende såhär på kvällskvisten, med särskild hälsning till en liten sak med cello!

(Eller kvällskvisten... det är snart midnatt. Jag borde verkligen sova nu!)

Ett år sedan

I kväll brinner det här ljuset på mitt soffbord. 

Det är konstigt att år går så fort numera.

För ett år sedan, visste jag fortfarande ingenting. Pappa, som är deltidsbrandman, hade varit ute på larm och jag frågade honom i förbigående vad det rört sig om. En singelolycka, föraren klarade sig tyvärr inte.  Mer sade han inte. Mer får han inte säga, brandmän har tystnadsplikt.

Jag såg en mycket märklig uppdatering på facebook dagen därpå, innan jag skulle till skolan. 

Något i stil med "nej, det får inte vara sant, gumman <3". Postat till Simone.

Hela hennes profil var full av liknande meddelanden. 

Det var längesedan jag pratade med Simone. Vi var väl inte speciellt nära vänner. Mer kompisar. Men hon var en av dem jag blev glad av att se på ICA när jag kom hem till Horndal. Allt var som vanligt, liksom. Hon var den jag gav förtroendet att vara körsångerska i Iamfairy.

Begravningen var så vacker. David och kören gjorde ett jättejobb, jag stängde av alla känslor för att hålla rösten stadig. Låtsades att det var ett dop. Sedan kom tårarna. Och kramarna. Alla människor jag inte pratat med på mer än två år. En dag spolades tiden tillbaka. 

Sedan tog den slut.

Jag saknar dig Simone.

 Som man saknar sin barndom.

Mat, underbar mat!

För ungefär två timmar sedan kom jag hem från Stockholm, där jag har spenderat en mycket trevlig och givande helg. Men hemkomsten... det var längesedan jag var så hungrig! Och verkligen märkte av det: jag hade tänkt öva lite men pianotangenterna och noterna flöt ihop framför ögonen på mig, och när jag fösökte forma ett leende med munnen blev det mer en missnöjd grimas. Jag var helt enkelt inte i skick att öva, träffa folk eller, ja, göra någonting annat än äta. En pklågsam timme förflöt under vilken jag svängde ihop en fiskgratäng med blomkålsmos. Hela tiden smååt jag närmast tvångsmässigt av osten... Nu är jag mätt och glad igen, tyvärr för mätt för att kunna sova på ett tag. Här kommer i alla fall min favoritmatsång!

Bara att lapa i sig

Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt att vara lärare på Folkuniversitetet. Eleverna har betalat en massa pengar och litar på att jag kan lära dem en massa bra grejer. Men ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra för att en sångröst ska kunna släppa lös ordentligt; jag sitter bara vid pianot och känner armsvetten komma och piper panikslaget fram ett "bra, vi tar det igen... en gång till! Igen!" medan jag tänker febrilt. 

Men idag hände något. Alla var plötsligt ungefär dubbelt så bra som vanligt. Min lilla elvaåriga sångfågel lyckades plötsligt pressa fram klockrena höga toner på ställen som tidigare inte riktigt nått upp. En vägg och en hoppande diafragma löste upp spärrar för mina två vuxna elever. De sa en massa snälla saker, men det som värmer mest är ändå att höra dem. Att höra dem omsätta det jag säger i sång och få ut något av det. 

Det är bara att, precis som Tiger, lapa i sig och komma ihåg känslan när det går bra! Bra är helt enkelt dagens ledord! (Förutom på en punkt: skolans minst sagt usla pingisracket (rackets, racketar?)... Fast det gör inget när man tycker om personen som håller i det!)

Första dagen på resten av ditt liv

Det här har jag gjort idag:
- Varit hos tandläkaren

Det här ska jag göra idag:
- Öva
- Lära mig en massa körlåtar
- Laga mat åt mamma, pappa och farbror som lägger om vårt tak
- Öva ännu mer
- Planera lektioner inför imorgon

Det här har jag lust att göra idag:
- Ingenting

Det känns ju lovande...

Tetider

Just nu befinner jag mig återigen hemma i Horndal. Mjukbyxor på, lördagsmys införskaffat och snart väntar en promenad! Förhoppningsvis hinner det bli lite råkallt tills dess; är det höst ska det vara höst tycker jag och inga mesiga 18 grader varmt! Hela grejen med höstpromenader försvinner ju! Det ska vara lite kallt, så man får rosiga kinder och måste ha vantar på sig, och så kommer man hem och får värma sig med en kopp te! Cafét vi bor granne med säljer helt makalöst goda teer från Muddus Hjortron. Jag köpte Höstte senast jag var hemma, och idag blev det en påse Hjortronte! Galet gott! Jag måste ju bunkra lite inför vintern, just nu har jag bara Höstteet och Arvikate i min lägenhet i Falun, att jämföra med de ungefär tio sorter jag hade förra året! Fast när jag flyttade så stod flyttkartongerna i garaget en tid, och när vi tog fram dem för att gå igenom dem så visade det sig att mössen i vårat garage tydligen också är tefrälsta... det var bara att slänga alltihop. Det enda positiva med det var att jag blev av med 100g Kustguld, som jag köpte i ettan men upptäckte var jätteäckligt. Men det tar ju emot att slänga ätbara saker, så det där Kustguldet har fått hänga med. Mössen verkade gilla det, dock!

Teblomma från Te&Kaffe

Flöjten och jag

Jag har precis räknat ut att jag har spelat tvärflöjt i elva år nu. Det är mer än hälften av hela mitt liv. Men det känns inte som lång tid alls: jag minns fortfarande mina första lektioner. Jag minns hur övertygad jag var om att det här med flöjtspelande absolut inte kunde vara min grej; jag hade inte fått ljud i den på en hel vecka och kom till lektionen i upplösningstillstånd. Det var nog inte meningen att jag skulle få spela det här vackra instrumentet! Jag kunde lika gott lämna tillbaka den och börja spela fiol eller något annat otrevligt.

Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...

Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!

(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)