Toviga fjädrar

Sparv har precis skrivit en sång som hon spelat in på sin lilla KORG Sound on Sound. När hon lyssnade efteråt insåg hon att den tagningen kommer att vara helt omöjlig att göra om. Den kommer aldrig att bli likadan. Lika bra. Sången är fruktansvärt osammanhängande och det mesta av texten hittade hon på medan hon spelade. Den är så brutalt ärlig. Aldrig i livet att hon skulle sjunga den för någon.

Men om ett halvår eller så. Då kanske hon tar fram den, skriver ner texten och putsar lite bland alla toviga fjädrar. Ruskar på huvudet, hoppar upp på en trädgren där hon syns och sjunger den så att alla katter i kvarteret kan höra.

De kommer aldrig i livet att vilja äta en Sparv igen efter det.

Jag, Katten Katten och den Andra Katten

Idag när jag gick till skolan träffade jag på Katten Katten. Jag kallar honom så. Han är svart med vita tassar och mage och med en sådan där vit stråle i ansiktet. Katten Katten är inte ett dugg skygg; han kommer skumpandes över gatan för att hälsa på mig. Blundar och spinner när jag kliar honom mellan öronen. Går slalom mellan mina ben. Stryker kinderna mot mina händer och buffar mig på benen. Ryggen kröks mot himlen. Första dagen med bara fötter i skorna. Vi har det trevligt, Katten Katten och jag. Det gör inget att jag sitter på huk och känner hur benen långsamt domnar bort. Men! Plötsligt spetsar Katten Katten öronen och står orörlig med blicken fäst på något bakom mig. Nu skiter han fullständigt i mig. Jag vänder mig om och får syn på en Annan Katt. En helsvart en i färd med att korsa vägen. Jag är glömd för Katten Katten, som nu hukar sig och börjar smyga mot den intet ont anande Andra Katten. Katten Katten ser ut som en hårig limpa på hjul.

Nu undrar jag: om man ser två svarta katter korsa gatan, tar de liksom ut effekten av varandra då?

Naturen har vaknat!

Idag var det ljust ute fast klockan var fem på eftermiddagen. Jag halkade inte längre omkring som en veritabel Bambi på trädgårdsgången, för isen är på väg att smälta. Katten kom in med solvarm päls (och kletiga tassar) och jag satt i två timmar på trappan upp till boden och läste. Utan att behöva ha jacka på mig. Våren tar sina första stapplande steg, mina vänner, och det tycker jag att vi firar med en liten sång!

Dravel

Jag tycker inte om meningslösa inlägg. Men just nu vill jag bara meddela att det är svårt att varva ner och sova efter en mycket lyckad elevafton. Kroppen är trött men hjärnan på högvarv. Och snart får den kortison... Två dagar kvar till sportlovet. Åka hem och krama katterna och kanske hasa omkring lite på skidorna om det nu finns några spår kvar. Läsa böcker. Skriva. Titta på tv. Spela lite piano på caféet. Sova ikapp med Tiger. Striden om bästa platsen i sängen går vidare... Han gjorde betydande landvinningar senast jag var hemma; han är nu uppe i höjd med min mage och jag vet inte vad jag tycker om det. Risken finns att han drömmer mardrömmar och sätter klorna i mitt ansikte...

Tiddelipom.

Katten

Vi har ett spännande förhållande, jag och katten.

För honom räknas ingenting jag gjort tidigare.

Varken förra veckan, igår, eller för en sekund sedan.

Därför kan han i ena sekunden lägga sig på rygg,

 kråma sig som en cirkushäst 

och spinna högljutt när jag kliar precis på rätta stället

och i nästa sekund köra klorna i min hand.

Jag tror att han kan känna när jag driver iväg och inte känner mig levande

och vill påminna mig.

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.

Glesbygdsnytt

Jag har ordinerat mig själv vila i helgen, efter insikten om att jag i torsdags och fredags småsprang (emellanåt spurtade) i stället för att gå. Folkmusiknatta pågår för fullt i Falun, det är första året som jag inte är där. Men, nattsudd kändes inte som något min kropp skulle uppskatta just nu. Tyvärr.

Så nu är jag återigen stationerad ute i vildmarken. Det mest dramatiska som händer här är att Tiger återigen fått på nöten av någon grannkatt, och nu har en dräneringsslang insatt på ena sidan av halsen. In genom ett hål och ut genom ett annat. Det leder ut var. Jätteäckligt. Jag var inte med till veterinären, men pappa berättade att så fort Tiger blev utsläppt ur transportlådan så gömde han sig bakom en vattenpump, och enda sättet att få ut honom därifrån var helt enkelt att ta på sig ett par tjocka arbetshandskar och stoppa in händerna bakom pumpen. Aj. Handskarna kom också till nytta när han skulle i och ur lådan. Han hatar att vara instängd. Och han hatar att åka bil. Han jamar sitt mest misshandlade mjau för att verkligen understryka hur otroligt hemskt det är. Nu måste han vara inne ett tag, för att vi ska kunna få i honom hans penicillin. Risken finns annars att han känner sig illa behandlad och rymmer. Just nu är han instängd i lillhuset (ett av växthusen om någon oinvigd undrar). Det går att komma in dit genom en dörr i affären, alldeles bredvid toaletten, så varje gång man går förbi där kan man se genom fönstret i dörren hur han sitter där och blänger misslynt på en.

För mig, som är löjligt svag för ett par stora, bärnstensfärgade kattögon, är det nästan psykisk tortyr att behöva stänga dörren i ansiktet på honom så han inte smiter ut. Fast jag misstänker att han inte mår lika dåligt som han utger sig för att göra. Han är nog mest sur.

Undrar om man kan skicka katter på parterapi?

Att klia Beethoven på magen

Hemma hos mina släktingar i Upplands Väsby bor det två katter. 

Mozart, eller Måsepåse om man så vill,

och Beethoven. Ludde, allmänt kallad. 

Jag och Ludde bekantade oss med varandra i helgen.

Han fick mat av mig och jag fick klia honom på magen.

Han tackade genom att köra klorna i mitt knä av vällust.

Katter är ett broende för mig. 

Ungefär som choklad.

Och kramar.

Godnatt!

Bara att lapa i sig

Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt att vara lärare på Folkuniversitetet. Eleverna har betalat en massa pengar och litar på att jag kan lära dem en massa bra grejer. Men ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra för att en sångröst ska kunna släppa lös ordentligt; jag sitter bara vid pianot och känner armsvetten komma och piper panikslaget fram ett "bra, vi tar det igen... en gång till! Igen!" medan jag tänker febrilt. 

Men idag hände något. Alla var plötsligt ungefär dubbelt så bra som vanligt. Min lilla elvaåriga sångfågel lyckades plötsligt pressa fram klockrena höga toner på ställen som tidigare inte riktigt nått upp. En vägg och en hoppande diafragma löste upp spärrar för mina två vuxna elever. De sa en massa snälla saker, men det som värmer mest är ändå att höra dem. Att höra dem omsätta det jag säger i sång och få ut något av det. 

Det är bara att, precis som Tiger, lapa i sig och komma ihåg känslan när det går bra! Bra är helt enkelt dagens ledord! (Förutom på en punkt: skolans minst sagt usla pingisracket (rackets, racketar?)... Fast det gör inget när man tycker om personen som håller i det!)