Flöjten och jag

Jag har precis räknat ut att jag har spelat tvärflöjt i elva år nu. Det är mer än hälften av hela mitt liv. Men det känns inte som lång tid alls: jag minns fortfarande mina första lektioner. Jag minns hur övertygad jag var om att det här med flöjtspelande absolut inte kunde vara min grej; jag hade inte fått ljud i den på en hel vecka och kom till lektionen i upplösningstillstånd. Det var nog inte meningen att jag skulle få spela det här vackra instrumentet! Jag kunde lika gott lämna tillbaka den och börja spela fiol eller något annat otrevligt.

Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...

Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!

(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)