(Nu är det ljust om kvällarna och jag kan inte nog beskriva hur skönt det är. När det ljusnar.)
I dag pratade jag med några vänner, och kom in på frågeställningen vad vi skulle vilja säga till våra yngre jag. Jag funderade en stund. Vem var jag för till exempel fem år sedan? Inte den jag är idag, det är säkert. Hade något kunnat bli annorlunda? Finns det något jag önskar att jag hade vetat då?
Frågan föregicks av en debatt om könsroller och bristen på jämställdhet inom musikvärlden, jag hade suttit och redogjort för mina erfarenheter av att vara tjej bland en massa killar i rock- och popvärlden, där jag ju befann mig ett tag. Där jag som tjej inte var normen, och kände att jag var tvungen att överkompensera min avvikelse genom att vara minst dubbelt så bra som killarna. För att platsa och bli accepterad.
Jag var väldigt hårt drabbad av Duktig Flicka-syndromet. Rädd att inte duga. Osäker på... allt. Objekt i en värld av subjekt, ständigt utsatt för granskning. Aldrig någonsin in och bara köra, skita i resultatet. Bara lamslagen av alla som kan så mycket mer och bättre. Och så var det ju det faktum att det inte bara var mina rent musikaliska färdigheter som blev bedömd och prövad av (den överrepresenterat maskulina) omgivningen, utan mina allra innersta tankar och känslor; mina låtar. Det kan skrämma skiten ur vem som helst, tjej eller kille, hund eller pumpa. Så låtarna var aldrig tillräckligt bra. De fick stanna inuti mig, där de kunde vara trygga. Där ingen kunde förstöra dem.
Men jag förstod inte att det var den där förbannade känslan. Den är för smart för att ge sig till känna. Den bygger bo i strukturer som inte är nyttiga för någon, och jobbar undercover under täckmanteln självinsikt. Det enda jag trodde mig förstå var nämligen att jag inte var tillräckligt bra. Att det var den krassa sanningen. Att jag gjorde mig själv en tjänst genom att känna mig själv och inte utsätta mina små skeva skapelser till låtar för allmänhetens granskande blickar. Bättre att inse själv att man inte var bra nog än att upptäcka det när det redan var för sent.
Den där förbannade känslan kunde dra sig tillbaka till sin undanskymda plats och känna sig nöjd med ett gott dagsverke.
Jag tror inte att mina upplevelser av skräck och otillräcklighet från replokalerna och gaffatejpens förlovade land är unika. Jag tror att det finns tusen byrålådor i flickrum runt om i landet, som innehåller bitar av tusen tjejers själar. Som vill vill vill ut i ljuset men inte vågar. Jag tror att det finns tusen tjejer som är galet bra på att spela gitarr men som Duktig Flicka har bundit till händer och fötter med prestationsångest. Som har en munkavle av rädsla. Jag tror att det finns tusen tjejer som jag, som känner att de måste vara tusen gånger duktigare än alla andra för att duga. Tillsammans bildar de tusen och åter tusen skäl för mig, som är en av dem som börjat kämpa emot den där förbannade känslan, att skriva det här. För deras skull; de som den förbannade känslan håller i ett järnhårt grepp, de som inte har lyckats börja vrida sig loss.
Idag vann jag en seger. Jag tog beslutet att bejaka den sida av mig som jag hitintills fått gömma undan, som jag fått avfärda som oviktig och alltid varit tvungen att tilldela andra prioritet på grund av min studieinriktning. På grund av min egen och andras bild av mig. Den sida som är så ömtålig och som, undanskuffad och avfärdad i ett hörn, fått mig att må så dåligt. Den som det står fritt för andra att bedöma, den som lämnar ut mig fullständigt. Jag valde att skita i det. Döm på. Jag tänker inte bry mig. Alla de där baksidorna, allt det som är farligt och skrämmande. Jag skiter i det. Jag vann över pliktkänslorna och skräcken idag.
Idag vågade jag. Och det känns så obeskrivligtenormtfantastiskthisnandesjuhelvetesjävla bra!
En liten seger i ett stort krig. Kriget mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv. Vi ska vinna. Det går bättre och bättre, för det ljusnar. En liten seger, kanske en ömtålig sådan men i alla fall en seger, kan skingra molnmassorna. Och starta en kedjereaktion.
Jag jobbar fortfarande på det.
Det där jag vill säga till Linnea, 15 år.
Var inte så rädd!
Var inte så rädd!
Bra sagt! och oj vad du träffar rätt på så många punkter. Du gör mig inspirerad. Känner att vi måste ha en liten pratstund snart du och jag:)
SvaraRaderaSchhhh!
Nu träffar du också rätt. Rakt i hjärtat träffar du!
SvaraRaderaOch du har helt rätt, en pratstund är nog på sin plats :)
SCHHHHHHHH!!!
Bäst skrivet!!
SvaraRaderaDu har helt rätt i att tusen och åter tusen tjejer känner det du skrivit! Mycket tänkvärda ord... :) Kram på dig!!
SvaraRaderaVerkar som att jag blivit uppfostrad till tjej. Jättefint.
SvaraRadera@Andreas: Stackare! (Jag anar någon form av sarkasm i din kommentar, så jag tar mig tid att bemöta den, hoppas jag kan klargöra något. Var den inte sarkastisk utan vänligt menad så får jag tacka så mycket, men skriver svaret ändå för att jag själv tycker att det är intressant ;) Ha're gött!)
SvaraRaderaSom alltid när man diskuterar den här typen av frågor så är det nödvändigt att generalisera mer eller mindre, eftersom budskapet annars inte skulle ha någon verkan. Just nu valde jag att generalisera utifrån uppdelningen manligt kvinnligt (dock långt ifrån så mycket som jag skulle kunnat göra eftersom jag inte har något intresse av att skuldbelägga halva jordens befolkning för ett socialt arv som man inte kan göra något åt utan tidsmaskin) eftersom det belyser problemet väldigt tydligt. Jag står fast vid att det generellt sett är svårare att passa in i normen i en mansdominerad bransch om man är kvinna. Däremot säger jag inte att det inte kan vara svårt också om man är en man. Känslan av att inte duga, rädslan för att inte vara tillräckligt bra är ju inte på något vis könsbunden eller något som bara tjejer kan känna. Det jag vänder mig emot här är strukturen, en struktur som inte är nyttig för någon. I det här fallet en struktur som främst upprätthålls av män. Musikbranschen är otroligt ojämlik. Men det finns många män som också har stora problem att passa in i musikbranschens normer, som har precis samma problem som det jag beskriver ovan. Jag säger inte att det är ett exklusivt kvinnligt problem, men just nu var det kvinnornas situation jag valde att fokusera på. Min erfarenhet är trots allt den att mannen i det här fallet faktiskt har en fördel av att han råkar vara just man, eftersom mannen (förenklat) är normen i den här branschen. Man har helt enkelt ett litet försprång. Därmed inte sagt att egenskapen att vara man är synonymt med att aldrig behöva stöta på de här problemen med rädsla och otillräcklighet. Det är mänskliga känslor.
Om man om och om igen ska behöva förklara att det är STRUKTUREN, inte MÄNNEN man vänder sig emot med sådana här inlägg så blir debatten så extremt tungrodd och otymplig. Inläggen blir svåra att skriva eftersom man hela tiden måste backa och försvara, förklara. Hålla ryggen fri. Min önskan är att det en dag ska vara underförstått; det är strukturen det är fel på. Och då kanske den här typen av generaliseringar äntligen kan lägga all sin energi på att provocera på det sätt de är tänkta att göra.
Asbra text Nea!
SvaraRadera