Brinn i helvetet, Cosmopolitan!

Jag står framför tidningshyllan och är ledsen och undrar hur vi har kunnat bli så här historielösa.

På 1700-talet skulle en kvinna vara lite lagom bildad för att öka sitt värde på äktenskapsmarknaden. Hon skulle kunna sy, lira lite piano, sköta hushållet, vara snygg men inte ytlig samt vara lagom beläst inom ämnen passande för en kvinna. Vad jag förstår så växte en helt ny typ av litteratur fram under den här perioden; romanerna med kvinnor i huvudrollen. Litterära gestalter som skulle lära kvinnor hur kvinnor ska vara. Dygdiga hjältinnor förmedlade idealbilden och ytliga skurk... skurkor (?) fick bli avskräckande exempel. Så gott som samtliga av dessa böcker var skrivna av män. De män som kvinnorna skulle vara en prydnad för och ett komplement till. Praktiskt! För snubbarna alltså.

Här förfasar sig kanske den moderna människan en smula. Stackars kvinnorna på 1700-talet! Stackars hjärntvättade kvinnorna på 1700-talet! Naturligtvis ser vi ju igenom den strukturen idag! Ingen kan komma och tala om för oss hur vi ska vara, tror nån att vi går på den lätta? Hehe, nej! Sverige är ju världens mest jämställda land. Kvinnorna är självständiga och har lika stora möjligheter som männen att förverkliga sig själva. Hurra för oss!

Men så går man till mataffären. Till tidningshyllan. Där finns en väldigt stor, väldigt glansig och väldigt färgglad avdelning med titlar som VeckoRevyn, Cosmopolitan, Frida, Julia, nåt mer vanligt tjejnamn som beskrivs som "Julias lillasyster"... (Ursäkta mig, men innan jag började läsa Julia, vid den låga åldern av nio år, så bestod min tidningskonsumtion av Bamse. Menar ni att behovet finns av en rosa, könad tidning när man är ännu yngre? När man är så liten kan man väl knappt läsa!?)

Jag har läst alla de där tidningarna. De där tidningarna som väldigt ofta innehåller en eller flera peppiga krönikor/ledare/reportage/insändare om att man duger som man är, att man inte ska ta någon skit, att alla är lika mycket värda och att det inte spelar någon roll hur man ser ut så länge man själv är nöjd med sig själv och sin stil. Jättefint. Nästa uppslag: Så kommer du i form inför Beach 2012! Vad han säger och vad han egentligen menar: koden till killarnas språk! Jeans: tio modeller som funkar i vår! Så maxar du din självkänsla! Sminkväskans tio måsten! Så fångar du drömkillen (och behåller honom)! 10 självklara sätt att dejtträna! Badmode: modellerna som gör dig hetast på stranden! Har du koll på kändisskandalerna? Blank panna? Bästa knepen! Få honom att satsa på dig! Bli höstsnygg; nya trenderna! Dejta kompisens ex - är det okej? Lyft ditt liv! Helt rätt i vår; lobotomi!

På långt håll stinker den där tidningshyllan av HYCKLERI! Det är ett sådant monumentalt jävla hyckleri att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att skriva krönikor om att alla duger som de är är ju fint. Jättebra. Men det är lite svårt att kränga tidningar som bara innehåller sådanamoraliskt uppbyggliga texter. Anledningen till att jag köpte sådana här tidningar var ju att jag inte var nöjd och inte säker. Hade jag varit nöjd, hade jag varit säker, så hade jag inte behövt de råd och den vägledning jag hoppades att tidningarna kunde ge mig. Det jag inte riktigt genomskådade var att själva missnöjet skapades av just de där tidningarna. Jag hade inte en aning om att jag borde välja rätt foundation och ha platt mage på stranden, att jag inte borde vara glansig på näsan och att jag borde göra något åt mina kluvna hårtoppar innan rubrikerna i tidningshyllan talade om det för mig. Jag hade inte ägnat en tanke åt att min jacka kanske inte var rätt i år förrän rubrikerna indikerade att den förmodligen inte var det.

Jag såg och värderade inte mig själv genom någon annans ögon innan Frida talade om för mig att det fanns sätt jag inte fick bete mig på, för då kanske Han aldrig skulle vilja ha mig!

Man kan väl argumentera att de där tidningarna ju faktiskt innehåller bra saker också! Artiklar där tjejer med olika former av speciella/tragiska livsöden berättar sina historier. De har något att säga. Krönikor om att man duger som man är. Reportage om stress och ätstörningar och hur man kan göra för att må lite bättre. Så klart att det finns bra saker också. Men alla dessa välmenta texter förlorar tyvärr precis all sin kraft i och med att de förekommer i samma tidning som så tydligt, ett uppslag efter att den talat om för dig att du duger som du är, tar sig rätten att definiera vad som är fel med din kropp och med ditt liv och ger dig en massa direktiv om hur du ska förbättra det. Det som är bra och fint i tidningen är också det som möjliggör hyckleriet. Och där tappar tidningen sin trovärdighet och jag min respekt för hela skiten.

Men de här goda inslagen ger alla dessa tidningar ett mycket svårantastligt argument att ta till för att försvara sitt existensberättigande. "Vi skriver faktiskt om viktiga grejer! Sånt som kan vara bra för tjejer att veta! Vi vill boosta deras självkänsla!" Att skriva en krönika om att alla duger precis som de är samt göra ett reportage om Rebecka (heter egentligen något annat), 22 år, som blev förföljd av sitt ex och nu vill varna andra för att hamna i samma situation, ger oss intrycket av att (valfritt namn på tjejtidning) bryr sig om oss. Vill oss väl. Vill att vi ska bli glada och lyckade. I virkade kjolar och jeansjacka, som tydligen är helt rätt i vår. Spring och köp!

Men definitionerna av vad som är rätt och fel, fint och fult... vem är det som skapar dem? Vi små vilsna konsumenter? Nja. Tidningens reportrar, som jag kanske får det att framstå som här? Den enskilda reportern (kanske hen som skrev om Rebecka, 22, eller hen som skrev krönikan om att alla duger precis som de är) kanske vill oss väl. Vill att alla som lider av för torrt hår, fula jeans och glansig panna ska få hjälp för att känna sig lite finare och bli lite gladare.

Tjejtidningarna är en utmärkt plattform för en skönhetsindustri som tjänar alla sina pengar på människors osäkerhet. På människors vilja att duga i sina egna och andras ögon. De tjänar pengar på att skapa den här osäkerheten.

Det handlar alltså om att tjäna pengar. På bekostnad av min självkänsla, är det tänkt.

Den informationen tror jag inte att Cosmopolitan skulle ha något intresse av att förmedla (om de nu ens känner till den själva, vilket jag får hoppas att de gör eftersom de flesta som jobbar som journalister förmodligen har koll på förhållandet mellan medier och marknad). För dem skulle det ju vara att skjuta sig själva i foten. Frånta sig själva sitt existensberättigande. Erkänna sin skuld som förmedlare av sjuka ideal och som ärkehycklare. Inte bra alls för affärerna.

Likheten, men också den stora skillnaden mellan den uppbyggliga kvinnolitteraturen på 1700-talet och Cosmopolitan på 2000-talet är skrämmande.

Skillnaden är skrämmande på det viset att böckerna om 1700-talslitteraturens idealkvinna skrevs av män. Idag upprätthålls bilden av idealkvinnan av företrädesvis kvinnliga skribenter (till exempel Cosmopolitans redaktion består till 100% av kvinnor). Vi har tydligen blivit så vana vid tanken på att vi är objekt; projekt som ska fixas och filas och boostas och allt vad det är; så vana vid det att den i grunden patriarkala strukturen nu i stor utsträckning upprätthålls av... kvinnorna.

Likheten är skrämmande eftersom vi uppenbarligen är så historielösa att vi går på samma grej igen. Idag borde vi veta bättre! Idag har vi helt andra verktyg att förstå, hantera och rasera det här systemet. Men... nej. Vi verkar sitta för fast i det. Fast i en gegga av osäkerhet och okunskap. Det här pratade de aldrig om i skolan. Okunskapen är fortfarande så stor. Osäkerheten. Den osäkerhet på sig själv i vilken tjejtidningarna framstår som den räddande fyren att styra sin lilla eka efter när det stormar. De som har svaren. Jag är osäker på om okunskap är en ursäkt, eller bara en förklaring. Det är därför jag blir så ledsen när jag läser på de glansiga framsidorna om hur bra och självständiga vi kvinnor är och vilken jacka vi ska ha i höst för att vara rätt.



Detta är i alla fall min analys av spektaklet. Den kan vara fel. För vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Kanske är jag bara så osäker på mig själv att jag skyller på de välmenande tidningarna och den oskyldiga skönhetsindustrin. Mitt egentliga problem är nog att jag inte har några skor som passar till min nya vårjacka och att jag precis insett att jag har alldeles fel färg på mitt rouge. Ja. Så måste det vara. Förlåt mig. Dumma, dumma mig. Otillräckliga, ointelligenta, olyckliga mig. Hjälp mig, Cosmopolitan! Hjälp mig att lyfta mitt liv och bli säker på mig själv så som bara du kan!

Den enda du kan vara säker på

Din frihet avgörs inte av vad du äger

utan av vad som äger dig

Lova mig en sak

Det är så mycket lättare att sprida hat än att sprida kärlek. Hatet har något som kärleken inte har. Hatet har rädslan.
Rädslan får oss att glömma.
Rädslan gör oss ensamma.

Idag är det andra dagen av rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag vänder instinktivt bort blicken när jag upptäcker en bild på honom på någon löpsedel eller i ett reportage. Tvekade länge innan jag såg på en film från rättssalen, där han pratade. Grät. Av stolthet över sin video.

Jag är så fruktansvärt rädd för den mannen.
Räddare än vad jag tror att jag varit för någon i hela mitt liv.

Det enda jag kan tänka på när jag ser det där breda ansiktet med de alldeles vanliga, möjligen lite kalla ögonen, är att för de 69 omkomna på Utøya var kanske det där ansiktet, de där ögonen, det sista de såg innan de dog.

Därför blir jag rädd varje gång jag ser hans bild. Undviker den så gott jag kan, men vet samtidigt att det är något jag absolut inte får göra. Varför, förklarar Johan Croneman bättre än vad jag gör. Jag måste tvinga mig själv att möta Breiviks blick gång på gång. Trots att jag är rädd. Trots att jag är rädd vågar jag ändå, så länge jag minns. Minns att vi är många.

Vi som fortfarande älskar varandra. Vi som är så oändligt många fler än vad Breivik och hans likar någonsin kommer vara, om vi inte tillåter det. Vi som glömmer det ibland. Som glömmer att vi är så många. Vi som är rädda.

Rädslan gör oss ensamma.

Lova mig en sak. Krama om varandra. Fortsätt älska, fortsätt förstå och fortsätt hålla varandras händer när det blir mörkt.

Delad rädsla är nämligen inte lika stark.

Som en jävla chainsaw i hjärtat

Ibland går jag in på svt.se utan att egentligen ha något speciellt ärende där. Bläddrar lite bland programmen, ser efter om det finns något intressant eller spännande. Idag fastnade mina ögon på en länk; inte stor och inte flashig, bara helt vanliga grå bokstäver med ett streck under. I sällskap med andra grå bokstäver. Lätta att missa. Men inte för mig.

Nörden och kärleken.

Inte jätteoriginell. Inte djärvt nyskapande. Inte svårtolkad, inte...
Men sedan när är livet någon av de där sakerna?

Livet är som det är, mest. Det är hemmafester, lägenhetsdörrar som öppnas och stängs. Duschen innan man går. Förväntningar och besvikelser. Jobbiga tystnader i någon annans kök. Nätter i skenet från datorn.

Hjärtan målade på hemliga ställen.

Bra saker att göra

Jobba på en handelsträdgård. 

Bära jordsäckar, flytta amplar, plantera tagetes, fylla krukor med jord och toppa sommarblommor. Vara ute och nästan känna smaken av frisk luft i munnen. Trötthet i kroppen. Se ett fysiskt resultat av arbetet. Inte känna att man behöver fylla krukorna med jord på ett eget sätt, ett originellt sätt, "hur tänkte du när du fyllde krukan? Vad är din tolkning?" 

Umgås med sin själsfrände. 

Hon och jag satt i soffan igår kväll och bara mysade. Sa ingenting, just. Jag strök henne över ryggen och kände hur mycket jag tyckte om henne.

Ligga på en pall med jordsäckar och titta upp mot det där stora ljusblå. 

Följa en mås med blicken. Associera fritt till molnen som glider förbi; hålla kvar känslan av sommarlov för länge sedan. Gräs under fötterna, Cornetto Soft från Amigo i munnen, rosa fladderklänning med vita blommor på och att gunga så högt att om jag släpper taget och hoppar skulle jag flyga över växthusen, nudda molnen med mina utsträckta händer och sedan landa med ett "hepp!" på grannens tomt. Ungefär vid den där jättefula statyn av någon grekisk gud som matchar riktigt illa med en gul träkåk.

Hm, spännan... WTF!?

Jag blev tvungen att se efter igen. Hade jag läst rätt?

Jomen, det hade jag. På kompendiet över olika skaltyper stod alla de vanliga; dur, moll, kyrkotonarter, helton, kromatisk... samt "zigenarmoll" och "judisk moll".

"Visst är det sjukt?" inflikade min pianolärare, som såg att jag reagerade.
"Jag fick det där pappret i Köpenhamn, nån gång på 70-talet..."

Sedan skrattade vi. Hela grejen var ju så löjlig! Så galet politiskt inkorrekt att det nästan var underhållande!

Men mitt skratt fastnade liksom i halsen. Det de kallar "zigenarmoll" är kanske en skala som används inom traditionell romsk musik, vad vet jag, men...

Det klingar respektlöst.
Kulturen är långt ifrån oskyldig.

Den ljusnande framtid är min... typ...

Joggingplanerna verkar ha strandat lite. Jag sitter med benen utbredda bland gamla digestivekex och tekoppar på soffbordet, med datorn i knät och hjärnan på högvarv. Bläddrar bland universitetskurser och program. Vet inte vad jag ska tycka om mig själv och det jag nu håller på med. Den röst i mitt huvud som jag på senare tid kommit lite på kant med hoppar upp och ner och sliter sitt hår och vrålar:

"Herregud Linnea, du ska ju bli musiker! Det har du alltid vetat! Vad håller du på med? Är du en av de som gett upp? Va? Är du det?" 

Men du, rösten. Irriterande, dumma, älskade röst. Håll käften och lyssna nu, är du snäll! Du förstår, det har liksom börjat klia i huvudet på mig den senaste tiden; jag vill veta! Vill lära mig saker, diskutera, analysera, kunna någonting.

Jaja, jag vet vad du tänker säga. Jag vet att jag redan kan någonting. Jag kan sjunga och spela och skriva musik. Men utsikterna att betala räkningarna på att enbart ägna mig åt det är ganska små... Jag måste ha fler ben att stå på. Och du vet också att jag är lite rädd för vad det kan göra med min musik att liksom... utbilda den. Göra den till ett jobb. Skriva musik gör jag för att jag vill och måste. Jag är rädd att det låser sig om det plötsligt dyker upp en massa krav på produktivitet och (hemska ord) ekonomisk avkastning. Dessutom, rösten, så kan jag skriva och sjunga hur mycket jag vill; det spelar ändå ingen roll om jag inte har något att skriva och sjunga om! Något viktigt! Jag tror att jag kanske vill leva lite nu.

Det är lite därför jag för tillfället hänger på Göteborgs Universitets hemsida. Tråkigt nog för mig, men kanske ett välkommet argument mot detta mitt dumma tilltag för din del, kan jag meddela att jag bara verkar vara intresserad av utbildningar som kandidatprogram i kultur, idéhistoria, genusvetenskap och annan humaniora som man förmodligen inte heller får ett enda sketet jobb på.

Det kanske kan lugna dig, förresten? Jag är fortfarande lojal mot dig och alla musiker, konstnärer, författare och skådespelare. Vi står fortfarande på samma sida. Jag är fortfarande en av dem. Jag skaffar inget riktigt jobb. Och jag klipper mig definitivt inte!

Ska jag vara helt ärlig mot dig, så verkar Globala studier också himla intressant, men jag är inte säker på att mitt intresse räcker hela vägen inom det området. Jag är ju närmast besatt av att kunna påverka med det jag gör, som du vet, men gör jag någon alls en tjänst genom att studera till och syssla med något jag inte är hundra procent engagerad i?

(Håll för öronen nu.) Eller är det så att jag faktiskt är engagerad nog? Att det ligger latent i mig och väntar på en tändande gnista? (Nu kan du lyssna igen!)

Här sitter jag alltså, med fötterna på ett skitigt soffbord och med framtiden i knät. Rösten har slagit sig ner på min ena axel. Den surar. Muttrar något om svikare, men jag förstår inte vem du menar att jag sviker, rösten. Kan du förklara det för mig?

En kandidat i kultur kanske är en bra idé. Eller en dålig. Du har rätt i att jag måste ställa frågan. Jag vet inte säkert, men just nu kan vi anta att det finns sidor. En gräns och två sidor. Vilken sida om den där gränsen ska jag egentligen stå på?

Ska jag utöva kulturen?
Ska jag vara den som analyserar kulturen?
Kan man vara den som analyserar kulturen om man samtidigt är den som skapar den?
Kan man vara den som skapar kulturen om man samtidigt är den som ska analysera den?

Den sista frågan är kanske viktigast.
Både du och jag vet ju mycket väl vad som alltid kommer att vara viktigast för mig.

Ordkrig

Ibland skriver jag ord som inte riktigt får plats i musiken. Någon dag kanske jag hittar ett sätt att få de två att fungera ihop, men den dagen är inte i dag. Så idag får de där orden rubriceras som dikter, även om jag inte är så förtjust i att alltid behöva kategorisera texter på det viset. Och bloggen är kanske platsen där de hör hemma. Som jag skrev någon gång, minns inte riktigt när, så är en stor del av skrivandet att få dela det skrivna med andra. I alla fall för min del. För jag vill göra skillnad. Påverka.

Men jag ska fundera ett varv till.

Om jag kommer fram till att det är mitt bekräftelsebehov som postar djupa, vackra och ibland självutlämnande inlägg, så kanske jag låter orden stanna innanför pärmarna. I mitt universum.

Jag tror att min största invändning mot  bloggande är att det är så direkt. Från tanke till ord till publicering behöver det inte gå mer än några hjärtslag. Det är svårt att stanna upp när man är inne i det; stanna upp och reflektera när man är tagen av en känsla. Vad är för personligt? Vad borde jag behålla för mig själv? Finns det ingenting som är heligt? Kan det här skada mig?

Jag ska fundera ett varv till.