Kvällsfundering från Östersund angående vilsenhet, efter läsning av senaste Ordfront

Ibland går man vilse.

Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.

Liten fundering:

Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!

Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.

Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.



(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)

Betraktelser stl. 41

Pappas lilla flicka
pappas stora plånbok
utomhusservering
fötterna gör ont
Senaste modellen
klackarna från helvetet
men de är dyra
så det går ändå

Slitna converse all star
på regnvåt trottoar
vet att allt som finns kvar
är en dröm
om det som var
En fix idé
om nåt hon aldrig fick se
himlen känns för hög
för nån som hon just nu

Läderskor som trampat
maktens korridorer
flugit över himlen
bort till Saint Tropez
Han har slutat känna nåt
för de han lämnat
på sin väg mot toppen
de han inte ser

Läderkängor sparkar
på ett kommunalt staket
mörkret i hjärtat
ilskan som han inte
vet vad han ska göra av
han kan inte förklara
men han vill se
världen gå i bitar

Och där utanför går mänskor
människor som känner
men inte en enda säger vad de tänker
Skyddar sina fötter
springer över kol
som glöder och som bränner

men

när ensamheten kommer
då går verkligheten utan skor

Bara fötter känner allt som finns inunder
när de tassar varligt
för att inte förstöra
allt det hårda
vackra
och det sköra

men det händer bara
när ingen ser på



Jag skrev ju att jag skulle börja lägga upp låttexter här. Så nu gör jag det. Betraktelser stl. 41 (min skostorlek) skrev jag... jösses, jag skrev den våren i ettan på MUK. Snart tre år sedan. Det gör den till en av de sånger som hängt med allra längst. Och den är en av de sånger jag är mest nöjd med. Den håller. Den är så mycket jag. En del sånger kommer och går, men den här stannar. 

Förutsägelser

Om den första fjärilen man ser om våren är gul, blir det en glad sommar.
Om den första fjärilen man ser om våren är vit, blir det en lugn sommar.
Men om den första fjärilen man ser om våren är svart, då blir det en ledsam sommar.

Idag, när jag var ute och sprang, såg jag vårens första fjäril.

En citronfjäril.

Om skådespelarkonsten

Dagens danslektion.

Fem operaroller.
Fem rörelser för varje roll.
Fem rörelser som ska visa vem en människa är.

När man bygger en roll från grunden, verkligen från ingenting, kan det plötsligt bli överväldigande när man får syn på alla de där små bitarna. De små bitarna som till slut blir en helt färdig, komplex människa. Bitarna man får bara genom att läsa ord och toner från ett papper... ord och toner som, när de får kontakt med ett levande väsen börjar frigöra sig från pappret, växa och slingra sig upp och ut och runt varandra. Fästa vid den levande kroppen, runt armar och ben och hals och trassla in sig i håret. De vill leva men kan inte utan hjälp.

Ansvaret att bära en annan människa i sin kropp är stort.
Tappar man en bit, är man det minsta osäker, så faller allt.
Är det att svika?
Är det att döda?




Och sedan upptäcker man att rollen som sig själv är uppbyggd på exakt samma sätt.
Ett lika stort ansvar att bära.

Och med betydligt längre scentid än någon annan roll.









(Jag funderar på att byta namn på bloggen. "Blond Sopran" känns inte riktigt rätt längre. Den förstorar liksom upp en av de där bitarna som har börjat lossna från mig...)

Vårdagjämning

Idag var dagen lika lång som natten.

I natt är natten lika lång som dagen.

Sedan vänder det.

Dagen, ljuset och de där knopparna som börjar kika fram på busken utanför skolan tar långsamt över. Vi är äntligen på väg åt rätt håll. Idag drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på vårens första joggingrunda och det, mina vänner, var pur lycka. Hade jag varit tvungen att fortsätta träna med roddmaskinen och crosstrainern nere i källaren mycket längre hade jag börjat ruttna. Jag vill inte påstå att jag fullt ut förstår deras situation, men jag kan i alla fall ana hur det måste vara att vara hamster eller råtta eller någon annan gnagare. Som lever i en liten bur i vilken det tar en sekund att springa från ena sidan till den andra. Enda chansen att få utlopp för springet i benen är det där hjulet. Hjulet som inte tar en någonstans. Vilket liv... Det är lite så det känns på vintrarna. Man ror och ror på den där jävla maskinen men rör sig inte en millimeter framåt. Känner bara den enorma saknaden efter vatten; vatten som strömmar ljudlöst längs sidorna, vind i håret och doften av sommar. Blundar och låtsas en stund. Tittar igen och verkligheten slår tillbaka; betonggolv, ventilationssurr och doft av svettig gympamatta. Inte undra på att man går ner sig. 

Men, idag var jag ute och sprang. I skogen, sprang jag. Och himmel vad jag har saknat den! Kanske var det av glädje att återse den som energin aldrig ville ta slut; jag sprang längre och snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare, och hade väl sprungit än om jag inte fått håll på slutet. Men ork i benen fanns det massor kvar ändå! 

Jag är ganska trött på Falun egentligen. Men efter att ha städat min lägenhet har jag upptäckt att den är väldigt mysig att vara i. Och att jag återigen börjar uppskatta sällskapet jag alltid har där. Det vill säga mig själv. Mig själv, mina skrivblock, min gitarr och mina böcker. Min nya, stora tekopp. När Faluledan slår till kan jag trösta mig med att det nästa helg bär av till Östersund. En resa innefattande sex underbara timmar på tåg, På Väg. Det kan nog bli bra. 

Vårdagjämning. 

Dagen tar tillbaka tiden från natten och jag tar tillbaka kontrollen.

Idag var dagen lika lång som natten.

I natt är natten lika lång som dagen.

Sedan vänder det.

Är Allt Möjligt

Ibland känns det som om allt är möjligt. Totalt genomtänkt och genomförbart. Som nu.
Hon fäster blicken på den strålande blå marshimlen i stället för på industriområdet, högarna med grusig smältsnö och de rödgrå björkarna utanför tågfönstret.
Blir glad när hon kommer på sig själv med att göra just det.
När hon inser att var hon än är och vad som än händer kommer hon att vara lycklig så länge hon kan se mer av himlen än av allt det som sitter fast på jorden.
Himlen måste alltid, alltid få vara så mycket större, för i den oändligheten finns inget och därmed allt. Inget normalt.
Inget invant. Inga roller, inga förväntningar.
Inget verkligt eller overkligt. Ingen som dömer eller bestämmer vad som finns och inte.
Inget chips och dipp, inga löpsedlar, inget vägsalt och inga framtöade hundbajspåsar. Inga strumpbyxor, inga matkassar, ingen kommunförvaltning, ingen melodifestival, inga pengar, inga lekprogram på TV på fredagkvällarna. Inga regler och inga tankar som inte går att stänga av.

Där finns inget.
I den där blå himlen som alltid kommer att vara större finns inget och därmed allt; där finns plats för precis vad hon vill. Vill vara.
Plats för en enda ton. En ton som flyger som en projektil genom det ljusa och blåa och som vibrerar av precis allt hon är, allt hon vill och allt hon känner.
Som en komet med sprakande svans ska den tonen vara, den tonen som är allt som är hon.
Den som inte tvekar. Och inte är rädd.
Där finns det plats för den.
Utanför, ovanför, bortom.
Där inga regler finns.

Ibland känns allt möjligt. Ibland, när hon åker tåg och kan se himlen och solen och är På Väg.
Så länge hon kan röra på sig är allt möjligt.

Tack men nej tack

"Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?"

Svår fråga. Efter viss självrannsakan kom jag fram till att det nog inte betyder så värst mycket alls för mig. Men vi tar historien från början.

Idag satt jag en stund på café Gamla Färghandeln och spelade piano. Brukar göra det ibland; det är ett jättebra övningstillfälle och har jag tur så är det någon som gillar det hen hör. (Idag spelade jag till exempel några av mina låtar, och fick frågan om mina texter finns att läsa någonstans. Så jag tänker börja publicera dem här på bloggen snart!) Förutom övning samt gratis fika brukar spelandet kunna ge lite tillskott i kassan. Idag fick jag dock det skummaste gaget på länge. 60 kr samt ett reklamblad från Jehovas Vittnen. Oklart om vittnet bara lämnade reklambladet eller om det kombinerades med pengar, jag hann aldrig se det... Någonstans misstänker jag att vittnet förmodligen ansåg att reklambladet var betydligt bättre som betalning än pengar. Vad är en tjuga mot ett erbjudande om frälsning?

Tack för omtanken hördu, men nej tack. Om enda chansen att få en trevlig tillvaro efter Harmageddon (en händelse som för övrigt förutsetts vid ett flertal tillfällen i Jehovas Vittnens historia, men som envist vägrat infinna sig på satt datum) är att ägna livet åt att hjärntvätta barn som haft oturen att födas in i en sektliknande församling, byta karriär eftersom det vad jag förstår är förbjudet att vara i vanliga kyrkor även om man "bara" spelar eller sjunger (Svenska Kyrkan är min absoluta favoritarbetsgivare) samt på all ledig tid försöka ta sig in hos folk som inte vill veta av en med en tidning som ingen vill ha... då tror jag att jag hoppar över det. Faktiskt. Jag har det heller trevligt nu och eventuellt, kanske, möjligtvis jävligt senare, än tvärtom. Jag bedömer nämligen risken att Jehovas Vittnen skulle sitta inne med sanningen som väldigt, väldigt liten... obefintlig, vid närmare eftertanke. Så jag vågar nog chansa på att jag klarar mig ändå.

Jag tänkte bara förklara det nu ifall Du, kära vittne, skulle sakna mig i Rikets Sal den 5 april. Jag kan tyvärr inte komma p.g.a. sunt förnuft.

(Påhopp, kanske någon säger nu. Kanske det, säger jag. Ganska spontant skrivet är det i vilket fall som helst. Inga djupare analyser har gjorts. Mer än den att det gav upphov till en viss komisk effekt att titta ner i hatten, förvänta sig lite kosing men i stället få informationen "Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?" )

Upprop mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv

(Nu är det ljust om kvällarna och jag kan inte nog beskriva hur skönt det är. När det ljusnar.)

I dag pratade jag med några vänner, och kom in på frågeställningen vad vi skulle vilja säga till våra yngre jag. Jag funderade en stund. Vem var jag för till exempel fem år sedan? Inte den jag är idag, det är säkert. Hade något kunnat bli annorlunda? Finns det något jag önskar att jag hade vetat då?

Frågan föregicks av en debatt om könsroller och bristen på jämställdhet inom musikvärlden, jag hade suttit och redogjort för mina erfarenheter av att vara tjej bland en massa killar i rock- och popvärlden, där jag ju befann mig ett tag. Där jag som tjej inte var normen, och kände att jag var tvungen att överkompensera min avvikelse genom att vara minst dubbelt så bra som killarna. För att platsa och bli accepterad.

Jag var väldigt hårt drabbad av Duktig Flicka-syndromet. Rädd att inte duga. Osäker på... allt. Objekt i en värld av subjekt, ständigt utsatt för granskning. Aldrig någonsin in och bara köra, skita i resultatet. Bara lamslagen av alla som kan så mycket mer och bättre. Och så var det ju det faktum att det inte bara var mina rent musikaliska färdigheter som blev bedömd och prövad av (den överrepresenterat maskulina) omgivningen, utan mina allra innersta tankar och känslor; mina låtar. Det kan skrämma skiten ur vem som helst, tjej eller kille, hund eller pumpa. Så låtarna var aldrig tillräckligt bra. De fick stanna inuti mig, där de kunde vara trygga. Där ingen kunde förstöra dem.

Men jag förstod inte att det var den där förbannade känslan. Den är för smart för att ge sig till känna. Den bygger bo i strukturer som inte är nyttiga för någon, och jobbar undercover under täckmanteln självinsikt. Det enda jag trodde mig förstå var nämligen att jag inte var tillräckligt bra. Att det var den krassa sanningen. Att jag gjorde mig själv en tjänst genom att känna mig själv och inte utsätta mina små skeva skapelser till låtar för allmänhetens granskande blickar. Bättre att inse själv att man inte var bra nog än att upptäcka det när det redan var för sent.

Den där förbannade känslan kunde dra sig tillbaka till sin undanskymda plats och känna sig nöjd med ett gott dagsverke.

Jag tror inte att mina upplevelser av skräck och otillräcklighet från replokalerna och gaffatejpens förlovade land är unika. Jag tror att det finns tusen byrålådor i flickrum runt om i landet, som innehåller bitar av tusen tjejers själar. Som vill vill vill ut i ljuset men inte vågar. Jag tror att det finns tusen tjejer som är galet bra på att spela gitarr men som Duktig Flicka har bundit till händer och fötter med prestationsångest. Som har en munkavle av rädsla. Jag tror att det finns tusen tjejer som jag, som känner att de måste vara tusen gånger duktigare än alla andra för att duga. Tillsammans bildar de tusen och åter tusen skäl för mig, som är en av dem som börjat kämpa emot den där förbannade känslan, att skriva det här. För deras skull; de som den förbannade känslan håller i ett järnhårt grepp, de som inte har lyckats börja vrida sig loss.

Idag vann jag en seger. Jag tog beslutet att bejaka den sida av mig som jag hitintills fått gömma undan, som jag fått avfärda som oviktig och alltid varit tvungen att tilldela andra prioritet på grund av min studieinriktning. På grund av min egen och andras bild av mig. Den sida som är så ömtålig och som, undanskuffad och avfärdad i ett hörn, fått mig att må så dåligt. Den som det står fritt för andra att bedöma, den som lämnar ut mig fullständigt. Jag valde att skita i det. Döm på. Jag tänker inte bry mig. Alla de där baksidorna, allt det som är farligt och skrämmande. Jag skiter i det. Jag vann över pliktkänslorna och skräcken idag.

Idag vågade jag. Och det känns så obeskrivligtenormtfantastiskthisnandesjuhelvetesjävla bra!

En liten seger i ett stort krig. Kriget mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv. Vi ska vinna. Det går bättre och bättre, för det ljusnar. En liten seger, kanske en ömtålig sådan men i alla fall en seger, kan skingra molnmassorna. Och starta en kedjereaktion.

Jag jobbar fortfarande på det.
Det där jag vill säga till Linnea, 15 år.





Var inte så rädd!






Var inte så rädd!

Naturen har vaknat!

Idag var det ljust ute fast klockan var fem på eftermiddagen. Jag halkade inte längre omkring som en veritabel Bambi på trädgårdsgången, för isen är på väg att smälta. Katten kom in med solvarm päls (och kletiga tassar) och jag satt i två timmar på trappan upp till boden och läste. Utan att behöva ha jacka på mig. Våren tar sina första stapplande steg, mina vänner, och det tycker jag att vi firar med en liten sång!

Frågor som uppstår när man ska ta sitt pick och pack och åka hem

Varför bestämmer sig kroppen/ödet/det undermedvetna/den vanliga, hederliga klantigheten för, att ett passande sätt att fira att lovet är i antågande är att slå ut ett glas med vatten? Vatten på väggen, vatten på mattan, vatten på golvet...

Hur lyckades jag glömma en färdiglagad tallrik cous cous i köksskåpet? Varför ställde jag den ens där?

Varför känns det aldrig som en dålig idé att prova kläder och sedan lämna dem på golvet eftersom..? Ja, ni märker ju att logiken uteblir. Finns ingen.

Varför drömmer jag så ofta att jag går in i andras hus utan lov? I natt var jag på promenad över några åkrar, där små gårdar låg utplacerade med några hundra meter snö emellan sig. Öppna dörrar och fönster till ofärdiga gillestugor och lador utgjorde en oemotståndlig frestelse. Fast hemfridsbrott kanske straffar sig i drömmar också; det slutade med att jag sprang för livet efter att ha spanat in två lejonhonor på en av åkrarna. Samtidigt som jag mycket sakligt resonerade mig fram till att jag måste ha sett fel, om det nu behövdes honor till byns lejonhanne skulle de väl inte hållas oinhägnade på en åker? Jag blev medveten om att det var en dröm. Men jag vågade inte chansa och gå tillbaka...

Varför köper jag en massa mat som jag sedan glömmer att äta? I min kyl finns just nu gammal sallad, gammal köttfärs, gammal blomkål, gamla morötter, gammal (samt från början oätlig) ärtsoppa, gammal tacopaj... Jag är ju fattig student, tamejtusan! Jag har inte råd att inte äta upp det här. Min självrespekt befinner sig just nu på samma nivå som det gamla, gamla blomkålshuvudet.

Varför bloggar jag när jag egentligen borde diska, städa, dricka mitt te och packa?

Och varför skrev jag den sista punkten, som precis som hela förra inlägget (och kanske även detta) inte är något annat än totalt meningslöst dravel? Självrespektsnivå: below blomkålshuvud.

Dravel

Jag tycker inte om meningslösa inlägg. Men just nu vill jag bara meddela att det är svårt att varva ner och sova efter en mycket lyckad elevafton. Kroppen är trött men hjärnan på högvarv. Och snart får den kortison... Två dagar kvar till sportlovet. Åka hem och krama katterna och kanske hasa omkring lite på skidorna om det nu finns några spår kvar. Läsa böcker. Skriva. Titta på tv. Spela lite piano på caféet. Sova ikapp med Tiger. Striden om bästa platsen i sängen går vidare... Han gjorde betydande landvinningar senast jag var hemma; han är nu uppe i höjd med min mage och jag vet inte vad jag tycker om det. Risken finns att han drömmer mardrömmar och sätter klorna i mitt ansikte...

Tiddelipom.

Just nu...

... är Stina här!
... har en läkare sprutat bedövningsmedel i min näsa och det känns mycket skumt.
... har jag utvecklat ett fullskaligt teberoende.
... är det rätt gött att leva!

Vem är hon?

Hon känner sig aldrig vackrare än när hon ser ner på sina fötter och de är insnörda i ett par konståkningsskridskor. Än när benen kramas om av korviga benvärmare och snön faller över en öde skridskobana. Än när hon tar de första skären och samlar ihop kroppen till en piruett, än när hon släpper piruetten och glider baklänges på en fot, med armarna utsträckta som vingar, blicken mot himlen. Än när hon är ensam med sin egen skugga mitt i ljusets centrum, när det är mörkt och när husen runtomkring kurar i mörkret och fönstren försiktigt tittar på henne och undrar. 


Vem är hon?

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 3

Så mycket energi går till spillo. Så mycket välvilja.
 År 2012 ser jag fram emot att den alldeles vanliga lilla medborgarens tvångstankar kommer att tas tillvara. År 2012 är året då det officiella Slaskklumpssparkarämbetet införs och tar trivseln på landets parkeringsplatser till helt nya nivåer!

Förtydligande: ni vet de där slaskklumparna som sitter bakom bildäcken när det är någon plusgrad ute? De ska väck. Jag mår lite dåligt varje gång jag passerar en bil med slaskklumpar på; det rycker i benen och jag villvillvill sparka bort klumpen, rätta till felet... Men jag inser ju att jag inte kan sparka på andra människors bilar hur som helst. Det ses i allmänhet inte på med speciellt blida ögon. Men nu har jag alltså kläckt den storartade idén att vi som har sådana här tvångstankar kan få ett litet papper från myndigheterna, och kanske en reflexväst eller i alla fall ett märke att fästa på jackan, som bevisar att vi har rätt att sparka bort de där jämrans klumparna! För allas säkerhet och välbefinnande! Speciellt vårt eget...

Varför jag är vaken när jag borde sova

Det finns 

så många ord som jag inte skrivit än

så många sånger jag ännu inte sjungit

så mycket kunskap som inte är min än

så många sidor jag inte hunnit läsa

så många människor jag inte träffat idag

så många tankar jag inte tänkt än

Det är därför jag är vaken när jag borde sova

trots att det finns så många drömmar jag ännu inte drömt 

Aldrig två gånger

Inget sker, något händer aldrig 

två gånger. Och därför är vi

födda utan erfarenhet och

dör utan rutin.

Även som de dummaste elever

i världens skola

kan vi aldrig gå om

någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,

två lika nätter finns inte,

två helt lika kyssar,

två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn

högt uttalades i min närvaro,

var det mig som om en ros

föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,

ligger jag vänd mot väggen.

Ros? Hur ser en ros ut?

En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas

av obehövlig oro?

Du är - alltså måste du förgå.

Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,

söker finna ut harmonin,

trots att vi är varandra olika

som två droppar klart vatten.

Wislawa Szymborska

En av mina favoritpoeter, Wislawa Szymborska, dog i onsdags. 

Hon har rätt. Och när man ser på människorna runt omkring sig, när man inte förstår dem och det verkar som om alla utom jag, så är det lugnande att höra en annan människa bekräfta att det inte bara är jag ensam, jag som inte har förstått hur man gör, för något händer aldrig två gånger. Aldrig, aldrig händer något två gånger.

Projekt Livad Lax Dag 7

Igår åkte jag tillbaka till Falun. Hann dock med att ingående studera ett värmesystem i Torsång på vägen, jättespännande! Nu tror kanske läsaren att "jättespännande" ska läsas med en smula ironi, men jag är själv tveksam. Det var faktiskt ganska intressant. När jag installerat mig i min lägenhet gick kvällen åt till te, en bok och levande ljus. En sista kraftsamling.

Idag är det så dags för mig att gå tillbaka till skolan. Om en timme och tio minuter har jag sånggemensam, och vi ska sjunga igenom hela operaprojektet. Ikväll är det konsert med Dalasinfoniettan som jag tänker gå och lyssna på. Operaprojekt hela helgen. Joråsatteh...

Har då Projekt Livad Lax gett något resultat? Jag hoppas det. Jag känner mig i alla fall ganska utvilad. Trots att jag vaknade vid fyratiden i morse av samma irriterande propp i näsan som för två nätter sedan. Jag antar att det visar sig på gemensam. Om det har fungerat.

Jag saknar er alla, mina fina vänner som är någon annanstans.

Projekt Livad Lax Dag 5 & 6

Gårdagen: Minns knappt vad jag gjorde. Mer än hade träningsvärk efter skidåkningen i förrgår. Jo, det är sant, jag läste ut Kafkas ”Processen” och blev lite deperimerad men samtidigt glad eftersom jag faktiskt tyckte att jag förstod en del av den. Inte förstod i meningen att jag kan redogöra i ord vad jag förstod, men jag fick känslor och bilder i huvudet som gjorde det klart för mig att jag förstod. Något. Den kändes som en bok med möjlighet att spegla många olika saker beroende på vem läsaren är. Så nära kan jag komma med orden, men inte längre. Det är med andra ord ingen bok som jag skulle välja att använda som material för en recension till Svenska A, till exempel. I kontrast till denna min färd genom de mörkare regionerna av det mänskliga sinnet bakade jag en hel hög kanelbullar. Sedan föråt jag mig på dem. Inte så begåvat.

Gårdagens bästa: Kanelbullar. Trots allt.

Natten: Det är tydligen ingen bra idé att läsa en bok som följer tre kvinnors historia i olika skeden av 1900-talets historia samtidigt, och i vilken berättarjaget dessutom är extremt splittrat. I alla fall inte det sista man gör innan man går och lägger sig. Resultatet av detta blir nämligen väldigt virriga och oroliga drömmar, drömmar i vilka jag av någon anledning kopplade samman bytena av person och åsikt eller vad det nu var jag bytte emellan, jag minns inte riktigt, med en rörelse. Jag måste ha kastat mig fram och tillbaka i sängen som om jag varit utsatt för elchocker. Tillslut vaknade jag, vid tretiden, och upptäckte att ena näsborren var igenmurad. Möjligtvis berodde min oroliga sömn inte bara på kombinationen ”Stalins kossor” och en överbelastad hjärna? Kanske höll jag helt enkelt på att kväva mig själv? Tyvärr tillhandahöll familjen Nygrens medicinförråd ingen nässpray tillräckligt kraftfull för att bryta igenom blockaden. Jag dränkte en pappersbit i pepparmintsolja (som bror min brukar använda för att skyla stanken från de svettiga benskydden efter fotbollsträningarna. Han springer omkring på planen bland alla lökiga tonårsgrabbar och luktar pepparmynta. Det är fint på något sätt.) och lade den bredvid mig i sängen. Attackerade med de nässprayer jag ändå hittat och försökte somna om. Omöjligt. Jag låg och led och timmarna gick och tillslut kunde jag höra hur min bror klev upp ur sängen för att göra sig i ordning för skolan. Då somnade jag av ren utmattning.

Förmiddag: Jag har legat i soffan i lekrummet (”lekrummet” kanske fordrar sin förklaring; när jag och bror var små så hade vi alla våra leksaker där; Barbies och bilmattan och utklädningskläder och klätterställning… Det har vi inte längre, nu finns pianot, mina gitarrer, ena halvan av den gamla soffan (den halva som katten inte spydde i) och ett skrivbord. Vi försökte döpa om det till ”musikrummet”, men det var dömt att misslyckas. Rummet kommer för alltid att heta ”lekrummet”) och fortsatt med ”Stalins kossor”, och har egentligen bara rest på mig för att göra en utfärd till ICA och proviantera. Digestivekex med kola och choklad, mörk choklad med havssalt och en rulle center. Speciellt mörk choklad med havssalt är en favorit, har jag märkt. Jag upptäckte smaken i julas, i samband med att jag i princip levde på Aladdin, Merci, Anthon Berg och After Eight; tillslut åt jag bara den söta skiten för att den stod där, öppen på bordet, utan att jag egentligen var ett dugg sugen. När jag så råkade sätta tänderna i en bit med havssalt från Anthon Berg-asken öppnade sig liksom en ny värld. Saltet var som musik i munnen efter allt sött och kvalmigt, och det bästa var att jag inte gick miste om själva chokladdelen, eftersom saltet eliminerade de faktorer jag börjat tröttna på hos choklad! Så nu får jag väl toppa mina centerbitar med flingsalt innan jag äter dem. När jag var på ICA råkade jag även få syn på pocketversionen av den där fantasyboken ”Cirkeln”, som har hypats så våldsamt nu på det senaste. Jag bläddrade lite. Mindes att jag läst ett utdrag i någon tidning, men inte vad jag tyckte om det. Ställde tillbaka den på hyllan. Ställde mig i kö, men kunde inte slå tankarna på boken ur huvudet. Lämnade min plats i kön. Tillbaka till hyllan; fingrade lite på boken, blundade och kände efter, tvekade… jo! Jag har en svag punkt för ungdomsböcker. Jag vet inte om jag fortfarande räknas in i målgruppen, tror att jag kanske är något år för gammal, men någonting är det med dem… Jag ska ge ”Cirkeln” en chans. Jag tror att den kan bli bra. Jag är egentligen inte så intresserad av fantasyinslaget, utan mer att följa karaktärerna, som ju ska vara tjejer från helt olika sociala kretsar som måste börja samarbeta. En kvalificerad gissning från min sida är att de så småningom kommer att bli vänner på riktigt. Jag vill helt enkelt följa det sociala förloppet. Kanske lite för min egen skull. Jag tänker nämligen ganska stelt runt fenomenet med sociala grupper, har jag märkt. Kanske ”Cirkeln” till och med kan bli nyttig läsning för mig? Återstår att se!

(Jag är ganska mosad i huvudet, tack vare nattens blockad av näsan, och därför oroade jag mig lite nu på förmiddagen när jag märkte att jag inte hade någon skrivlust. Igår skrev jag heller ingenting. Men, som den här texten visar; oron var obefogad. Eventuellt spelade det faktum att jag försummat att klippa mina naglar, så att fingrarna har svårt att nå tangenterna, in. Kanske är texten en smula ointressant, men ett) Projekt Livad Lax går ut på att skriva om min vardag, som helst ska innehålla så lite som möjligt just nu, och två) uppskattar jag den här texten för det sätt jag skrivit den på och inte så mycket för sakinnehållet. Den är sitt eget mål, skulle man kunna säga. Nu ska jag äta kanelbullar!)

Dagens bästa:

Två regler mot stress

1. Bry dig inte om småsaker.

2. Allting är småsaker

Citat levererat av pappa

Dagens viktigaste

Idag spände jag på mig skidorna för första gången i år. Det är fantastiskt att bo så nära ett skidspår som jag gör. Ingenting rensar huvudet bättre än kylig vinterluft och att färdas framåt. Framåt, alldeles ensam. Snön är som ett magiskt pulver; den blåser hjärnan tom på tankar och problem. 

Jag kommer upp på elljusspårets högsta punkt precis den tiden då den blå timmen sakta rullar in. Långt borta vid horisonten börjar himlen rodna. Molnen ser ut som rök; grå rök som tätnar runt det rosa. Ser jag upp är himlen bakom röken fortfarande blå. Snötäckta träd kilometervis. Horisonten är den taggiga ryggraden på ett enormt, uråldrigt djur som sover sin tunga vintersömn. Hur kan man oroa sig för det liv man lever där ute, bland människorna, när man hör djurets lugna andetag? När man andas tillsammans med det? 

Jag är alldeles ensam uppe på toppen av hela världen. 

Dagens viktigaste: Skogen är den bästa terapeut man kan ha. 

Projekt Livad Lax Dag 4

Inslaget om Överklassafarin på Rapport i går kväll kom synnerligen olägligt för min del. Jag gick upp i varv å det grövsta; hoppade upp och ner på stället och fräste av ilska, skrev och skrev om, suddade, läste, skrev. Jag publicerade del ett av "Hat?" mitt i natten och gick och lade mig, väl medveten om att det inte riktigt var att skriva debattinlägg till ända fram på småtimmarna som den här rekreationsveckan var till för... Jag hoppades att ilskan över världens allmänna tillstånd skulle ha lagt sig till morgonen.

Det hade den tyvärr inte. Jag var fortfarande lika frustrerad; jag kände tydligt att jag inte riktigt hade fått fram allt jag hade att säga. Orden och formuleringarna fanns där, i mig, men de ville inte komma fram. Inte räta ut sig, inte bli meningar... Ilskan låg i vägen. Det destruktiva med ilskan är att den inte kan slockna av sig själv, den måste få komma ut, få projiceras på något. Den frustration som uppstår när man då inte vet vart man ska rikta den är helvetisk. Jag ville inte rikta den mot personerna i reportaget (det hade varit att sänka min nivå och ge efter för det hat jag precis fördömt), inte mot de vänner som kommenterat mitt inlägg och som verkade vara av en lite annan åsikt än jag (min odefinierbara ilska hade de absolut inte gjort sig förtjänta av), inte mot det möblemang som annars hade varit så lätt att avreagera sig på (sånt gör ont). Jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän de sista orden letat sig ut.

När "Hat? - del 2" tillslut låtit sig skrivas var jag helt slut. Men äntligen lite lugnare.

När jag kollade bloggens statistik visade den att jag bara idag har haft över 100 läsare! Det kändes riktigt, riktigt gött. Jag hoppas att ni hittade något ni tycker om här. Att ni blev glada, eller upprörda. Bloggandet får en annan dimension när man vet att folk läser. Att man lyckats skrika så att någon hört det.

(Jag återkommer snart med ett inlägg om skidåkning, dagens viktigaste. Men nu ska la familia dricka te och se på ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Jag håller några spänn på att det är prästen som är mördaren...)