Idé

Tänkte skapa en serie vid namn "Bilder ur ett konstnärsskap". Eller "Bilder ur ett Internat". Valfritt beroende på vilken grad av pretention man klarar av. Tog några fina kort. Men datorn vill inte kännas vid minneskortet så då blir det väl inget då.

Om väder

På något vis är det så skönt med lugnet efter en storm att jag hellre tar stormarna än har det mittemellanmulet för jämnan. Vill ju inte bli uttråkad.

Du valde mig

Jag är en sån som väntar
Du är en sån som gör
Jag är en sån som lätt försvinner
Du är en sån som stör

Jag har nog tänkt för mycket
För sånt har du inte tid
Du lever i förväg, kan inte få nog
och jag står nervös bredvid

Men du valde mig

Du har så röda läppar
Mina är fulla av sår
Jag är nog en gråsten men du är en bärnsten
och du har så trassligt hår

Jag är en sån som stannar
Du en som inte kan
På pappret så fel men på riktigt så rätt
att vi bryr oss om varann

För du valde mig

Du är en sån man märker
Jag mer en bakgrundsbild
Men hur länge kommer du stanna hos mig?
Jag är tam, och kan aldrig bli vild
som du

Varför valde du mig?



På sidan 68 i varje bok finns en sång, fick vi lära oss idag. Den här hittade jag.

På 1800-talet fanns det inga ljudkort

Den perfekta tagningen finns inte.

Inser jag efter att ha bråkat med tekniska apparaturer hela dagen. Må de griljeras i helvetet och läggas i en blandning av senap, russin och ananas. Alltså de ätbara saker jag, mitt bortskämda vita medelklassas, tycker allra sämst om.

Och när det bara var en liten, liten stämma kvar att rätta till eftersom den var lite, lite falsk... He-hepp sa tekniken och gav mig en fördröjning på ca en fjärdedels sekund. Inte praktiskt. Det händer ibland och ingen har lyckats lista ut varför. Förmodligen är väl min utrustning trasig. Kanske går att laga med gaffa? Då får väl stämman vara sur då.

Övade piano till Tankesmedjan bara för att orka hålla motivationen uppe (och rättfärdigade detta vanvördiga tilltag med att jag vill försöka sätta ackorden i muskelminnet, ungefär som när jag övar skalor på flöjten med en bok på notstället).

Får somna utan den där perfekta tagningen.

Ett tips till någon som är smart

Mitt tips är följande: uppfinn en knapp som man kan stänga av hjärnan med på natten. När man ska gå och lägga sig så trycker man på knappen och vips, så har hjärnan gått in i viloläge, ungefär som en dator.

Detta skulle effektivt förhindra följande:

- Sömnsvårigheter till följd av för hög hjärnaktivitet. Hjärnan skulle inte ha möjlighet att klockan halv tolv på natten komma på att det är världens bästa idé att försöka normalisera jobbiga händelser genom att genomleva dem om och om igen. Helst nu. Jo, definitivt nu. Halv tolv. Jättebra idé. Denna finurliga knapp skulle alltså minimera risken för dylika korkade idéer.

- Akut uttråkning till följd av det enda som hjälper mig när hjärnan har fått för sig något på kvällen och vägrar ge sig. Detta enda är listor i alfabetisk ordning. Igår kväll tog jag mig igenom djur som lever vilt i Sverige, och somnade någonstans vid O eller P när jag gått vidare till att lista utländska, coola djur som lejon och tigrar.

- Drömmar om att få jobbet att livedubba Ola Salo under The Ark-spelningar ifall han skulle tappa bort sig (och att få jobbet utan att ens ha hört deras senaste plattor), samt drömmar om djur som lever vilt i Sverige.

Jag avsäger mig härmed alla rättigheter till idén, bara någon genomför den.
Tack på förhand!

Alltid minnas

Ända sedan Sparven träffade Björkflickan har deras liv varit omöjligt ihoptrasslade.

Även om de inte ses varje dag, måste Sparven tänka på Björkflickan hela tiden.

Alltid minnas.
Alltid finnas.

Om hon skulle behöva finnas måste hon finnas.

Det är slitsamt, men det går inte att göra något åt.
De är delar av varandra

och det går inte riktigt att se var den ena slutar och den andra börjar längre.

Det finns en mycket skör sparvkärlek mellan dem.
Skör men varm och ovillkorlig.
Om det är någon man ska älska villkorslöst så är det ändå sig själv.

(Ibland önskar Sparven att hon kunde få slippa. Att Björkflickan kunde gå sin väg och allt fick bli som innan. Men det är omöjligt. Och dessutom vet inte Sparven längre vem hon skulle vara utan Björkflickan.
Om hon skulle vara någon alls.)

Kanske var det mitt livs beslut

För några dagar sedan ringde de från Vadstena och erbjöd mig en plats. En sopran hade hoppat av. 

Jag hade en plats, om jag ville ha den.

Jag tackade nej.

Kanske var det mitt livs dummaste beslut. 

Ungefär hälften av tiden tror jag det.

Banan låg spolad, spåret uppkört. Alla pilar pekade åt samma håll.

Hade jag följt vägen hade jag förmodligen nått framgång. Jag är bra på det jag gör. Jag hade blivit Någon.

Jag svängde vänster och brakade rätt in i skogen.

Kanske var det mitt livs bästa beslut.

Hade jag tackat ja hade jag kommit från fyra år klassisk sång till två år klassisk sång, och sedan förmodligen gått vidare till ännu fler år av klassisk sång och sedan hade jag ägnat mitt liv åt klassisk sång.

Jag var bara tvungen att se vart den där lilla skogsstigen som försvann in i skogen på min vänstra sida tog vägen.

Annars hade jag sprungit rätt fram på lätta fötter men med en tung fråga.

Hur hade det kunnat bli?

Pappa tyckte att jag nog valde rätt. Annars hade jag riskerat att bli en broiler.

Mitt förnuft och min sånglärare och min begåvning tycker att jag valde fel.

Tacka nej till Vadstena? Tok!

Vad tyckte jag?

Men jag måste undersöka. Jag vill nog inte kunna bara en sak, även om det är en fantastisk sak.

Jag vill inte veta om bara en sak, ett sätt att leva.

Den krokiga vägen fram är kanske inte den lättaste.

Men det är den som kommer att vara mest värd i slutändan.

Så jag inte kommer fram med en massa frågor rinnandes som svettpärlor ner för kinderna.

...

En mycket vis jazzman sa en gång: SPELA PAUSERNA!

Att spela pauserna är mycket viktigt.

Det här är samlingen. Andetaget innan nästa sats.