Jag står framför tidningshyllan och är ledsen och undrar hur vi har kunnat bli så här historielösa.
På 1700-talet skulle en kvinna vara lite lagom bildad för att öka sitt värde på äktenskapsmarknaden. Hon skulle kunna sy, lira lite piano, sköta hushållet, vara snygg men inte ytlig samt vara lagom beläst inom ämnen passande för en kvinna. Vad jag förstår så växte en helt ny typ av litteratur fram under den här perioden; romanerna med kvinnor i huvudrollen. Litterära gestalter som skulle lära kvinnor hur kvinnor ska vara. Dygdiga hjältinnor förmedlade idealbilden och ytliga skurk... skurkor (?) fick bli avskräckande exempel. Så gott som samtliga av dessa böcker var skrivna av män. De män som kvinnorna skulle vara en prydnad för och ett komplement till. Praktiskt! För snubbarna alltså.
Här förfasar sig kanske den moderna människan en smula. Stackars kvinnorna på 1700-talet! Stackars hjärntvättade kvinnorna på 1700-talet! Naturligtvis ser vi ju igenom den strukturen idag! Ingen kan komma och tala om för oss hur vi ska vara, tror nån att vi går på den lätta? Hehe, nej! Sverige är ju världens mest jämställda land. Kvinnorna är självständiga och har lika stora möjligheter som männen att förverkliga sig själva. Hurra för oss!
Men så går man till mataffären. Till tidningshyllan. Där finns en väldigt stor, väldigt glansig och väldigt färgglad avdelning med titlar som VeckoRevyn, Cosmopolitan, Frida, Julia, nåt mer vanligt tjejnamn som beskrivs som "Julias lillasyster"... (Ursäkta mig, men innan jag började läsa Julia, vid den låga åldern av nio år, så bestod min tidningskonsumtion av Bamse. Menar ni att behovet finns av en rosa, könad tidning när man är
ännu yngre?
När man är så liten kan man väl knappt läsa!?)
Jag har läst alla de där tidningarna. De där tidningarna som väldigt ofta innehåller en eller flera peppiga krönikor/ledare/reportage/insändare om att man duger som man är, att man inte ska ta någon skit, att alla är lika mycket värda och att det inte spelar någon roll hur man ser ut så länge man själv är nöjd med sig själv och sin stil. Jättefint. Nästa uppslag:
Så kommer du i form inför Beach 2012! Vad han säger och vad han egentligen menar: koden till killarnas språk! Jeans: tio modeller som funkar i vår! Så maxar du din självkänsla! Sminkväskans tio måsten! Så fångar du drömkillen (och behåller honom)! 10 självklara sätt att dejtträna! Badmode: modellerna som gör dig hetast på stranden! Har du koll på kändisskandalerna? Blank panna? Bästa knepen! Få honom att satsa på dig! Bli höstsnygg; nya trenderna! Dejta kompisens ex - är det okej? Lyft ditt liv! Helt rätt i vår; lobotomi!
På långt håll stinker den där tidningshyllan av HYCKLERI! Det är ett sådant monumentalt jävla hyckleri att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att skriva krönikor om att alla duger som de är är ju fint. Jättebra. Men det är lite svårt att kränga tidningar som bara innehåller sådanamoraliskt uppbyggliga texter. Anledningen till att jag köpte sådana här tidningar var ju att jag inte var nöjd och inte säker. Hade jag varit nöjd, hade jag varit säker, så hade jag inte behövt de råd och den vägledning jag hoppades att tidningarna kunde ge mig. Det jag inte riktigt genomskådade var att själva missnöjet skapades av just de där tidningarna. Jag hade inte en aning om att jag borde välja rätt foundation och ha platt mage på stranden, att jag inte borde vara glansig på näsan och att jag borde göra något åt mina kluvna hårtoppar innan rubrikerna i tidningshyllan talade om det för mig. Jag hade inte ägnat en tanke åt att min jacka kanske inte var rätt i år förrän rubrikerna indikerade att den förmodligen inte var det.
Jag såg och värderade inte mig själv genom någon annans ögon innan Frida talade om för mig att det fanns sätt jag inte fick bete mig på, för då kanske Han aldrig skulle vilja ha mig!
Man kan väl argumentera att de där tidningarna ju faktiskt innehåller bra saker också! Artiklar där tjejer med olika former av speciella/tragiska livsöden berättar sina historier. De har något att säga. Krönikor om att man duger som man är. Reportage om stress och ätstörningar och hur man kan göra för att må lite bättre. Så klart att det finns bra saker också. Men alla dessa välmenta texter förlorar tyvärr precis all sin kraft i och med att de förekommer i samma tidning som så tydligt, ett uppslag efter att den talat om för dig att du duger som du är, tar sig rätten att definiera vad som är fel med din kropp och med ditt liv och ger dig en massa direktiv om hur du ska förbättra det. Det som är bra och fint i tidningen är också det som möjliggör hyckleriet. Och där tappar tidningen sin trovärdighet och jag min respekt för hela skiten.
Men de här goda inslagen ger alla dessa tidningar ett mycket svårantastligt argument att ta till för att försvara sitt existensberättigande. "Vi skriver faktiskt om viktiga grejer! Sånt som kan vara bra för tjejer att veta! Vi vill boosta deras självkänsla!" Att skriva en krönika om att alla duger precis som de är samt göra ett reportage om Rebecka (heter egentligen något annat), 22 år, som blev förföljd av sitt ex och nu vill varna andra för att hamna i samma situation, ger oss intrycket av att (valfritt namn på tjejtidning) bryr sig om oss. Vill oss väl. Vill att vi ska bli glada och lyckade. I virkade kjolar och jeansjacka, som tydligen är helt rätt i vår. Spring och köp!
Men definitionerna av vad som är rätt och fel, fint och fult... vem är det som skapar dem? Vi små vilsna konsumenter? Nja. Tidningens reportrar, som jag kanske får det att framstå som här? Den enskilda reportern (kanske hen som skrev om Rebecka, 22, eller hen som skrev krönikan om att alla duger precis som de är) kanske vill oss väl. Vill att alla som lider av för torrt hår, fula jeans och glansig panna ska få hjälp för att känna sig lite finare och bli lite gladare.
Tjejtidningarna är en utmärkt plattform för en skönhetsindustri som tjänar alla sina pengar på människors osäkerhet. På människors vilja att duga i sina egna och andras ögon. De tjänar pengar på att
skapa den här osäkerheten.
Det handlar alltså om att tjäna pengar. På bekostnad av min självkänsla, är det tänkt.
Den informationen tror jag inte att Cosmopolitan skulle ha något intresse av att förmedla (om de nu ens känner till den själva, vilket jag får hoppas att de gör eftersom de flesta som jobbar som journalister förmodligen har koll på förhållandet mellan medier och marknad). För dem skulle det ju vara att skjuta sig själva i foten. Frånta sig själva sitt existensberättigande. Erkänna sin skuld som förmedlare av sjuka ideal och som ärkehycklare. Inte bra alls för affärerna.
Likheten, men också den stora skillnaden mellan den uppbyggliga kvinnolitteraturen på 1700-talet och Cosmopolitan på 2000-talet är skrämmande.
Skillnaden är skrämmande på det viset att böckerna om 1700-talslitteraturens idealkvinna skrevs av män. Idag upprätthålls bilden av idealkvinnan av företrädesvis kvinnliga skribenter (till exempel Cosmopolitans redaktion består till 100% av kvinnor). Vi har tydligen blivit så vana vid tanken på att vi är objekt; projekt som ska fixas och filas och boostas och allt vad det är; så vana vid det att den i grunden patriarkala strukturen nu i stor utsträckning upprätthålls av... kvinnorna.
Likheten är skrämmande eftersom vi uppenbarligen är så historielösa att vi går på samma grej igen. Idag borde vi veta bättre! Idag har vi helt andra verktyg att förstå, hantera och rasera det här systemet. Men... nej. Vi verkar sitta för fast i det. Fast i en gegga av osäkerhet och okunskap. Det här pratade de aldrig om i skolan. Okunskapen är fortfarande så stor. Osäkerheten. Den osäkerhet på sig själv i vilken tjejtidningarna framstår som den räddande fyren att styra sin lilla eka efter när det stormar. De som har svaren. Jag är osäker på om okunskap är en ursäkt, eller bara en förklaring. Det är därför jag blir så ledsen när jag läser på de glansiga framsidorna om hur bra och självständiga vi kvinnor är och vilken jacka vi ska ha i höst för att vara rätt.
Detta är i alla fall min analys av spektaklet. Den kan vara fel. För vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Kanske är jag bara så osäker på mig själv att jag skyller på de välmenande tidningarna och den oskyldiga skönhetsindustrin. Mitt egentliga problem är nog att jag inte har några skor som passar till min nya vårjacka och att jag precis insett att jag har alldeles fel färg på mitt rouge. Ja. Så måste det vara. Förlåt mig. Dumma, dumma mig. Otillräckliga, ointelligenta, olyckliga mig. Hjälp mig, Cosmopolitan! Hjälp mig att lyfta mitt liv och bli säker på mig själv så som bara du kan!
