Spartips från verkligheten

Blondinbella och nån som heter Pingis ska tydligen släppa en bok om ekonomi. "Economista" ska man tydligen vara nuförtiden. Hm. Citat BB:

Att stoppa konsumtionshetsen är väl inte direkt vårt mål, man får konsumera hur mycket man vill – Bara ens ekonomi tillåter det och det är i balans med ditt sparande."

Man får konsumera hur mycket man vill. Sedan kraschar ekosystemet och alla dör och sen kan man inte konsumera mer. Fint tänkt. Dessutom tror jag inte att BB är rätt person att ge personliga spartips. Har hon gått på folkhögskola kanske? Nej, just det! Här, mina vänner, kommer den riktiga guiden till hur man blir en äkta Economista!

(Vänta, ska bara gå och kräkas lite. Måste få bort smaken av det där vidriga ordet från min tunga. Kan vara det dummaste sedan "tjejsamla".)

Economista - från shopoholic till saveoholic!

Tips 1: 

GRÖT

Köpte ett paket havregryn när terminen började och det är fortfarande inte slut. Vid finare tillfällen kan man lyxa till det med mjölk till gröten!

Slut på tips!

Dirigenten och fagottisten

Dagen innan sista inlämningsdag har jag producerat följande: fem sidor science fiction-novell, två sidor fortsättning på tidigare påbörjad text, innehållandes indirekta repliker och erlebte rede, samt en dryg sida rolig historia på hexameter. Kvällens slogan är med andra ord: ordbajs. Här har ni er lite hexameter med musikhumor i till livs! Det var morfar som berättade den för mig. Jag ställer mig tveksam till om det faktiskt var röret som användes under konserten som fagottisten satte sig att fila på, eller om det var ett annat (jag spelar ju inte fagott men det låter lite riskablet att börja mixtra med ett rör på vinst och förlust under konsert om det inte är panikdåligt...), men för enkelhetens skull lät jag det vara så. 

En orkesterhistoria

Varje gång som en ny dirigent kommer till vår orkester

brukar vi i regel skoja till det med denne.

Inte så att vi menar nåt illa men ni måste medge

musikerjobbet blir lättare om dirigenten har humor.

Man kan dock inte ha tur varje gång, till exempel, i våras

fick vi en karl med lite väl hög uppfattning om sig.

Repen blev plågsamma och orkestern var rörande enig:

nu ska det skämtas och skämtas rejält för arbetsmiljöns skull.

Denna gången väntade vi fram till själva konsertda’n,

att ha nåt att se fram emot hjälpte oss klara av repen.

Jobbet föll på vår fagottist då hon hade ett solo.

Solot följde på närmare etthundra takters paus,

under vilka vår fagottist tog fram kniven ur väskan,

drog av röret från munstycket, började fila och tälja.

Det var i sig inget konstigt; hon hade väl bara ett dåligt

rör, tänkte vår dirigent och fortsatte vifta med pinnen,

tryggt förvissad om att när det verkligen gäller så har hon

filat klart på sitt rör och fagotten kan låta som vackrast.

Men när det bara återstod tio takter till solot

upptäckte vår dirigent med viss oro att hon, fagottisten,

satt där och fila’ och täljde på röret till synes helt obrydd.

Vår fagottist fick en brysk liten viftning med pinnen åt sitt håll

men det verkade som om hon glömt att hon snart skulle spela.

Svetten började rinna i ansiktet på dirigenten.

Vi som satt i blåset och såg båda två hade roligt;

fem takter kvar och paniken kändes tydligt från pulten,

”du ska ju spela, din blåsarjävel, två takter kvar nu!”

Utan nån större brådska tog fagottisten ett sista

tag med kniven, blåste på röret och skruvade fast det.

Med endast en takt kvar tog hon kniven och körde i låret.

Sedan satt hon fagotten till munnen och spelade solot.

Detta kunde vår dirigent tyvärr inte höra;

Han låg avsvimmad nedanför pulten resten av satsen.

Sedan hällde någon i honom ett glas med rödvin

och då kvickna’ han till igen och vi slutförde stycket.

Vi fick dock göra det mesta själva, han var ganska chockad.

För vad ingen hade berättat för honom var att

vår fagottist sedan många år tillbaka har träben.

Skriva

Jag borde skriva i min skrivbok

så att allt finns kvar

till sen.

Alltid det där sen,

när läser jag egentligen igenom gamla skrivböcker?

Men jag borde i vilket fall skriva i en

för atmosfärens skull.

Och för min image.

Borde nog rita något också. 

Man kan ju inte bara ägna sig åt en konstform här i världen.

Jag borde verkligen skriva det här i en skrivbok

men jag är rädd för bläck.

Jag är rädd för bläck och bokryggar där bladen inte går att riva ur.

Jag får en klump i magen av pärmarna.

Jag tycker till och med att det är obehagligt med blyerts, för även om man suddar syns risporna i pappret så om man verkligen vill så går det fortfarande att läsa vad som stod där.

Förut brukade jag skriva på tangenterna när datorn var avstängd,

men nu är jag vuxen och då gör man inte så.

Nåd

BORTSKÄNKES!

Svart- och vitfläckig

rumsren

kärvänlig

och härlig

Nåd (Herrens, oändlig)

bortskänkes till ansvarstagande, troende och kärleksfull person,

detta då jag tyvärr inte kan ta hand om den längre

p.g.a. allergi

Jag läser Kreativt skrivande A.

Uppgift: Skriv en dikt i obunden form under rubriken "Nåd".

Av någon anledning fick jag väldigt jobbiga konnotationer till ordet "nåd", så jag tänkte att nej, den får någon annan ta hand om. Någon som förstår sig på den.

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld igår, torrt löv idag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom
som gav åt er sin dröm och strid.



På sidan 68 i varje bok finns det något speciellt. Den här dikten fanns på sidan 68 i min Karin Boye-samling. Metern är som steg. In i en värld där jag vill vara. Och det är lugnt och lätt att gå.

Finsikt

Sjöng precis för ett gäng som var här på skolan på konferens. Två egna låtar samt Toves Höstvisa. Insikt: varför tänker man hela tiden bara på att Nå Ut Med Sin Musik till folk i ens egen ålder, folk som ofta är extremt svårflörtade, väldigt blasé samt vägrar sätta sin fot på en konsert arrangerad av Studiefrämjandet om de inte har en långvarig relation (och helst är släkt) med den som uppträder?
Jag får ut en miljon gånger mer av att spela för en blandad publik på konferenser, pensionärsträffar och musikcaféer. Barn, vuxna, äldre... Människor som inte har kommit in i, eller som har passerat stadiet då man kanske berörs av musiken som mest, men visar det som minst.
Jag är inte alls bitter på min generation. Inte alls.
Det är bara det att en finstämt mumlande allsång på Höstvisa slår det mesta.

Spola spindeln bort

En vän var precis här och rensade bort alla spindlar utanför mitt fönster. Så nu kan jag öppna det. Fönster är ju till för att öppnas, speciellt när man har utsikt över grankullar och sjö.
Något annat vore bara idiotiskt. Som väggar. Och tak, och golv. Dumt påhitt.

Idé

Tänkte skapa en serie vid namn "Bilder ur ett konstnärsskap". Eller "Bilder ur ett Internat". Valfritt beroende på vilken grad av pretention man klarar av. Tog några fina kort. Men datorn vill inte kännas vid minneskortet så då blir det väl inget då.

Om väder

På något vis är det så skönt med lugnet efter en storm att jag hellre tar stormarna än har det mittemellanmulet för jämnan. Vill ju inte bli uttråkad.

Du valde mig

Jag är en sån som väntar
Du är en sån som gör
Jag är en sån som lätt försvinner
Du är en sån som stör

Jag har nog tänkt för mycket
För sånt har du inte tid
Du lever i förväg, kan inte få nog
och jag står nervös bredvid

Men du valde mig

Du har så röda läppar
Mina är fulla av sår
Jag är nog en gråsten men du är en bärnsten
och du har så trassligt hår

Jag är en sån som stannar
Du en som inte kan
På pappret så fel men på riktigt så rätt
att vi bryr oss om varann

För du valde mig

Du är en sån man märker
Jag mer en bakgrundsbild
Men hur länge kommer du stanna hos mig?
Jag är tam, och kan aldrig bli vild
som du

Varför valde du mig?



På sidan 68 i varje bok finns en sång, fick vi lära oss idag. Den här hittade jag.

På 1800-talet fanns det inga ljudkort

Den perfekta tagningen finns inte.

Inser jag efter att ha bråkat med tekniska apparaturer hela dagen. Må de griljeras i helvetet och läggas i en blandning av senap, russin och ananas. Alltså de ätbara saker jag, mitt bortskämda vita medelklassas, tycker allra sämst om.

Och när det bara var en liten, liten stämma kvar att rätta till eftersom den var lite, lite falsk... He-hepp sa tekniken och gav mig en fördröjning på ca en fjärdedels sekund. Inte praktiskt. Det händer ibland och ingen har lyckats lista ut varför. Förmodligen är väl min utrustning trasig. Kanske går att laga med gaffa? Då får väl stämman vara sur då.

Övade piano till Tankesmedjan bara för att orka hålla motivationen uppe (och rättfärdigade detta vanvördiga tilltag med att jag vill försöka sätta ackorden i muskelminnet, ungefär som när jag övar skalor på flöjten med en bok på notstället).

Får somna utan den där perfekta tagningen.

Ett tips till någon som är smart

Mitt tips är följande: uppfinn en knapp som man kan stänga av hjärnan med på natten. När man ska gå och lägga sig så trycker man på knappen och vips, så har hjärnan gått in i viloläge, ungefär som en dator.

Detta skulle effektivt förhindra följande:

- Sömnsvårigheter till följd av för hög hjärnaktivitet. Hjärnan skulle inte ha möjlighet att klockan halv tolv på natten komma på att det är världens bästa idé att försöka normalisera jobbiga händelser genom att genomleva dem om och om igen. Helst nu. Jo, definitivt nu. Halv tolv. Jättebra idé. Denna finurliga knapp skulle alltså minimera risken för dylika korkade idéer.

- Akut uttråkning till följd av det enda som hjälper mig när hjärnan har fått för sig något på kvällen och vägrar ge sig. Detta enda är listor i alfabetisk ordning. Igår kväll tog jag mig igenom djur som lever vilt i Sverige, och somnade någonstans vid O eller P när jag gått vidare till att lista utländska, coola djur som lejon och tigrar.

- Drömmar om att få jobbet att livedubba Ola Salo under The Ark-spelningar ifall han skulle tappa bort sig (och att få jobbet utan att ens ha hört deras senaste plattor), samt drömmar om djur som lever vilt i Sverige.

Jag avsäger mig härmed alla rättigheter till idén, bara någon genomför den.
Tack på förhand!

Alltid minnas

Ända sedan Sparven träffade Björkflickan har deras liv varit omöjligt ihoptrasslade.

Även om de inte ses varje dag, måste Sparven tänka på Björkflickan hela tiden.

Alltid minnas.
Alltid finnas.

Om hon skulle behöva finnas måste hon finnas.

Det är slitsamt, men det går inte att göra något åt.
De är delar av varandra

och det går inte riktigt att se var den ena slutar och den andra börjar längre.

Det finns en mycket skör sparvkärlek mellan dem.
Skör men varm och ovillkorlig.
Om det är någon man ska älska villkorslöst så är det ändå sig själv.

(Ibland önskar Sparven att hon kunde få slippa. Att Björkflickan kunde gå sin väg och allt fick bli som innan. Men det är omöjligt. Och dessutom vet inte Sparven längre vem hon skulle vara utan Björkflickan.
Om hon skulle vara någon alls.)

Kanske var det mitt livs beslut

För några dagar sedan ringde de från Vadstena och erbjöd mig en plats. En sopran hade hoppat av. 

Jag hade en plats, om jag ville ha den.

Jag tackade nej.

Kanske var det mitt livs dummaste beslut. 

Ungefär hälften av tiden tror jag det.

Banan låg spolad, spåret uppkört. Alla pilar pekade åt samma håll.

Hade jag följt vägen hade jag förmodligen nått framgång. Jag är bra på det jag gör. Jag hade blivit Någon.

Jag svängde vänster och brakade rätt in i skogen.

Kanske var det mitt livs bästa beslut.

Hade jag tackat ja hade jag kommit från fyra år klassisk sång till två år klassisk sång, och sedan förmodligen gått vidare till ännu fler år av klassisk sång och sedan hade jag ägnat mitt liv åt klassisk sång.

Jag var bara tvungen att se vart den där lilla skogsstigen som försvann in i skogen på min vänstra sida tog vägen.

Annars hade jag sprungit rätt fram på lätta fötter men med en tung fråga.

Hur hade det kunnat bli?

Pappa tyckte att jag nog valde rätt. Annars hade jag riskerat att bli en broiler.

Mitt förnuft och min sånglärare och min begåvning tycker att jag valde fel.

Tacka nej till Vadstena? Tok!

Vad tyckte jag?

Men jag måste undersöka. Jag vill nog inte kunna bara en sak, även om det är en fantastisk sak.

Jag vill inte veta om bara en sak, ett sätt att leva.

Den krokiga vägen fram är kanske inte den lättaste.

Men det är den som kommer att vara mest värd i slutändan.

Så jag inte kommer fram med en massa frågor rinnandes som svettpärlor ner för kinderna.

...

En mycket vis jazzman sa en gång: SPELA PAUSERNA!

Att spela pauserna är mycket viktigt.

Det här är samlingen. Andetaget innan nästa sats.

Aldrig värd

”Varför lämnar du människor?”

De ligger bredvid varandra på sängen. Sparven vet att Björkflickan ser på henne. Vet att hon undrar och måste få veta. Sparven stirrar upp i taket. Hur förklara för Björkflickan varför hon måste göra henne besviken, gång på gång?

”För att jag aldrig tror att det kommer att fungera.”

Det gör ont att bli lämnad. Bättre då att vara den som lämnar.

En dag som i dag som i dag

Det var en viktig politisk dag i dag.

Obamas sjukvårdsreform godkändes och något annat hade varit helt befängt. USA kan kanske förhoppningsvis bli lite mindre crazy bananas i framtiden. Eller önsketänker jag nu?

I Sverige har papperslösa flyktingar fått rätt till vård. I alla fall mer vård än vad de haft rätt till tidigare. Som jag förstår det så hade MP siktat högre, men var tvungna att släppa efter i kompromissen med alliansen. Det är i alla fall tydligt vilka som står för den mest humana politiken i det här landet.

Dagar som i dag ger en faktiskt en gnutta hopp om att mänskligheten inte är helt körd i huvudet. Och det är trevligt!

Imse vimse spindel

Jag tror att jag har kommit en bra bit med min spindelfobi.

Idag hittade jag en liten knubbig spindel som satt och solade sig på en planka jag precis burit på. Den såg ut som en korsning mellan spindel och groda. Jag petade lite på den med handsken så att den rörde på sig.

Jag tror som sagt att jag har kommit en bra bit med min spindelfobi.

En gullig, knubbig spindel

Livsvisdom utan dubbla säkerhetslinor

Kunskapskanalen är egentligen den enda kanalen på tv som jag tycker om.

I dag såg jag på Människornas Planet. 

De följde olika naturfolksstammar i världens regnskogar, och en av de här stammarna byggde sina hus fyrtio meter upp i stora träd. 

De klättrade upp och ner till sina hus på en stor stege.

Kameramannen behövde dubbla säkerhetslinor för att långsamt kunna hissa sig upp i träden för att filma, och kontrasten till stammens stege blev så stark. 

Han berättade att mötet med trädfolket hade fått honom att se livet på ett helt annat sätt:

Trädklättrarna kanske levde ett kortare liv, men de var nog mer fria medan de väl levde det.

Och så ville han också leva.

Nedkopplad?

Jag sitter vid datorn för första gången på två dagar. Min telefon ligger på mitt rum, avstängd, sedan nästan två dagar. Det har varit två bra dagar.

I sommar ska jag koppla ned, inte helt, men markant. Telefonen får ligga kvar på rummet. Jag kanske slår på den en gång varannan dag eller så. Med datorn och facebook och bloggen... får det bli som det blir. Behöver jag facebook för att marknadsföra en spelning så kanske. Bloggen är egentligen det svåraste att ta ställning till hur jag ska göra med. Jag vill ju inte förlora de drygt sextio personer som tittar in här varje dag. Inte för allt i världen vill jag förlora er!

Svår balansgång, svår avvägning. Får se hur jag gör.

Hur som helst, om någon av er som känner mig verkligen behöver ha tag på mig; ring hemtelefonen. Eller till Horndals blommor o trädgård. Eller, skicka ett helt vanligt brev med den riktiga posten. För tjugofem år sedan eller så, så var det väl så man gjorde. Och livet gick att leva ändå!

(Bilden ovan misstänker jag är tagen av pappa. I alla fall så låg den på datorn hemma. Fin var den i alla fall.)

Sommarlov

När jag var liten tyckte jag att veckan innan skolavslutningen var den bästa veckan på hela året. Min favoritdag var den då alla bänkar skulle städas; man fick tillbaka alla teckningar man gjort på bilden, alla inlämningar man skrivit och så fick man lägga allt i en jättestor kasse och ta hem. Färgkakorna skulle tvättas, textböckerna läggas i prydliga högar, bänkpappret vikas ihop och anslagstavlan tömmas. Jag kan fortfarande minnas känslan av att gå hem med den där lantmännenkassen i handen; extremt tung och fylld med ett helt år. Lycka. Bara några dagar kvar nu.

Skolavslutningsdagen var en magisk dag, jämförbar med julafton och födelsedag. Varje klass sjöng varsin sång i kyrkan. Jag spelade flöjt till treornas sång och när fröken bestämde hur vi skulle stå så sa hon; ”Linnea ska stå i mitten, för hon hörs!”. Stolt. Priset för Åsenvandringen, som våran klass nästan alltid vann. Nutidsorienteringen som jag så gärna ville vinna men aldrig vann. Den blomstertid nu kommer och rysningar i hela kroppen av sommarlycka. Tårta på skolgården, skolavslutningsklänning, liljekonvaljbukett till fröken och mormor som tog kort.

Tio veckors ledighet var en oöverskådlig tidsrymd. Det kändes som för alltid.

När jag kom till grusvägen, sista sträckan på vägen hem som låg inom skolområdet, började jag räkna. 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1… När jag kommit till noll tog jag sista steget genom stenarna som markerade skolgårdens slut och det var sommarlov.

Denna dagen, ett liv?

Tes: lev varje dag som om den vore din sista.

Sista lektionen.

Sista övningspasset i mitt övningsrum.

Sista lunchen i Kristineskolans matsal.

Sista jammet.

Sista hänget i kaffehörnan.

Sista nätterna på Lustigknopp.

Sista mötet med Katten Katten.

Sista kvällen som elev på Musikkonservatoriet i Falun.

Slutsats: Tänker man så blir man helt handlingsförlamad. Och stressad. Samtidigt. Inte så lyckat. Det är bara att köra på som om jag skulle tillbaka dit i höst.

När jag kom hem från festen

Det Irrationella Momentet

Vad det Irrationella Momentet är?

Hur ska jag kunna veta det? Det är ju irrationellt!

Jag vet inte vad det är. Men jag vet vad det gör.

Det är det Irrationella Momentet som gör att du skrattar åt regnet, att du säger hejdå till lägenheten genom brevinkastet när du går hemifrån, att du cyklar slalom mellan de vita ränderna i vägkanten eller att du har två hörselskadade möss i badkaret. Det är det Irrationella Momentet som gör att du alltid tar på dig höger sko först, att du tittar ner och upptäcker att du har en djembe mellan benen eller att du spelar jazz tillsammans med borgmästaren i arkivet under rådhuset.

Utan det Irrationella Momentet hade ditt liv varit lika spännande som en oskriven sida i ett rutigt block. Du hade vetat var alla ränderna började och slutade, var de möttes och var de skiljdes åt.

Ingenting hade förvånat dig, ingenting hade överraskat dig och ingenting hade varit ologiskt eller spontant.

Det är det Irrationella Momentet som gör att livet inte går att förutsäga, som gör att människor gör saker som inte är logiska.

Det är det Irrationella Momentet som gör att inget liv kan passa in i en kalkyl eller ett mönster (från det mänskliga mönstret är vi alla undantag, nämligen).

Det är det Irrationella Momentet som gör livet till liv.

(Vill du veta mer om detta Irrationella Moment? Läs boken ”Aj, min guldtand!” av Leif Panduro. Jag fick låna den av en kompis och fann den helt makalös. Jag upprepar, helt makalös!)

Dagens fråga

Vad är det Irrationella Momentet?

Det är kanske det viktigaste som finns?

Det kan ni fundera på. Avslöjandet kommer i kväll!

Skyll för guds skull på samhället!

 De säger att man inte ska skylla ifrån sig. Skyll inte på systemet, inte på patriarkatet, inte på soc eller psykvården. Skyll inte på skolan, skyll inte på reklamen eller tjejtidningarna, skyll inte på ojämlikheten, inte på idealen, inte på din egen otillräckliga kropp och skyll för guds skull inte på samhället!

Jobba med dig själv i stället. Säg till din spegelbild att den är bra och duger som den är. Ta inte åt dig. Vässa armbågarna. Tro på dig själv. Var stark nog att strunta i skyltdockornas platta magar, i skratten och visslingarna från tuffa killgänget; strunta i kritiken och blickarna och lyft dig själv över prestationsångesten och skammen. Och skyll inte ifrån dig! Att skylla ifrån sig är att vara svag!

Så det är mig det är fel på, inte samhället?

Det kan inte vara så att det är tvärtom? Och att jag i så fall är i min fulla rätt att skylla min dåliga självkänsla på det där skumma samhället jag tvingas vara en del av?

Efter att jag började sätta mig in i de system som aktivt verkar för att bryta ner min självkänsla, har självkänslan faktiskt blivit bättre. När jag förstod att det inte var fel på min putande mage eller min veliga läggning, utan att det fanns något som kallades för patriarkatet, för marknadsekonomin och för skönhetsindustrin och att det var de som hade byggt upp den där bilden jag jämförde mig med och trodde att jag skulle passa in i. Jag upptäckte dem, och att det var dem det var fel på.

När jag förstod det, klarnade så mycket. Trollen kom upp i ljuset, där jag kunde se att vad jag upplevt som mina egna känslor i själva verket var produkter av ett teoribygge och ett ideal utan ett uns sanning bakom. Och när jag identifierade det idealet som irrationellt, blev också många av de där komplexen, skuldkänslorna och prestationsångesten irrationella. Så jag kunde konfrontera dem med ett helt nytt artilleri. De försvann inte, men vi slåss ganska ofta. Och oftast vinner jag.

Jag stärkte inte min självkänsla genom att säga till mig själv upprepade gånger att jag visst dög. Jag tog reda på varför det verkade som om världen runt omkring mig hela tiden försökte intala mig motsatsen. Jag blev arg och började engagera mig för att förändra skiten, för min egen skull och för andras. Skriva arga blogginlägg. Diskutera med mina vänner. Försöka finnas för dem som behövde mig, försöka visa att det är helt jävla okej att vara så där svag och vilsen ibland. Läsa, läsa, läsa och förstå. Och självkänslan växte sig starkare på grund av det.

Så gjorde jag. Det funkade och funkar för mig. Jag vill inte ge sken av att sitta inne med Lösningen. Bara ett litet tips grundat på egen erfarenhet. 100 % ovetenskapligt. Jag vill berätta om det eftersom det kanske kan vara till hjälp eller inspiration för inte alla men kanske någon? Det här är mitt sätt att sluta förbanna mörkret och i stället tända ett ljus.

Att va osäker och svag är precis vad hon behöver va

Jag och Björkflickan sitter tillsammans i hennes soffa. Hennes ansikte lyser svagt blått i skenet från datorskärmen. Fönstret är halvöppet. Det doftar kväll.

”Här, titta här!” säger hon upphetsat. ”Läs!”

Hon skjuter över datorn i mitt knä, och jag ser att hon har googlat fram texten till ”Trumma trumma” med Den Svenska Björnstammen. En mening är markerad. Björkflickan ser uppmärksamt på mig medan jag läser.

Att va osäker och svag

är precis vad jag vill va

”Visst är det underbart?” säger hon. Jag funderar en stund. Jag är inte säker på att jag ser det underbara i det. Så jag svarar att det kanske är underbart. Björkflickan skakar på huvudet som om jag inte fattat något alls.

”Det är underbart! För det är ju en kille som sjunger! En snubbe, en man, en kille som tjejer blir kära i för att han är med i ett rätt coolt band. Och som vågar säga att han vill vara osäker och svag! ”

”Ingen vill väl vara osäker och svag?” inflikar jag.

”Klart man inte vill, men ibland vill man det ändå,” svarar Björkflickan.

Sedan sjunker hon in i sig själv, som hon brukar göra när hon ska försöka förklara vad det är som händer där inne. Hennes ögon får något fjärrskådande över sig.

”Sådär undermedvetet. När man är ensam så vill ens undermedvetna det för att det hoppas att det ska komma någon säker och stark och ta hand om en, du vet. Så ibland vill man det. Fast man samtidigt inte vill det eftersom man vet att man blir så jobbig och klängig och skrämmer bort folk. Men det är ju ända sättet att få folk att bry sig… I alla fall om man är en sån som jag.”

Hon ger mig en liten blick för att förklara att hon inte räknar in mig bland de som missförstår och försvinner. Hon vet att jag stannar. Sedan fortsätter hon betänksamt:

”Och killar får ju inte vilja det heller! Det är ju, vad är det de säger… omanligt.”

Hon blir tyst en stund. Jag ser att det är mer på gång och väntar ut henne. Hon ser inte ut att sjunka djupare ner i sig själv, utan snarare vara på väg upp igen, och det gör mig så glad! Björkflickan verkar ha hittat ett litet rep av hopp att klättra upp för. Lågan fladdrar inte oroligt längre, den brinner ganska stadigt.

”Jag pratade med den nya tjejen, Trassel, förut,” säger hon tillslut med ett litet leende på läpparna. ”Hon sa att om det kunde bli kodat som manligt att vara sådan kanske statusen på det beteendet höjs, och då… kanske det skulle bli mer okej för mig också att vara sådan ibland. Då kanske jag inte skulle skrämma bort.”

Björkflickan ler nu med hela ansiktet.

”Det är därför det är underbart!”

Utanför fönstret börjar fåglarna säga god natt till varandra och tystna.

Operan

Vevar omkring på sr.se, och vad hittar jag? Ett inslag om Luthando, en av Anitas gamla elever som debuterat på Metropolitan! (För eventuella nytillkomna läsare: Anita Soldh är min sånglärare på konservatoriet och hon är helt makalös.) För kanske två år sedan tog hon med honom och två andra sydafrikanska elever till Falun. De hade en konsert i orkestersalen, och ja... det var helt otroligt! Taket höll på att lyfta! En av de andra eleverna, Nkosasana, har jag haft turen att få se i rollen som Lady Macbeth på operahögskolan, samt på en stipendiesökning, och jösses vilken pipa den kvinnan har! Både hon och Luthando har... jag vet inte hur jag ska beskriva det, men liksom någon sorts lätthet i rösten, samtidigt som den är så otroligt djup och klangfylld. Man är inte ett dugg orolig när de sjunger, det är så avslappnat och blir bara bättre och bättre. Lite som att öppna en chokladkalender som aldrig tar slut.
Luthando växte upp i ett fattigt område i Kapstaden. Idag står han på Metropolitans scen.

Lyssna här!

Glöd

Det är alltid märkligt att upptäcka att man brinner för något. Ska snart skriva om detta något igen.
Men nu börjar mitt livs sista satsläralektion med Ingela om tjugo minuter, så jag sparar det tills jag har mer tid. Får hålla liv i glöden under tiden.

Tidsmaskin

Så här kanske korsningen utanför min port såg ut någon gång på 70-talet.

Så här ser korsningen utanför min port ut i dag.

Om en vecka bor jag inte här längre.

Det är inte fel. Det är bara så det är ibland.

Jag har funderat på en sak. 

Ibland är livet en hög med skräp. Det är inte roligt när livet är en hög med skräp. Men är det fel?

Tjejtidningarna (alltid dessa tjejtidningar…) svämmar över av ”boosta dig själv”, ”fixa självkänslan” och ”så blir ditt liv bättre i sommar”. Alltid detta bättre. Du och ditt liv är ett projekt i ständigt behov av renovering. Ditt stackars lilla liv ska fixas med smink, mindfulness, karriär, avocadosmoothies och på toppen av allt en stabil självkänsla. För det är du värd.

Som om det vore något fel på ditt stackars lilla liv. Som om det vore fel att detta lilla liv ibland känns som en hög med skräp. Som om det vore fel att du ibland har svårt att förstå hur någon, någonsin, skulle kunna uppskatta ditt lilla, lilla liv.

De säger att det är fel.

Man ska inte må dåligt, då är det fel. Skaffa bra självkänsla, säg till dig själv att du duger, övertyga dig själv, lyft dig själv, älska dig själv, gör något gör något gör något! Det är ditt ansvar att göra något åt det. Ett ansvar du måste klara av att ta.

Och när det inte går, när man inte klarar det, så mår det stackars lilla livet ännu sämre.

Alltid detta bättre.

Snälla självkänslohetsare, kan man inte bara få acceptera att livet är en hög med skräp ibland? Det är inte kul när det är så, men det är inget abnormt. Det är inte fel. Det är jobbigt, men inte fel. Det är en fullt legitim känsla, som blir så mycket svårare att ta sig ur om man tar ifrån den sitt existensberättigande. När den bevisligen existerar. Den ingår liksom i hela den här grejen som kallas att leva. Och om den tillåts vara just det, något som hör till och inte något onaturligt och fel, blir det kanske lättare att ta sig upp.

Så kan ni inte, snälla snälla snälla, sluta antyda att det är fel med låg självkänsla, kära självkänslohetsare, även om ni kanske gör det för att ni tror att det ska hjälpa, för att ni tycker att "ingen ska behöva må dåligt"? Tanken är kanske god, men det stjälper mer än hjälper. Budskapet blir att det är fel. Och när attityden att det är fel befästs så får man ännu lägre självkänsla för att man inte har högre självkänsla. Det stackars lilla livet drar sig skamset undan för att det inte klarar av att leva så som det blir tillsagt att det borde klara. Skulden blir ännu tyngre att bära.

Det var saken jag funderat på.

Eskapism

Den där andra verkligheten som vi letade efter. Drömde oss bort till, skrev om, saknade och hoppades på. Passagen till en annan värld. Den omöjliga. Den finns!

Känn efter bakom datorskärmen och upptäck att det inte finns något där, trots att det finns ord och bilder på framsidan. Ord och bilder vars motsvarighet inte finns i den värld vi lever i. Det går nästan, nästan att ta sig in i den där andra världen, bara en tunn glasruta i vägen. Vi kan inte riktigt lämna den första, men vi är inte riktigt kvar där heller.

Två världar samtidigt. Eller ingen.

Var det vad vi letade efter, det där mellanläget? Var inte det vi längtade efter något helt och fullt? Att helt gå upp i den nya, som skulle vara oberoende av den gamla, istället för att fastna mitt emellan?

Abstrakt

Ibland känner man något utan att veta vad det är.

Making the obvious obvious. Maybe.

I antikens Rom byggde man Colosseum för att distrahera folket. Bröd och skådespel. Så kunde politikerna ägna sig åt skojigheter som maktmissbruk och korruption i fred, eftersom de människor politikerna representerade satt på arenan och avnjöt gladiatorernas kamp. Makthavarna utnyttjade och understödde kort sagt folks okunskap, eftersom de själva kunde dra nytta av den.

I takt med att jag har börjat skaffa mig kunskap om saker och ting (politik, feminism, miljöfrågor med mycket mera) har jag verkligen börjat värdera kunskapen för dess egen skull. Alla nya perspektiv den ger mig, alla insikter och alla nya frågor den får mig att ställa. Det blir nästan som ett beroende; ju mer man vet desto mindre upptäcker man att man vet. Jag skriver inte detta för att framhäva min egen förträfflighet, utan för att jag genuint önskar alla andra den positiva förändring av, ja, livet, som detta har inneburit för mig. Det får en att må så himla bra med sig själv att veta att man är betydligt svårare att lura än vad man kanske var innan.

Kunskapen, viljan att veta hur saker egentligen ligger till, tror jag är den enda vägen till att skaffa sig vettiga värderingar och fatta genomtänkta beslut. Kunskap är makt, heter det, och nuförtiden tjatas det om konsumentmakt hela tiden och överallt som något sorts mantra. Och det stämmer; konsumenter har en otrolig makt, men för att kunna göra den makten rättvisa krävs kunskap. Kunskap om vad ens val leder till. Samtidigt som företagen ständigt påpekar för oss att makten ligger i våra händer; det är vi som bestämmer vad de ska sälja, så verkar de konstigt ovilliga att tillhandahålla den kunskap vi behöver för att kunna göra valet ”ska jag köpa detta företags produkter/tjänster eller inte?”. Delar av den lyfts kanske fram; säljer H&M linnen av ekologisk bomull är det klart att de framhäver det. Däremot är det inte lika intressant att tala om att färgen som används till att färga den ekologiska bomullen inte är riktigt lika ekologisk. Mer cancerogen, faktiskt. Skulle de göra det skulle den kunskapen (hoppas jag de dagar jag får för mig att människan i grunden är en empatisk varelse som kan värdera människoliv på andra sidan jordklotet högre än ett linne i en ny fräsch färg som passar till nya koftan) leda till att vi inte vill köpa deras produkter över huvud taget, och det är kanske inte storföretagens drömscenario. Får man inte intrycket av att de förespråkar konsumentmakt bara när den stämmer överens med de ekonomiska intressena? Som att de kanske, genom reklam, försöker styra opinionen i en viss, för dem gynnsam, riktning? Känns inte det som, jag vet inte, hyckleri?

I dagens samhälle känns det ibland som om det inte är mycket bättre beställt vad gäller kunskapen än i antikens Rom; politiker, chefer och andra makthavare kan verka relativt ostört bakom sina fina fasader av ”vi bryr oss om er, titta, en KRAV-märkt kyckling!” medan vi sitter och avnjuter gladiatorernas kamp på TV4 och slösar hjärnceller på att vara insatta i turerna kring prinsessan Madeleines kärleksliv. Eller grannens nya grill.

Vi är lurade. Distraherade. Jag vet att de största problemen av alla är de strukturella; ojämställdheten, den orättvisa fördelningen av resurser och allt det där som ger blanka fan i om vi köper KRAV-kyckling. Det är systemet som är fel. Jag vet också att individualismen upphöjs in absurdum och tycker själv inte att det är speciellt bra, men å andra sidan är jag en stark anhängare av fenomenet balans. Strukturerna måste rivas ner och byggas om, det måste finnas en vilja från de som har makten att göra det. Det är det viktigaste. Men vi med ICA-kassen och valsedeln i handen måste göra vårt också. Inte spela snedvridna system i händerna i onödan. Kräva tillbaka lite av den makt som tagits ifrån oss genom att inte låta oss luras. 

Dagens tips, följdaktligen: nästa gång du känner för att se på Gladiatorerna eller Minuten, eller läsa en skvallertidning; motstå impulsen och kläm en dokumentär eller två på SVTPlay (den här till exempel). Eller läs en bok (kanske den här?). Kanske inte lika roligt men du ger dig själv kunskap. Du ger dig själv förutsättningarna att göra det bästa av den makt som du, som varje enskild person, har.

Konsumentmakt och medborgarmakt utan kunskap är bara ett skott ut i mörkret.

Det naturliga urvalet

Jag längtar ofta tillbaka till när jag var barn. Kanske för att världen var större och mer magisk då. Men, det finns en sak som är helt oslagbar med att vara (nästan) vuxen;

de vänner man har omkring sig, de som stannat kvar, är de personer man själv valt. Eller som har valt en.

Morgonen fåglarna blev galna

Någon i min soffa

Det sitter någon i min soffa och undviker tvångsmässigt att somna. Det verkar som om att hon vill uppleva gryningen, om att hon vill gå ut och känna den i hela kroppen och vara den första som får se den nya dagen. Hon förnekar konsekvenserna hennes vaka får. Intalar sig själv att det är värt det. Hon letar efter livspoesin och hoppas att den finns där framme, vid soluppgången. Bara hon lyckas hålla sig vaken.

Det sitter någon i min soffa och kämpar mot sömnen och sitt bättre vetande.

Det ljusnar, men solen går nog inte upp riktigt än.

Om film och musik

Jag tittar inte så mycket på film. Det är dumt. För det finns mycket bra film.

Det är att hitta de bra filmerna som är det svåra. Jag tycker inte alls om romantiska komedier och smöriga dramer. För att inte tala om actionfilmer. Nej, det jag har märkt att jag verkar gilla är lite... udda filmer. Filmer som de flesta nog skulle kalla lite småtråkiga. Långsamma. Men jag gillar när det går långsamt. När man kan sitta i flera minuter och bara betrakta ett enda ansikte, se hur tankarna snurrar där innanför. Och jag tycker om när det är som i verkliga livet. När de inte får varandra i slutet.

Det kanske låter konstigt att det kommer från mig, som själv är musiker, men de mest drabbande filmer jag sett, de jag tyckt bäst om, är de i vilka musiken är väldigt sparsmakad. Kanske inte finns alls. Ingen soloviolin när de kysser varandra, inget ledset piano som leder hjälten hem längs regniga gator när festen är slut, ingen glad poplåt i serien med klipp när de är nyförälskade och tar roliga parkort i en fotoautomat. Ingen orkester när någon dör. Bara ljudet av frasande kläder, bilarna utanför, andningen och tystnaden. Gråten som bryter tystnaden i tusen bitar.

Att lägga stråkar på gråt är att ta udden av den. Förringa den. Få den att framstå som något den inte är; vacker. Gråt är inte vackert. Gråt är fult. Ensam gråt är det fulaste och vidrigaste av allt. Det är inte fel, men fult. Inte en stråkorkester så långt örat kan höra.

Därför tycker jag om när det inte finns någon musik i filmer. Känslan tar ingen omväg. Precis som i verkligheten.

Veckans predikan

Ibland blir man så trött på det här jämrans tjyvsamhället att man får god lust att köpa sig en båt, segla ut till en ö långt, långt ut i havsbandet och bosätta sig där. Långt från alla människor och all idioti. Sedan när allt går åt helvete för samhället så kan man sitta där på sin ö och med ett bistert leende konstatera att "ja, det var ju inte mitt fel det här".

Men ibland känner man en skön känsla i magen. Kanske när man sitter på en brygga och delar en falafel i majsbröd känner man den. En känsla som säger att allt nog kommer att ordna sig, faktiskt. Samhället är kanske fullt av skit, på alla möjliga vis, men det finns fanimej hopp. Det finns hopp så länge vi pratar om skiten. Så länge vi diskuterar den, så länge vi analyserar den och så länge vi aktivt väljer att göra något åt den. För det finns ingenting som är så svårt att bli av med som en idé. Och varifrån kommer idéer? Från inspiration.

Så länge vi delar och diskuterar den information vi själva har med andra, och så länge vi genom våra handlingar inspirerar varandra till att göra den här världen till ett lite bättre ställe att leva på, finns det helt enormt mycket hopp om att det faktiskt kommer att lösa sig!

Sent

Varför är det skönare att ha klarat av en hel dag än att ha en hel dag framför sig?

Jag är så trött att ögonen inte orkar se. De flackar omkring och letar efter ett obestämt någonting. Blir hängande i just ingenting. Ändå lägger jag mig inte för att sova. Det är ganska dumt.

Sömnblå

Hennes ögon är sömnblå

jag undrar vad
eller vem
hon ser på

om hon nu ser på något
eller någon
över huvud taget

kanske är hon bara lugn?
lite trött
efter att ha suttit så länge med buketten

kanske är hon allergisk?

Jag fick henne i present av mormor efter konserten.
Nu sitter hon och ser sömnigt i fjärran på min tavelhylla.

Musik

Adrenalinkicken när man precis slagit av körens sista ton och står med händerna i luften och applåderna rungar i salen och alla ler och strålkastarna lyser som tusen solar. Den adrenalinkicken...

Björkflickan

”Jag vill inte vara här inne,” säger Björkflickan.

”Vi kan inte gå tillbaka ut, det vet du.”

”Men varför? Jag vill!”

”Därute är inte vårat! Det är alla andras. Det kanske är lite kvavt här inne, men det är i alla fall vårt eget!”

Björkflickan sparkar av sig sina skor i min hall och slänger sig raklång på min soffa. Jag iakttar henne under tystnad medan hon lugnar sig. Hon kommer inte att protestera mer; det är bara jag som kan säga åt henne på det här viset för det är bara mig hon lyssnar på. Oftast. Fast ibland undrar jag om hon gör rätt i det…

Hon ligger i soffan och ser ut genom fönstret.

”Dra upp persiennerna i alla fall,” säger hon. Jag gör som hon säger och drar upp alla persienner, och kvällsljuset fyller rummet med sitt matta sken. Björkflickan ser nöjd ut. Hon klipper sömnigt med ögonen.

”Öppna fönstret lite så jag kan höra träden!”

Det sjunger svagt i nyutslagna grenar. Lite hoppfullt. Jag stökar omkring i lägenheten; plockar upp kläder från golvet och lägger disken i blöt. Björkflickan hör det inte själv, men hennes andetag sjunger av samma hoppfullhet som de unga träden utanför fönstret, när hon långsamt somnar där på soffan.

Knopparna har slagit ut och Björkflickan sover djupt. Jag sitter vaken med en kopp te i händerna och ser på när försommarnatten smyger sig fram mellan hyreshus och träddungar.

Andra världar

Hela Gotlandshelgen levde jag helt utan dator. Jag saknade den inte en sekund. Jag gör om det denna helg; jag jobbar och har ingen tid över till att sitta och löka framför Youtube, och den lilla tid jag har ägnar jag åt böcker. Mobilen ligger på bänken i köket och ser övergiven ut. Det kan den gott ha.

Utan det parallella universum som finns bakom skärmen tillgängligt, lägger jag mer fokus på det universum jag faktiskt befinner mig i. Fysiskt. Även musik kan jag ibland tycka hör mer till den där andra världen, den som nästan, nästan bryter sig loss ur rumsbegreppet för mig. Det är ganska skönt att väga upp med att stoppa ner fingrarna i en go blandning av jord och kogödsel då!

Toviga fjädrar

Sparv har precis skrivit en sång som hon spelat in på sin lilla KORG Sound on Sound. När hon lyssnade efteråt insåg hon att den tagningen kommer att vara helt omöjlig att göra om. Den kommer aldrig att bli likadan. Lika bra. Sången är fruktansvärt osammanhängande och det mesta av texten hittade hon på medan hon spelade. Den är så brutalt ärlig. Aldrig i livet att hon skulle sjunga den för någon.

Men om ett halvår eller så. Då kanske hon tar fram den, skriver ner texten och putsar lite bland alla toviga fjädrar. Ruskar på huvudet, hoppar upp på en trädgren där hon syns och sjunger den så att alla katter i kvarteret kan höra.

De kommer aldrig i livet att vilja äta en Sparv igen efter det.

Man ska inte blogga på natten

När du rensar ur din facebookwall hittar du en gammal fundering. En fundering du glömt att du funderat.
Varför kan man ha flera personer i en enda kropp, men aldrig flera kroppar i en person?
Du undrar om det hade varit lättare så.
Om man haft flera subjektiviteter; en för varje dröm, så att de inte stod i vägen för varandra.
Kanske.

Eller så hade den ena kroppen förr eller senare dödat den andra.

Man kan nog bara vara en, inser du. En enda kan du vara, och den enda måste du vara helt och hållet.

Sakta men säkert börjar du sparka ut de där personerna som är för många där inne. Till slut blir det bara en kvar.

Du är snart där.

Morsning och goodbye!

Ecco quel fiero istante och Mi lagnero tacendo har nu stigit som rök mot en regngrå faluhimmel.

Vi kommer tyvärr inte att ses i helvetet, för dit kommer bara de som inte har någon själ.

Och det har jag, det vet jag.

Att klamra sig fast vid

Det är inte ett sundhetstecken att vara välanpassad till ett i grunden sjukt samhälle.

Dagens tips angående värdelös musik

Ibland måste man sjunga stycken man inte vill sjunga.

Texten handlar om att ens hjärta är krossat och allt är mycket, mycket eländigt, men musiken skulle lika gärna kunna passa till en text om blommor och soliga sommardagar. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan känslan och musiken.

Och texten i sig är dessutom riktigt, riktigt dålig.

Då får man anlägga ett allmänt bedrövat uttryck och sjunga ändå. Ledsen min och djupa andetag. Brukar fungera. Medan man funderar på vad man ska äta till middag eller om man verkligen stängde av spisen innan man gick hemifrån. Hur man får orkidéer att överleva. Den politiska situationen i Vitryssland. Eller vad som helst.

Då känner man sig som en jävla hycklare.

Bryter ihop lite över sitt hyckleri. Man vill ju inte vara en hycklare.

Sedan, när allt är över, begår man ritualmord på noterna och mår ganska gött igen.

Sveriges fulaste stad?

När jag ändå är inne på ämnet Sveriges geografi.
I höst flyttar jag till metropolen Bollnäs.
Ska skriva lite musik, tänkte jag mig.
Det blir nog skoj!

Gotlandsrapport

När jag öppnade dörren till min lägenhet höll jag på att golvas av Lukten. The Lukt. Jag har under hela gotlandsresan varit övertygad om att jag lämnade lägenheten städad. Jag hade fel. Väldigt fel. Den verkar ha ruttnat lite, lite granna i min frånvaro. Det är underbart väder ute och jag ska vara inne och städa.

Jag har, för er som inte vet det, varit på Gotland med skolan för att vara med på festivalen Ljudvågor. Nyskriven musik, samarbete med Gotlands Tonsättarskola. Paniken när jag fick noterna i höstas har gradvis övergått i enorm förtjusning ju mer vi repat; det här med nutida konstmusik kanske är lite min tekopp? Jag har under den senaste tiden raljerat en hel del för alla som orkat lyssna om hur mycket jag ogillar Mozart. Jag sjunger Mozart jämt, känns det som. Han och jag förstår inte riktigt varandra, och det kanske är så det måste vara? Vårt förhållande fungerar helt enkelt inte speciellt bra. Förhållandet mellan mig och mina Gotlandsstycken däremot... Framför allt ett av dem, "Tann for tunge" av Simon Schultz, kom jag extremt bra överens med till slut, och efter framträdandet haglade positiva kommentarer över mig för min insats. Bara att lapa i sig och inleda en ny vad-ska-jag-göra-av-mitt-liv-kris!

Förutom att det var väldigt roligt att sjunga spännande musik i lite olika ensembler så var det rätt gött att komma bort från Falun. Som vanligt. Den här staden skaver som en sten i skon. Hatkärlek. Jag har ju ändå bott här i fyra år.

Följande nöjen erbjuder inte Falun för tillfället: få repertoartips av och diskutera nutida konstmusik med tillrest sångerska från Australien, specialiserad på nämnda musikform. Spela irländsk folkmusik på gatan med levande och stundtals ganska okoncentrerade notställ. Promenader i hamnen när det regnar så mycket att man liksom ger upp försöken att hålla sig torr utan bara skrattar högt och plöjer rakt genom vattenpölarna. Dansa samba. Diskutera politik över en plastmugg rödvin (tryggt att känna att jag inte faller utanför schablonen för vänsterorienterad kulturutövare). Äta glass med spexiga smaker tills man nästan spyr. Beskåda ett antikt, självspelande skåp. Sitta på muren utanför Metodistkyrkan och se solen gå ner över havet.

Följande nöjen erbjuder Falun för tillfället: städning samt Lustigknoppsbacken med Packning. Hade trott att den där backen skulle bli en enkel match efter att ha tillbringat tre dagar med att springa mellan vandrarhemmet och Metodistkyrkan ca en miljon gånger. Hela Visby är ju en enda jämrans uppförsbacke! Men icke. Jag börjar tro att det vilar en förbannelse över Lustigknoppsbacken. Toppen...

Tonight

Jag kommer nog inte att sova så mycket i natt. I morgon är det sökningsdags.

Det var ett tag sedan jag spelade upp mina sånger för någon. Idag kändes som en bra dag att göra det, så då gjorde jag det. Och fick sådana omdömen som... ja, som man vill ha, helt enkelt. Tankar om saker man inte hör själv. Man är liksom för nära sångerna för att upptäcka de där sakerna. Lite som en förälder som inte ser de mindre bra sidorna hos sitt barn.

Fast i det här fallet handlade det om bra sidor jag är blind för. Som att texterna låter som något jag skulle kunna sitta och gagga om i kaffehörnan. De låter jag. Det är nog det bästa betyget de kan få!

Och så Sparvboet - den nya adressen till vad jag så småningom tänkt mig utveckla till... ja, till mitt eget sparvbo. Sparv har varit namnet på mig som soloartist och på mitt band. Jag tänkte fortsätta låta det vara mitt namn, ett samlingsnamn för mig och allt jag pysslar med. Sparv är mycket musik men Sparv är annat också. Vad får jag se. Det känns i alla fall som en bra början att ha byggt ett eget bo här på världsvida webben.

Godnatt! Nu ska jag sova. Tror jag. Om det går.

Ny adress!

Jag har irriterat mig på bloggens domänadress ett tag. Så nu byter jag. Från och med i morgon hittar ni mig på


sparvboet.blogspot.com 


I morgon, alltså. Ses då!

Besked

Jag kom inte in i Vadstena. Men det gör inget. Det är nästan skönt att de valde åt mig och besparade mig beslutsångesten som uppstått om jag kommit in. Nu vet jag vad jag ska göra nästa år; jag ska skriva musik. Jag ska flytta till Norrland och skriva musik. Det känns rätt gött!

Spark i röven på individualismen

I går var det vårfest på skolan och jag var utklädd till Askungen. Askungen innan de fina klänningarna; Askungen i trasigt förkläde och med en skurtrasa i handen.

På något vis tycker jag om att vara i den typen av roller. Som Askungen, som Susanna i Figaro. Människor som får andras liv att fungera. Rent generellt alltså; både Askungen och Susanna är offer för kvinnoförtryck och det är ju inget jag vill vara, men deras uppgift att fixa bakom kulisserna och egentligen vara den som drar i alla trådarna tilltalar mig. Lite som scenarbetare. Utan dem, ingen föreställning. Eller kanske en föreställning, men en väldigt rörig och dåligt genomförd sådan. Man ska ju självklart fördöma de system som håller Susanna och Askungen förtryckta, men de två är behövda. Om än ofrivilligt, så ändå behövda. Gör den distinktionen så låter inte detta inlägg som reklam för RUT-avdraget.

Det här med att man ska vara så individualistisk och sätta sig själv i första rummet för att må bra och stärka sin självkänsla tror jag bara är delvis sant. För jag tror att man mår bra av ett stort mått osjälviskhet också. Inte så att det slår över till självutplåning, men det blir väldigt ensamt att bara hjälpa sig själv framåt hela tiden. Att hjälpa andra får effekter åt båda hållen; andra blir glada för hjälpen, och man själv blir glad för att man är behövd. Och behövda vill ju alla vara. Jag tror följdaktligen att det är bättre att engagera sig i något viktigt om man känner sig lite vissen, än att läsa en Mia Törnblom-bok. Vill man känna sig behövd och sedd tror jag att det ger ett mer tydligt bevis på att man faktiskt är behövd om man till exempel ställer sig i kassan på Kupan eller hjälper barn med läxläsning på eftermiddagarna än om man ställer sig och rapar positiva affirmationer om att man är värdefull ensam framför spegeln. För vem ska bekräfta de där tomma orden när jaget bevisligen inte går med på att göra det för tillfället? Jag känner i alla fall att det som behövs är ett litet kvitto eller två utifrån. Från den riktiga världen. För att till exempel jobba ideellt gör faktiskt skillnad på riktigt. Man är behövd. På riktigt. Och i stället för att då tolka det självutplånande; "jag är bara viktig utifrån hur nyttig jag är för andra", så kanske man kan se det som "jag är viktig eftersom jag har en massa energi och engagemang som jag väljer att lägga på (infoga valfri aktivitet). Det är mitt val och jag tycker att det gör mig till en viktig och värdefull person."

Men det är stor skillnad på osjälviskhet och självutplåning. Det ska vara lika okej att välja att lägga en del av den där energin på sig själv också, om man känner att det är det man behöver och mår bra av.

Allt handlar nog om vad man väljer. Att man väljer att agera och vara engagerad i något mer än bara sitt eget "livsprojekt" (hatar det ordet). För då kan man lita på att den dag man inte orkar, när man har rasat ner, då finns det hjälp att få från andra engagerade människor. Jag tror att det är det som är solidaritet. Att vi hjälper och bär när vi orkar och blir hjälpta och burna när vi inte orkar.
Och det för att vi vill ha det så.

(Inte för att vår pappa dött och hans elaka nya fru med lila läppstift och hennes stereotypa snorungar till döttrar tvingar oss. Eller för att samhällsordningen gör oss till tjänare som är tvungna att, på vår bröllopsnatt, ligga med greven i stället för snubben vi gift oss med.)


Individualismen behöver en spark i röven för att inse att renodlad gör den oss ensamma.

Var fri, lilla mink!

Jag vet inte om jag ska se den där dokumentären om minkfarmar som gick på SVT i kväll. Den ligger på deras hemsida och väntar på att jag ska bestämma mig. Den lilla vita minken på bilden plirar mot mig genom gallret. Pepparkornsögon och en liten, rosa knappnäsa.

Någon gång skulle jag vilja jobba på ett djurhem. Ett sådant som tar sig an djur som levt i fångenskap som turistattraktioner och liknande; som har blivit utnyttjade av människan. Jag skulle vilja jobba där och ställa allt till rätta. Som ett stort förlåt till alla de djur som har fått lida i min egen arts våld. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det gör så ont i hjärtat att djuren inte har någon talan. De lider i tysthet, de kan inte säga ifrån, inte protestera. De har ingen egen röst. Det är vad som gör det extra sorgligt; de har ingen egen röst och vi människor utnyttjar det. Ofta utan att tänka. Och så påstår vi att människan är empatisk? Vad säger det om mänskligheten att vi tar oss rätten att utnyttja de som inte har några egna röster?

Jag skulle vilja ta alla instängda minkar till minkarnas paradis där de kan skutta runt i gräset och para sig med varandra och äta något gott och göra annat som minkar kanske gillar.

Djur ska inte bli pälskanter på jackor. Djur ska inte sitta i bur.

Inte gjord för

I går satt jag ute på trappan i bara linne. Skorna och strumporna låg i en hög på ett av trappstegen. I trädgården sprang de runt med bara överkroppar och kastade boll. På stan åt folk glass. Buskarna vid skolan slog ut. Igår var det varmt och soligt och ingenting var omöjligt eller svårt eller jobbigt. Isbergen smälte till små kullar i majsolen.

Idag sitter jag i soffan och kylan kryper in genom mina jeans. Jag kurar i hop mig för att komma åt min egen kroppsvärme. Värmer mig själv. Snart måste jag gå till skolan. Jag är inte gjord för att frysa!

Det var länge sedan jag längtade så mycket efter sommar som i år.

Jag, Katten Katten och den Andra Katten

Idag när jag gick till skolan träffade jag på Katten Katten. Jag kallar honom så. Han är svart med vita tassar och mage och med en sådan där vit stråle i ansiktet. Katten Katten är inte ett dugg skygg; han kommer skumpandes över gatan för att hälsa på mig. Blundar och spinner när jag kliar honom mellan öronen. Går slalom mellan mina ben. Stryker kinderna mot mina händer och buffar mig på benen. Ryggen kröks mot himlen. Första dagen med bara fötter i skorna. Vi har det trevligt, Katten Katten och jag. Det gör inget att jag sitter på huk och känner hur benen långsamt domnar bort. Men! Plötsligt spetsar Katten Katten öronen och står orörlig med blicken fäst på något bakom mig. Nu skiter han fullständigt i mig. Jag vänder mig om och får syn på en Annan Katt. En helsvart en i färd med att korsa vägen. Jag är glömd för Katten Katten, som nu hukar sig och börjar smyga mot den intet ont anande Andra Katten. Katten Katten ser ut som en hårig limpa på hjul.

Nu undrar jag: om man ser två svarta katter korsa gatan, tar de liksom ut effekten av varandra då?

Säg något

Ibland blir man så där glad i hjärtat. Glad och lite vemodig.
Som när man står och bläddrar på måfå bland pocketböckerna i en bokhandel i Visby, och plötsligt kommer ett nästan glömt minne över en. En bok jag läste för länge sedan. Flera gånger. Lånade och lämnade tillbaka. Lånade igen. Osäker på vad jag skulle läsa? Den stod i hyllan och väntade på mig, full med stämplar längst bak som jag själv var anledningen till. Jag förstod mer av den ju fler gånger jag läste den. Jag förstod aldrig hela. Men den var vacker. Konstigt att jag glömde den, för den påverkade mig mer än vad jag trodde då.
Välbekanta ord och känslor och bilder i huvudet kommer tillbaka. Jag var tretton år. Lukten av bildsal, smällande skåpdörrar och de knarrande rottingstolarna på biblioteket.

Säg något

Brinn i helvetet, Cosmopolitan!

Jag står framför tidningshyllan och är ledsen och undrar hur vi har kunnat bli så här historielösa.

På 1700-talet skulle en kvinna vara lite lagom bildad för att öka sitt värde på äktenskapsmarknaden. Hon skulle kunna sy, lira lite piano, sköta hushållet, vara snygg men inte ytlig samt vara lagom beläst inom ämnen passande för en kvinna. Vad jag förstår så växte en helt ny typ av litteratur fram under den här perioden; romanerna med kvinnor i huvudrollen. Litterära gestalter som skulle lära kvinnor hur kvinnor ska vara. Dygdiga hjältinnor förmedlade idealbilden och ytliga skurk... skurkor (?) fick bli avskräckande exempel. Så gott som samtliga av dessa böcker var skrivna av män. De män som kvinnorna skulle vara en prydnad för och ett komplement till. Praktiskt! För snubbarna alltså.

Här förfasar sig kanske den moderna människan en smula. Stackars kvinnorna på 1700-talet! Stackars hjärntvättade kvinnorna på 1700-talet! Naturligtvis ser vi ju igenom den strukturen idag! Ingen kan komma och tala om för oss hur vi ska vara, tror nån att vi går på den lätta? Hehe, nej! Sverige är ju världens mest jämställda land. Kvinnorna är självständiga och har lika stora möjligheter som männen att förverkliga sig själva. Hurra för oss!

Men så går man till mataffären. Till tidningshyllan. Där finns en väldigt stor, väldigt glansig och väldigt färgglad avdelning med titlar som VeckoRevyn, Cosmopolitan, Frida, Julia, nåt mer vanligt tjejnamn som beskrivs som "Julias lillasyster"... (Ursäkta mig, men innan jag började läsa Julia, vid den låga åldern av nio år, så bestod min tidningskonsumtion av Bamse. Menar ni att behovet finns av en rosa, könad tidning när man är ännu yngre? När man är så liten kan man väl knappt läsa!?)

Jag har läst alla de där tidningarna. De där tidningarna som väldigt ofta innehåller en eller flera peppiga krönikor/ledare/reportage/insändare om att man duger som man är, att man inte ska ta någon skit, att alla är lika mycket värda och att det inte spelar någon roll hur man ser ut så länge man själv är nöjd med sig själv och sin stil. Jättefint. Nästa uppslag: Så kommer du i form inför Beach 2012! Vad han säger och vad han egentligen menar: koden till killarnas språk! Jeans: tio modeller som funkar i vår! Så maxar du din självkänsla! Sminkväskans tio måsten! Så fångar du drömkillen (och behåller honom)! 10 självklara sätt att dejtträna! Badmode: modellerna som gör dig hetast på stranden! Har du koll på kändisskandalerna? Blank panna? Bästa knepen! Få honom att satsa på dig! Bli höstsnygg; nya trenderna! Dejta kompisens ex - är det okej? Lyft ditt liv! Helt rätt i vår; lobotomi!

På långt håll stinker den där tidningshyllan av HYCKLERI! Det är ett sådant monumentalt jävla hyckleri att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att skriva krönikor om att alla duger som de är är ju fint. Jättebra. Men det är lite svårt att kränga tidningar som bara innehåller sådanamoraliskt uppbyggliga texter. Anledningen till att jag köpte sådana här tidningar var ju att jag inte var nöjd och inte säker. Hade jag varit nöjd, hade jag varit säker, så hade jag inte behövt de råd och den vägledning jag hoppades att tidningarna kunde ge mig. Det jag inte riktigt genomskådade var att själva missnöjet skapades av just de där tidningarna. Jag hade inte en aning om att jag borde välja rätt foundation och ha platt mage på stranden, att jag inte borde vara glansig på näsan och att jag borde göra något åt mina kluvna hårtoppar innan rubrikerna i tidningshyllan talade om det för mig. Jag hade inte ägnat en tanke åt att min jacka kanske inte var rätt i år förrän rubrikerna indikerade att den förmodligen inte var det.

Jag såg och värderade inte mig själv genom någon annans ögon innan Frida talade om för mig att det fanns sätt jag inte fick bete mig på, för då kanske Han aldrig skulle vilja ha mig!

Man kan väl argumentera att de där tidningarna ju faktiskt innehåller bra saker också! Artiklar där tjejer med olika former av speciella/tragiska livsöden berättar sina historier. De har något att säga. Krönikor om att man duger som man är. Reportage om stress och ätstörningar och hur man kan göra för att må lite bättre. Så klart att det finns bra saker också. Men alla dessa välmenta texter förlorar tyvärr precis all sin kraft i och med att de förekommer i samma tidning som så tydligt, ett uppslag efter att den talat om för dig att du duger som du är, tar sig rätten att definiera vad som är fel med din kropp och med ditt liv och ger dig en massa direktiv om hur du ska förbättra det. Det som är bra och fint i tidningen är också det som möjliggör hyckleriet. Och där tappar tidningen sin trovärdighet och jag min respekt för hela skiten.

Men de här goda inslagen ger alla dessa tidningar ett mycket svårantastligt argument att ta till för att försvara sitt existensberättigande. "Vi skriver faktiskt om viktiga grejer! Sånt som kan vara bra för tjejer att veta! Vi vill boosta deras självkänsla!" Att skriva en krönika om att alla duger precis som de är samt göra ett reportage om Rebecka (heter egentligen något annat), 22 år, som blev förföljd av sitt ex och nu vill varna andra för att hamna i samma situation, ger oss intrycket av att (valfritt namn på tjejtidning) bryr sig om oss. Vill oss väl. Vill att vi ska bli glada och lyckade. I virkade kjolar och jeansjacka, som tydligen är helt rätt i vår. Spring och köp!

Men definitionerna av vad som är rätt och fel, fint och fult... vem är det som skapar dem? Vi små vilsna konsumenter? Nja. Tidningens reportrar, som jag kanske får det att framstå som här? Den enskilda reportern (kanske hen som skrev om Rebecka, 22, eller hen som skrev krönikan om att alla duger precis som de är) kanske vill oss väl. Vill att alla som lider av för torrt hår, fula jeans och glansig panna ska få hjälp för att känna sig lite finare och bli lite gladare.

Tjejtidningarna är en utmärkt plattform för en skönhetsindustri som tjänar alla sina pengar på människors osäkerhet. På människors vilja att duga i sina egna och andras ögon. De tjänar pengar på att skapa den här osäkerheten.

Det handlar alltså om att tjäna pengar. På bekostnad av min självkänsla, är det tänkt.

Den informationen tror jag inte att Cosmopolitan skulle ha något intresse av att förmedla (om de nu ens känner till den själva, vilket jag får hoppas att de gör eftersom de flesta som jobbar som journalister förmodligen har koll på förhållandet mellan medier och marknad). För dem skulle det ju vara att skjuta sig själva i foten. Frånta sig själva sitt existensberättigande. Erkänna sin skuld som förmedlare av sjuka ideal och som ärkehycklare. Inte bra alls för affärerna.

Likheten, men också den stora skillnaden mellan den uppbyggliga kvinnolitteraturen på 1700-talet och Cosmopolitan på 2000-talet är skrämmande.

Skillnaden är skrämmande på det viset att böckerna om 1700-talslitteraturens idealkvinna skrevs av män. Idag upprätthålls bilden av idealkvinnan av företrädesvis kvinnliga skribenter (till exempel Cosmopolitans redaktion består till 100% av kvinnor). Vi har tydligen blivit så vana vid tanken på att vi är objekt; projekt som ska fixas och filas och boostas och allt vad det är; så vana vid det att den i grunden patriarkala strukturen nu i stor utsträckning upprätthålls av... kvinnorna.

Likheten är skrämmande eftersom vi uppenbarligen är så historielösa att vi går på samma grej igen. Idag borde vi veta bättre! Idag har vi helt andra verktyg att förstå, hantera och rasera det här systemet. Men... nej. Vi verkar sitta för fast i det. Fast i en gegga av osäkerhet och okunskap. Det här pratade de aldrig om i skolan. Okunskapen är fortfarande så stor. Osäkerheten. Den osäkerhet på sig själv i vilken tjejtidningarna framstår som den räddande fyren att styra sin lilla eka efter när det stormar. De som har svaren. Jag är osäker på om okunskap är en ursäkt, eller bara en förklaring. Det är därför jag blir så ledsen när jag läser på de glansiga framsidorna om hur bra och självständiga vi kvinnor är och vilken jacka vi ska ha i höst för att vara rätt.



Detta är i alla fall min analys av spektaklet. Den kan vara fel. För vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Kanske är jag bara så osäker på mig själv att jag skyller på de välmenande tidningarna och den oskyldiga skönhetsindustrin. Mitt egentliga problem är nog att jag inte har några skor som passar till min nya vårjacka och att jag precis insett att jag har alldeles fel färg på mitt rouge. Ja. Så måste det vara. Förlåt mig. Dumma, dumma mig. Otillräckliga, ointelligenta, olyckliga mig. Hjälp mig, Cosmopolitan! Hjälp mig att lyfta mitt liv och bli säker på mig själv så som bara du kan!