Är Allt Möjligt

Ibland känns det som om allt är möjligt. Totalt genomtänkt och genomförbart. Som nu.
Hon fäster blicken på den strålande blå marshimlen i stället för på industriområdet, högarna med grusig smältsnö och de rödgrå björkarna utanför tågfönstret.
Blir glad när hon kommer på sig själv med att göra just det.
När hon inser att var hon än är och vad som än händer kommer hon att vara lycklig så länge hon kan se mer av himlen än av allt det som sitter fast på jorden.
Himlen måste alltid, alltid få vara så mycket större, för i den oändligheten finns inget och därmed allt. Inget normalt.
Inget invant. Inga roller, inga förväntningar.
Inget verkligt eller overkligt. Ingen som dömer eller bestämmer vad som finns och inte.
Inget chips och dipp, inga löpsedlar, inget vägsalt och inga framtöade hundbajspåsar. Inga strumpbyxor, inga matkassar, ingen kommunförvaltning, ingen melodifestival, inga pengar, inga lekprogram på TV på fredagkvällarna. Inga regler och inga tankar som inte går att stänga av.

Där finns inget.
I den där blå himlen som alltid kommer att vara större finns inget och därmed allt; där finns plats för precis vad hon vill. Vill vara.
Plats för en enda ton. En ton som flyger som en projektil genom det ljusa och blåa och som vibrerar av precis allt hon är, allt hon vill och allt hon känner.
Som en komet med sprakande svans ska den tonen vara, den tonen som är allt som är hon.
Den som inte tvekar. Och inte är rädd.
Där finns det plats för den.
Utanför, ovanför, bortom.
Där inga regler finns.

Ibland känns allt möjligt. Ibland, när hon åker tåg och kan se himlen och solen och är På Väg.
Så länge hon kan röra på sig är allt möjligt.