Skriva

Jag borde skriva i min skrivbok

så att allt finns kvar

till sen.

Alltid det där sen,

när läser jag egentligen igenom gamla skrivböcker?

Men jag borde i vilket fall skriva i en

för atmosfärens skull.

Och för min image.

Borde nog rita något också. 

Man kan ju inte bara ägna sig åt en konstform här i världen.

Jag borde verkligen skriva det här i en skrivbok

men jag är rädd för bläck.

Jag är rädd för bläck och bokryggar där bladen inte går att riva ur.

Jag får en klump i magen av pärmarna.

Jag tycker till och med att det är obehagligt med blyerts, för även om man suddar syns risporna i pappret så om man verkligen vill så går det fortfarande att läsa vad som stod där.

Förut brukade jag skriva på tangenterna när datorn var avstängd,

men nu är jag vuxen och då gör man inte så.

Nåd

BORTSKÄNKES!

Svart- och vitfläckig

rumsren

kärvänlig

och härlig

Nåd (Herrens, oändlig)

bortskänkes till ansvarstagande, troende och kärleksfull person,

detta då jag tyvärr inte kan ta hand om den längre

p.g.a. allergi

Jag läser Kreativt skrivande A.

Uppgift: Skriv en dikt i obunden form under rubriken "Nåd".

Av någon anledning fick jag väldigt jobbiga konnotationer till ordet "nåd", så jag tänkte att nej, den får någon annan ta hand om. Någon som förstår sig på den.

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld igår, torrt löv idag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom
som gav åt er sin dröm och strid.



På sidan 68 i varje bok finns det något speciellt. Den här dikten fanns på sidan 68 i min Karin Boye-samling. Metern är som steg. In i en värld där jag vill vara. Och det är lugnt och lätt att gå.

Finsikt

Sjöng precis för ett gäng som var här på skolan på konferens. Två egna låtar samt Toves Höstvisa. Insikt: varför tänker man hela tiden bara på att Nå Ut Med Sin Musik till folk i ens egen ålder, folk som ofta är extremt svårflörtade, väldigt blasé samt vägrar sätta sin fot på en konsert arrangerad av Studiefrämjandet om de inte har en långvarig relation (och helst är släkt) med den som uppträder?
Jag får ut en miljon gånger mer av att spela för en blandad publik på konferenser, pensionärsträffar och musikcaféer. Barn, vuxna, äldre... Människor som inte har kommit in i, eller som har passerat stadiet då man kanske berörs av musiken som mest, men visar det som minst.
Jag är inte alls bitter på min generation. Inte alls.
Det är bara det att en finstämt mumlande allsång på Höstvisa slår det mesta.

Spola spindeln bort

En vän var precis här och rensade bort alla spindlar utanför mitt fönster. Så nu kan jag öppna det. Fönster är ju till för att öppnas, speciellt när man har utsikt över grankullar och sjö.
Något annat vore bara idiotiskt. Som väggar. Och tak, och golv. Dumt påhitt.