I går var det vårfest på skolan och jag var utklädd till Askungen. Askungen innan de fina klänningarna; Askungen i trasigt förkläde och med en skurtrasa i handen.
På något vis tycker jag om att vara i den typen av roller. Som Askungen, som Susanna i Figaro. Människor som får andras liv att fungera. Rent generellt alltså; både Askungen och Susanna är offer för kvinnoförtryck och det är ju inget jag vill vara, men deras uppgift att fixa bakom kulisserna och egentligen vara den som drar i alla trådarna tilltalar mig. Lite som scenarbetare. Utan dem, ingen föreställning. Eller kanske en föreställning, men en väldigt rörig och dåligt genomförd sådan. Man ska ju självklart fördöma de system som håller Susanna och Askungen förtryckta, men de två är behövda. Om än ofrivilligt, så ändå behövda. Gör den distinktionen så låter inte detta inlägg som reklam för RUT-avdraget.
Det här med att man ska vara så individualistisk och sätta sig själv i första rummet för att må bra och stärka sin självkänsla tror jag bara är delvis sant. För jag tror att man mår bra av ett stort mått osjälviskhet också. Inte så att det slår över till självutplåning, men det blir väldigt ensamt att bara hjälpa sig själv framåt hela tiden. Att hjälpa andra får effekter åt båda hållen; andra blir glada för hjälpen, och man själv blir glad för att man är behövd. Och behövda vill ju alla vara. Jag tror följdaktligen att det är bättre att engagera sig i något viktigt om man känner sig lite vissen, än att läsa en Mia Törnblom-bok. Vill man känna sig behövd och sedd tror jag att det ger ett mer tydligt bevis på att man faktiskt är behövd om man till exempel ställer sig i kassan på Kupan eller hjälper barn med läxläsning på eftermiddagarna än om man ställer sig och rapar positiva affirmationer om att man är värdefull ensam framför spegeln. För vem ska bekräfta de där tomma orden när jaget bevisligen inte går med på att göra det för tillfället? Jag känner i alla fall att det som behövs är ett litet kvitto eller två utifrån. Från den riktiga världen. För att till exempel jobba ideellt gör faktiskt skillnad på riktigt. Man är behövd. På riktigt. Och i stället för att då tolka det självutplånande; "jag är bara viktig utifrån hur nyttig jag är för andra", så kanske man kan se det som "jag är viktig eftersom jag har en massa energi och engagemang som
jag väljer att lägga på (infoga valfri aktivitet). Det är mitt val och jag tycker att det gör mig till en viktig och värdefull person."
Men det är stor skillnad på osjälviskhet och självutplåning. Det ska vara lika okej att välja att lägga en del av den där energin på sig själv också, om man känner att det är det man behöver och mår bra av.
Allt handlar nog om vad man väljer. Att man väljer att agera och vara engagerad i något mer än bara sitt eget "livsprojekt" (hatar det ordet). För då kan man lita på att den dag man inte orkar, när man har rasat ner, då finns det hjälp att få från andra engagerade människor. Jag tror att det är det som är solidaritet. Att vi hjälper och bär när vi orkar och blir hjälpta och burna när vi inte orkar.
Och det för att vi
vill ha det så.
(Inte för att vår pappa dött och hans elaka nya fru med lila läppstift och hennes stereotypa snorungar till döttrar tvingar oss. Eller för att samhällsordningen gör oss till tjänare som är tvungna att, på vår bröllopsnatt, ligga med greven i stället för snubben vi gift oss med.)
Individualismen behöver en spark i röven för att inse att renodlad gör den oss ensamma.
