Toviga fjädrar

Sparv har precis skrivit en sång som hon spelat in på sin lilla KORG Sound on Sound. När hon lyssnade efteråt insåg hon att den tagningen kommer att vara helt omöjlig att göra om. Den kommer aldrig att bli likadan. Lika bra. Sången är fruktansvärt osammanhängande och det mesta av texten hittade hon på medan hon spelade. Den är så brutalt ärlig. Aldrig i livet att hon skulle sjunga den för någon.

Men om ett halvår eller så. Då kanske hon tar fram den, skriver ner texten och putsar lite bland alla toviga fjädrar. Ruskar på huvudet, hoppar upp på en trädgren där hon syns och sjunger den så att alla katter i kvarteret kan höra.

De kommer aldrig i livet att vilja äta en Sparv igen efter det.

Man ska inte blogga på natten

När du rensar ur din facebookwall hittar du en gammal fundering. En fundering du glömt att du funderat.
Varför kan man ha flera personer i en enda kropp, men aldrig flera kroppar i en person?
Du undrar om det hade varit lättare så.
Om man haft flera subjektiviteter; en för varje dröm, så att de inte stod i vägen för varandra.
Kanske.

Eller så hade den ena kroppen förr eller senare dödat den andra.

Man kan nog bara vara en, inser du. En enda kan du vara, och den enda måste du vara helt och hållet.

Sakta men säkert börjar du sparka ut de där personerna som är för många där inne. Till slut blir det bara en kvar.

Du är snart där.

Morsning och goodbye!

Ecco quel fiero istante och Mi lagnero tacendo har nu stigit som rök mot en regngrå faluhimmel.

Vi kommer tyvärr inte att ses i helvetet, för dit kommer bara de som inte har någon själ.

Och det har jag, det vet jag.

Att klamra sig fast vid

Det är inte ett sundhetstecken att vara välanpassad till ett i grunden sjukt samhälle.

Dagens tips angående värdelös musik

Ibland måste man sjunga stycken man inte vill sjunga.

Texten handlar om att ens hjärta är krossat och allt är mycket, mycket eländigt, men musiken skulle lika gärna kunna passa till en text om blommor och soliga sommardagar. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan känslan och musiken.

Och texten i sig är dessutom riktigt, riktigt dålig.

Då får man anlägga ett allmänt bedrövat uttryck och sjunga ändå. Ledsen min och djupa andetag. Brukar fungera. Medan man funderar på vad man ska äta till middag eller om man verkligen stängde av spisen innan man gick hemifrån. Hur man får orkidéer att överleva. Den politiska situationen i Vitryssland. Eller vad som helst.

Då känner man sig som en jävla hycklare.

Bryter ihop lite över sitt hyckleri. Man vill ju inte vara en hycklare.

Sedan, när allt är över, begår man ritualmord på noterna och mår ganska gött igen.

Tonight

Jag kommer nog inte att sova så mycket i natt. I morgon är det sökningsdags.

Det var ett tag sedan jag spelade upp mina sånger för någon. Idag kändes som en bra dag att göra det, så då gjorde jag det. Och fick sådana omdömen som... ja, som man vill ha, helt enkelt. Tankar om saker man inte hör själv. Man är liksom för nära sångerna för att upptäcka de där sakerna. Lite som en förälder som inte ser de mindre bra sidorna hos sitt barn.

Fast i det här fallet handlade det om bra sidor jag är blind för. Som att texterna låter som något jag skulle kunna sitta och gagga om i kaffehörnan. De låter jag. Det är nog det bästa betyget de kan få!

Och så Sparvboet - den nya adressen till vad jag så småningom tänkt mig utveckla till... ja, till mitt eget sparvbo. Sparv har varit namnet på mig som soloartist och på mitt band. Jag tänkte fortsätta låta det vara mitt namn, ett samlingsnamn för mig och allt jag pysslar med. Sparv är mycket musik men Sparv är annat också. Vad får jag se. Det känns i alla fall som en bra början att ha byggt ett eget bo här på världsvida webben.

Godnatt! Nu ska jag sova. Tror jag. Om det går.

Spark i röven på individualismen

I går var det vårfest på skolan och jag var utklädd till Askungen. Askungen innan de fina klänningarna; Askungen i trasigt förkläde och med en skurtrasa i handen.

På något vis tycker jag om att vara i den typen av roller. Som Askungen, som Susanna i Figaro. Människor som får andras liv att fungera. Rent generellt alltså; både Askungen och Susanna är offer för kvinnoförtryck och det är ju inget jag vill vara, men deras uppgift att fixa bakom kulisserna och egentligen vara den som drar i alla trådarna tilltalar mig. Lite som scenarbetare. Utan dem, ingen föreställning. Eller kanske en föreställning, men en väldigt rörig och dåligt genomförd sådan. Man ska ju självklart fördöma de system som håller Susanna och Askungen förtryckta, men de två är behövda. Om än ofrivilligt, så ändå behövda. Gör den distinktionen så låter inte detta inlägg som reklam för RUT-avdraget.

Det här med att man ska vara så individualistisk och sätta sig själv i första rummet för att må bra och stärka sin självkänsla tror jag bara är delvis sant. För jag tror att man mår bra av ett stort mått osjälviskhet också. Inte så att det slår över till självutplåning, men det blir väldigt ensamt att bara hjälpa sig själv framåt hela tiden. Att hjälpa andra får effekter åt båda hållen; andra blir glada för hjälpen, och man själv blir glad för att man är behövd. Och behövda vill ju alla vara. Jag tror följdaktligen att det är bättre att engagera sig i något viktigt om man känner sig lite vissen, än att läsa en Mia Törnblom-bok. Vill man känna sig behövd och sedd tror jag att det ger ett mer tydligt bevis på att man faktiskt är behövd om man till exempel ställer sig i kassan på Kupan eller hjälper barn med läxläsning på eftermiddagarna än om man ställer sig och rapar positiva affirmationer om att man är värdefull ensam framför spegeln. För vem ska bekräfta de där tomma orden när jaget bevisligen inte går med på att göra det för tillfället? Jag känner i alla fall att det som behövs är ett litet kvitto eller två utifrån. Från den riktiga världen. För att till exempel jobba ideellt gör faktiskt skillnad på riktigt. Man är behövd. På riktigt. Och i stället för att då tolka det självutplånande; "jag är bara viktig utifrån hur nyttig jag är för andra", så kanske man kan se det som "jag är viktig eftersom jag har en massa energi och engagemang som jag väljer att lägga på (infoga valfri aktivitet). Det är mitt val och jag tycker att det gör mig till en viktig och värdefull person."

Men det är stor skillnad på osjälviskhet och självutplåning. Det ska vara lika okej att välja att lägga en del av den där energin på sig själv också, om man känner att det är det man behöver och mår bra av.

Allt handlar nog om vad man väljer. Att man väljer att agera och vara engagerad i något mer än bara sitt eget "livsprojekt" (hatar det ordet). För då kan man lita på att den dag man inte orkar, när man har rasat ner, då finns det hjälp att få från andra engagerade människor. Jag tror att det är det som är solidaritet. Att vi hjälper och bär när vi orkar och blir hjälpta och burna när vi inte orkar.
Och det för att vi vill ha det så.

(Inte för att vår pappa dött och hans elaka nya fru med lila läppstift och hennes stereotypa snorungar till döttrar tvingar oss. Eller för att samhällsordningen gör oss till tjänare som är tvungna att, på vår bröllopsnatt, ligga med greven i stället för snubben vi gift oss med.)


Individualismen behöver en spark i röven för att inse att renodlad gör den oss ensamma.

Brinn i helvetet, Cosmopolitan!

Jag står framför tidningshyllan och är ledsen och undrar hur vi har kunnat bli så här historielösa.

På 1700-talet skulle en kvinna vara lite lagom bildad för att öka sitt värde på äktenskapsmarknaden. Hon skulle kunna sy, lira lite piano, sköta hushållet, vara snygg men inte ytlig samt vara lagom beläst inom ämnen passande för en kvinna. Vad jag förstår så växte en helt ny typ av litteratur fram under den här perioden; romanerna med kvinnor i huvudrollen. Litterära gestalter som skulle lära kvinnor hur kvinnor ska vara. Dygdiga hjältinnor förmedlade idealbilden och ytliga skurk... skurkor (?) fick bli avskräckande exempel. Så gott som samtliga av dessa böcker var skrivna av män. De män som kvinnorna skulle vara en prydnad för och ett komplement till. Praktiskt! För snubbarna alltså.

Här förfasar sig kanske den moderna människan en smula. Stackars kvinnorna på 1700-talet! Stackars hjärntvättade kvinnorna på 1700-talet! Naturligtvis ser vi ju igenom den strukturen idag! Ingen kan komma och tala om för oss hur vi ska vara, tror nån att vi går på den lätta? Hehe, nej! Sverige är ju världens mest jämställda land. Kvinnorna är självständiga och har lika stora möjligheter som männen att förverkliga sig själva. Hurra för oss!

Men så går man till mataffären. Till tidningshyllan. Där finns en väldigt stor, väldigt glansig och väldigt färgglad avdelning med titlar som VeckoRevyn, Cosmopolitan, Frida, Julia, nåt mer vanligt tjejnamn som beskrivs som "Julias lillasyster"... (Ursäkta mig, men innan jag började läsa Julia, vid den låga åldern av nio år, så bestod min tidningskonsumtion av Bamse. Menar ni att behovet finns av en rosa, könad tidning när man är ännu yngre? När man är så liten kan man väl knappt läsa!?)

Jag har läst alla de där tidningarna. De där tidningarna som väldigt ofta innehåller en eller flera peppiga krönikor/ledare/reportage/insändare om att man duger som man är, att man inte ska ta någon skit, att alla är lika mycket värda och att det inte spelar någon roll hur man ser ut så länge man själv är nöjd med sig själv och sin stil. Jättefint. Nästa uppslag: Så kommer du i form inför Beach 2012! Vad han säger och vad han egentligen menar: koden till killarnas språk! Jeans: tio modeller som funkar i vår! Så maxar du din självkänsla! Sminkväskans tio måsten! Så fångar du drömkillen (och behåller honom)! 10 självklara sätt att dejtträna! Badmode: modellerna som gör dig hetast på stranden! Har du koll på kändisskandalerna? Blank panna? Bästa knepen! Få honom att satsa på dig! Bli höstsnygg; nya trenderna! Dejta kompisens ex - är det okej? Lyft ditt liv! Helt rätt i vår; lobotomi!

På långt håll stinker den där tidningshyllan av HYCKLERI! Det är ett sådant monumentalt jävla hyckleri att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att skriva krönikor om att alla duger som de är är ju fint. Jättebra. Men det är lite svårt att kränga tidningar som bara innehåller sådanamoraliskt uppbyggliga texter. Anledningen till att jag köpte sådana här tidningar var ju att jag inte var nöjd och inte säker. Hade jag varit nöjd, hade jag varit säker, så hade jag inte behövt de råd och den vägledning jag hoppades att tidningarna kunde ge mig. Det jag inte riktigt genomskådade var att själva missnöjet skapades av just de där tidningarna. Jag hade inte en aning om att jag borde välja rätt foundation och ha platt mage på stranden, att jag inte borde vara glansig på näsan och att jag borde göra något åt mina kluvna hårtoppar innan rubrikerna i tidningshyllan talade om det för mig. Jag hade inte ägnat en tanke åt att min jacka kanske inte var rätt i år förrän rubrikerna indikerade att den förmodligen inte var det.

Jag såg och värderade inte mig själv genom någon annans ögon innan Frida talade om för mig att det fanns sätt jag inte fick bete mig på, för då kanske Han aldrig skulle vilja ha mig!

Man kan väl argumentera att de där tidningarna ju faktiskt innehåller bra saker också! Artiklar där tjejer med olika former av speciella/tragiska livsöden berättar sina historier. De har något att säga. Krönikor om att man duger som man är. Reportage om stress och ätstörningar och hur man kan göra för att må lite bättre. Så klart att det finns bra saker också. Men alla dessa välmenta texter förlorar tyvärr precis all sin kraft i och med att de förekommer i samma tidning som så tydligt, ett uppslag efter att den talat om för dig att du duger som du är, tar sig rätten att definiera vad som är fel med din kropp och med ditt liv och ger dig en massa direktiv om hur du ska förbättra det. Det som är bra och fint i tidningen är också det som möjliggör hyckleriet. Och där tappar tidningen sin trovärdighet och jag min respekt för hela skiten.

Men de här goda inslagen ger alla dessa tidningar ett mycket svårantastligt argument att ta till för att försvara sitt existensberättigande. "Vi skriver faktiskt om viktiga grejer! Sånt som kan vara bra för tjejer att veta! Vi vill boosta deras självkänsla!" Att skriva en krönika om att alla duger precis som de är samt göra ett reportage om Rebecka (heter egentligen något annat), 22 år, som blev förföljd av sitt ex och nu vill varna andra för att hamna i samma situation, ger oss intrycket av att (valfritt namn på tjejtidning) bryr sig om oss. Vill oss väl. Vill att vi ska bli glada och lyckade. I virkade kjolar och jeansjacka, som tydligen är helt rätt i vår. Spring och köp!

Men definitionerna av vad som är rätt och fel, fint och fult... vem är det som skapar dem? Vi små vilsna konsumenter? Nja. Tidningens reportrar, som jag kanske får det att framstå som här? Den enskilda reportern (kanske hen som skrev om Rebecka, 22, eller hen som skrev krönikan om att alla duger precis som de är) kanske vill oss väl. Vill att alla som lider av för torrt hår, fula jeans och glansig panna ska få hjälp för att känna sig lite finare och bli lite gladare.

Tjejtidningarna är en utmärkt plattform för en skönhetsindustri som tjänar alla sina pengar på människors osäkerhet. På människors vilja att duga i sina egna och andras ögon. De tjänar pengar på att skapa den här osäkerheten.

Det handlar alltså om att tjäna pengar. På bekostnad av min självkänsla, är det tänkt.

Den informationen tror jag inte att Cosmopolitan skulle ha något intresse av att förmedla (om de nu ens känner till den själva, vilket jag får hoppas att de gör eftersom de flesta som jobbar som journalister förmodligen har koll på förhållandet mellan medier och marknad). För dem skulle det ju vara att skjuta sig själva i foten. Frånta sig själva sitt existensberättigande. Erkänna sin skuld som förmedlare av sjuka ideal och som ärkehycklare. Inte bra alls för affärerna.

Likheten, men också den stora skillnaden mellan den uppbyggliga kvinnolitteraturen på 1700-talet och Cosmopolitan på 2000-talet är skrämmande.

Skillnaden är skrämmande på det viset att böckerna om 1700-talslitteraturens idealkvinna skrevs av män. Idag upprätthålls bilden av idealkvinnan av företrädesvis kvinnliga skribenter (till exempel Cosmopolitans redaktion består till 100% av kvinnor). Vi har tydligen blivit så vana vid tanken på att vi är objekt; projekt som ska fixas och filas och boostas och allt vad det är; så vana vid det att den i grunden patriarkala strukturen nu i stor utsträckning upprätthålls av... kvinnorna.

Likheten är skrämmande eftersom vi uppenbarligen är så historielösa att vi går på samma grej igen. Idag borde vi veta bättre! Idag har vi helt andra verktyg att förstå, hantera och rasera det här systemet. Men... nej. Vi verkar sitta för fast i det. Fast i en gegga av osäkerhet och okunskap. Det här pratade de aldrig om i skolan. Okunskapen är fortfarande så stor. Osäkerheten. Den osäkerhet på sig själv i vilken tjejtidningarna framstår som den räddande fyren att styra sin lilla eka efter när det stormar. De som har svaren. Jag är osäker på om okunskap är en ursäkt, eller bara en förklaring. Det är därför jag blir så ledsen när jag läser på de glansiga framsidorna om hur bra och självständiga vi kvinnor är och vilken jacka vi ska ha i höst för att vara rätt.



Detta är i alla fall min analys av spektaklet. Den kan vara fel. För vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Kanske är jag bara så osäker på mig själv att jag skyller på de välmenande tidningarna och den oskyldiga skönhetsindustrin. Mitt egentliga problem är nog att jag inte har några skor som passar till min nya vårjacka och att jag precis insett att jag har alldeles fel färg på mitt rouge. Ja. Så måste det vara. Förlåt mig. Dumma, dumma mig. Otillräckliga, ointelligenta, olyckliga mig. Hjälp mig, Cosmopolitan! Hjälp mig att lyfta mitt liv och bli säker på mig själv så som bara du kan!

Lova mig en sak

Det är så mycket lättare att sprida hat än att sprida kärlek. Hatet har något som kärleken inte har. Hatet har rädslan.
Rädslan får oss att glömma.
Rädslan gör oss ensamma.

Idag är det andra dagen av rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag vänder instinktivt bort blicken när jag upptäcker en bild på honom på någon löpsedel eller i ett reportage. Tvekade länge innan jag såg på en film från rättssalen, där han pratade. Grät. Av stolthet över sin video.

Jag är så fruktansvärt rädd för den mannen.
Räddare än vad jag tror att jag varit för någon i hela mitt liv.

Det enda jag kan tänka på när jag ser det där breda ansiktet med de alldeles vanliga, möjligen lite kalla ögonen, är att för de 69 omkomna på Utøya var kanske det där ansiktet, de där ögonen, det sista de såg innan de dog.

Därför blir jag rädd varje gång jag ser hans bild. Undviker den så gott jag kan, men vet samtidigt att det är något jag absolut inte får göra. Varför, förklarar Johan Croneman bättre än vad jag gör. Jag måste tvinga mig själv att möta Breiviks blick gång på gång. Trots att jag är rädd. Trots att jag är rädd vågar jag ändå, så länge jag minns. Minns att vi är många.

Vi som fortfarande älskar varandra. Vi som är så oändligt många fler än vad Breivik och hans likar någonsin kommer vara, om vi inte tillåter det. Vi som glömmer det ibland. Som glömmer att vi är så många. Vi som är rädda.

Rädslan gör oss ensamma.

Lova mig en sak. Krama om varandra. Fortsätt älska, fortsätt förstå och fortsätt hålla varandras händer när det blir mörkt.

Delad rädsla är nämligen inte lika stark.

Bra saker att göra

Jobba på en handelsträdgård. 

Bära jordsäckar, flytta amplar, plantera tagetes, fylla krukor med jord och toppa sommarblommor. Vara ute och nästan känna smaken av frisk luft i munnen. Trötthet i kroppen. Se ett fysiskt resultat av arbetet. Inte känna att man behöver fylla krukorna med jord på ett eget sätt, ett originellt sätt, "hur tänkte du när du fyllde krukan? Vad är din tolkning?" 

Umgås med sin själsfrände. 

Hon och jag satt i soffan igår kväll och bara mysade. Sa ingenting, just. Jag strök henne över ryggen och kände hur mycket jag tyckte om henne.

Ligga på en pall med jordsäckar och titta upp mot det där stora ljusblå. 

Följa en mås med blicken. Associera fritt till molnen som glider förbi; hålla kvar känslan av sommarlov för länge sedan. Gräs under fötterna, Cornetto Soft från Amigo i munnen, rosa fladderklänning med vita blommor på och att gunga så högt att om jag släpper taget och hoppar skulle jag flyga över växthusen, nudda molnen med mina utsträckta händer och sedan landa med ett "hepp!" på grannens tomt. Ungefär vid den där jättefula statyn av någon grekisk gud som matchar riktigt illa med en gul träkåk.

Ordkrig

Ibland skriver jag ord som inte riktigt får plats i musiken. Någon dag kanske jag hittar ett sätt att få de två att fungera ihop, men den dagen är inte i dag. Så idag får de där orden rubriceras som dikter, även om jag inte är så förtjust i att alltid behöva kategorisera texter på det viset. Och bloggen är kanske platsen där de hör hemma. Som jag skrev någon gång, minns inte riktigt när, så är en stor del av skrivandet att få dela det skrivna med andra. I alla fall för min del. För jag vill göra skillnad. Påverka.

Men jag ska fundera ett varv till.

Om jag kommer fram till att det är mitt bekräftelsebehov som postar djupa, vackra och ibland självutlämnande inlägg, så kanske jag låter orden stanna innanför pärmarna. I mitt universum.

Jag tror att min största invändning mot  bloggande är att det är så direkt. Från tanke till ord till publicering behöver det inte gå mer än några hjärtslag. Det är svårt att stanna upp när man är inne i det; stanna upp och reflektera när man är tagen av en känsla. Vad är för personligt? Vad borde jag behålla för mig själv? Finns det ingenting som är heligt? Kan det här skada mig?

Jag ska fundera ett varv till.

Kvällsfundering från Östersund angående vilsenhet, efter läsning av senaste Ordfront

Ibland går man vilse.

Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.

Liten fundering:

Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!

Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.

Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.



(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)

Förutsägelser

Om den första fjärilen man ser om våren är gul, blir det en glad sommar.
Om den första fjärilen man ser om våren är vit, blir det en lugn sommar.
Men om den första fjärilen man ser om våren är svart, då blir det en ledsam sommar.

Idag, när jag var ute och sprang, såg jag vårens första fjäril.

En citronfjäril.

Om skådespelarkonsten

Dagens danslektion.

Fem operaroller.
Fem rörelser för varje roll.
Fem rörelser som ska visa vem en människa är.

När man bygger en roll från grunden, verkligen från ingenting, kan det plötsligt bli överväldigande när man får syn på alla de där små bitarna. De små bitarna som till slut blir en helt färdig, komplex människa. Bitarna man får bara genom att läsa ord och toner från ett papper... ord och toner som, när de får kontakt med ett levande väsen börjar frigöra sig från pappret, växa och slingra sig upp och ut och runt varandra. Fästa vid den levande kroppen, runt armar och ben och hals och trassla in sig i håret. De vill leva men kan inte utan hjälp.

Ansvaret att bära en annan människa i sin kropp är stort.
Tappar man en bit, är man det minsta osäker, så faller allt.
Är det att svika?
Är det att döda?




Och sedan upptäcker man att rollen som sig själv är uppbyggd på exakt samma sätt.
Ett lika stort ansvar att bära.

Och med betydligt längre scentid än någon annan roll.









(Jag funderar på att byta namn på bloggen. "Blond Sopran" känns inte riktigt rätt längre. Den förstorar liksom upp en av de där bitarna som har börjat lossna från mig...)

Är Allt Möjligt

Ibland känns det som om allt är möjligt. Totalt genomtänkt och genomförbart. Som nu.
Hon fäster blicken på den strålande blå marshimlen i stället för på industriområdet, högarna med grusig smältsnö och de rödgrå björkarna utanför tågfönstret.
Blir glad när hon kommer på sig själv med att göra just det.
När hon inser att var hon än är och vad som än händer kommer hon att vara lycklig så länge hon kan se mer av himlen än av allt det som sitter fast på jorden.
Himlen måste alltid, alltid få vara så mycket större, för i den oändligheten finns inget och därmed allt. Inget normalt.
Inget invant. Inga roller, inga förväntningar.
Inget verkligt eller overkligt. Ingen som dömer eller bestämmer vad som finns och inte.
Inget chips och dipp, inga löpsedlar, inget vägsalt och inga framtöade hundbajspåsar. Inga strumpbyxor, inga matkassar, ingen kommunförvaltning, ingen melodifestival, inga pengar, inga lekprogram på TV på fredagkvällarna. Inga regler och inga tankar som inte går att stänga av.

Där finns inget.
I den där blå himlen som alltid kommer att vara större finns inget och därmed allt; där finns plats för precis vad hon vill. Vill vara.
Plats för en enda ton. En ton som flyger som en projektil genom det ljusa och blåa och som vibrerar av precis allt hon är, allt hon vill och allt hon känner.
Som en komet med sprakande svans ska den tonen vara, den tonen som är allt som är hon.
Den som inte tvekar. Och inte är rädd.
Där finns det plats för den.
Utanför, ovanför, bortom.
Där inga regler finns.

Ibland känns allt möjligt. Ibland, när hon åker tåg och kan se himlen och solen och är På Väg.
Så länge hon kan röra på sig är allt möjligt.

Upprop mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv

(Nu är det ljust om kvällarna och jag kan inte nog beskriva hur skönt det är. När det ljusnar.)

I dag pratade jag med några vänner, och kom in på frågeställningen vad vi skulle vilja säga till våra yngre jag. Jag funderade en stund. Vem var jag för till exempel fem år sedan? Inte den jag är idag, det är säkert. Hade något kunnat bli annorlunda? Finns det något jag önskar att jag hade vetat då?

Frågan föregicks av en debatt om könsroller och bristen på jämställdhet inom musikvärlden, jag hade suttit och redogjort för mina erfarenheter av att vara tjej bland en massa killar i rock- och popvärlden, där jag ju befann mig ett tag. Där jag som tjej inte var normen, och kände att jag var tvungen att överkompensera min avvikelse genom att vara minst dubbelt så bra som killarna. För att platsa och bli accepterad.

Jag var väldigt hårt drabbad av Duktig Flicka-syndromet. Rädd att inte duga. Osäker på... allt. Objekt i en värld av subjekt, ständigt utsatt för granskning. Aldrig någonsin in och bara köra, skita i resultatet. Bara lamslagen av alla som kan så mycket mer och bättre. Och så var det ju det faktum att det inte bara var mina rent musikaliska färdigheter som blev bedömd och prövad av (den överrepresenterat maskulina) omgivningen, utan mina allra innersta tankar och känslor; mina låtar. Det kan skrämma skiten ur vem som helst, tjej eller kille, hund eller pumpa. Så låtarna var aldrig tillräckligt bra. De fick stanna inuti mig, där de kunde vara trygga. Där ingen kunde förstöra dem.

Men jag förstod inte att det var den där förbannade känslan. Den är för smart för att ge sig till känna. Den bygger bo i strukturer som inte är nyttiga för någon, och jobbar undercover under täckmanteln självinsikt. Det enda jag trodde mig förstå var nämligen att jag inte var tillräckligt bra. Att det var den krassa sanningen. Att jag gjorde mig själv en tjänst genom att känna mig själv och inte utsätta mina små skeva skapelser till låtar för allmänhetens granskande blickar. Bättre att inse själv att man inte var bra nog än att upptäcka det när det redan var för sent.

Den där förbannade känslan kunde dra sig tillbaka till sin undanskymda plats och känna sig nöjd med ett gott dagsverke.

Jag tror inte att mina upplevelser av skräck och otillräcklighet från replokalerna och gaffatejpens förlovade land är unika. Jag tror att det finns tusen byrålådor i flickrum runt om i landet, som innehåller bitar av tusen tjejers själar. Som vill vill vill ut i ljuset men inte vågar. Jag tror att det finns tusen tjejer som är galet bra på att spela gitarr men som Duktig Flicka har bundit till händer och fötter med prestationsångest. Som har en munkavle av rädsla. Jag tror att det finns tusen tjejer som jag, som känner att de måste vara tusen gånger duktigare än alla andra för att duga. Tillsammans bildar de tusen och åter tusen skäl för mig, som är en av dem som börjat kämpa emot den där förbannade känslan, att skriva det här. För deras skull; de som den förbannade känslan håller i ett järnhårt grepp, de som inte har lyckats börja vrida sig loss.

Idag vann jag en seger. Jag tog beslutet att bejaka den sida av mig som jag hitintills fått gömma undan, som jag fått avfärda som oviktig och alltid varit tvungen att tilldela andra prioritet på grund av min studieinriktning. På grund av min egen och andras bild av mig. Den sida som är så ömtålig och som, undanskuffad och avfärdad i ett hörn, fått mig att må så dåligt. Den som det står fritt för andra att bedöma, den som lämnar ut mig fullständigt. Jag valde att skita i det. Döm på. Jag tänker inte bry mig. Alla de där baksidorna, allt det som är farligt och skrämmande. Jag skiter i det. Jag vann över pliktkänslorna och skräcken idag.

Idag vågade jag. Och det känns så obeskrivligtenormtfantastiskthisnandesjuhelvetesjävla bra!

En liten seger i ett stort krig. Kriget mot den där förbannade känslan som inte har någon som helst rätt att styra någons liv. Vi ska vinna. Det går bättre och bättre, för det ljusnar. En liten seger, kanske en ömtålig sådan men i alla fall en seger, kan skingra molnmassorna. Och starta en kedjereaktion.

Jag jobbar fortfarande på det.
Det där jag vill säga till Linnea, 15 år.





Var inte så rädd!






Var inte så rädd!

Vem är hon?

Hon känner sig aldrig vackrare än när hon ser ner på sina fötter och de är insnörda i ett par konståkningsskridskor. Än när benen kramas om av korviga benvärmare och snön faller över en öde skridskobana. Än när hon tar de första skären och samlar ihop kroppen till en piruett, än när hon släpper piruetten och glider baklänges på en fot, med armarna utsträckta som vingar, blicken mot himlen. Än när hon är ensam med sin egen skugga mitt i ljusets centrum, när det är mörkt och när husen runtomkring kurar i mörkret och fönstren försiktigt tittar på henne och undrar. 


Vem är hon?

Varför jag är vaken när jag borde sova

Det finns 

så många ord som jag inte skrivit än

så många sånger jag ännu inte sjungit

så mycket kunskap som inte är min än

så många sidor jag inte hunnit läsa

så många människor jag inte träffat idag

så många tankar jag inte tänkt än

Det är därför jag är vaken när jag borde sova

trots att det finns så många drömmar jag ännu inte drömt 

Projekt Livad Lax Dag 7

Igår åkte jag tillbaka till Falun. Hann dock med att ingående studera ett värmesystem i Torsång på vägen, jättespännande! Nu tror kanske läsaren att "jättespännande" ska läsas med en smula ironi, men jag är själv tveksam. Det var faktiskt ganska intressant. När jag installerat mig i min lägenhet gick kvällen åt till te, en bok och levande ljus. En sista kraftsamling.

Idag är det så dags för mig att gå tillbaka till skolan. Om en timme och tio minuter har jag sånggemensam, och vi ska sjunga igenom hela operaprojektet. Ikväll är det konsert med Dalasinfoniettan som jag tänker gå och lyssna på. Operaprojekt hela helgen. Joråsatteh...

Har då Projekt Livad Lax gett något resultat? Jag hoppas det. Jag känner mig i alla fall ganska utvilad. Trots att jag vaknade vid fyratiden i morse av samma irriterande propp i näsan som för två nätter sedan. Jag antar att det visar sig på gemensam. Om det har fungerat.

Jag saknar er alla, mina fina vänner som är någon annanstans.

Projekt Livad Lax Dag 5 & 6

Gårdagen: Minns knappt vad jag gjorde. Mer än hade träningsvärk efter skidåkningen i förrgår. Jo, det är sant, jag läste ut Kafkas ”Processen” och blev lite deperimerad men samtidigt glad eftersom jag faktiskt tyckte att jag förstod en del av den. Inte förstod i meningen att jag kan redogöra i ord vad jag förstod, men jag fick känslor och bilder i huvudet som gjorde det klart för mig att jag förstod. Något. Den kändes som en bok med möjlighet att spegla många olika saker beroende på vem läsaren är. Så nära kan jag komma med orden, men inte längre. Det är med andra ord ingen bok som jag skulle välja att använda som material för en recension till Svenska A, till exempel. I kontrast till denna min färd genom de mörkare regionerna av det mänskliga sinnet bakade jag en hel hög kanelbullar. Sedan föråt jag mig på dem. Inte så begåvat.

Gårdagens bästa: Kanelbullar. Trots allt.

Natten: Det är tydligen ingen bra idé att läsa en bok som följer tre kvinnors historia i olika skeden av 1900-talets historia samtidigt, och i vilken berättarjaget dessutom är extremt splittrat. I alla fall inte det sista man gör innan man går och lägger sig. Resultatet av detta blir nämligen väldigt virriga och oroliga drömmar, drömmar i vilka jag av någon anledning kopplade samman bytena av person och åsikt eller vad det nu var jag bytte emellan, jag minns inte riktigt, med en rörelse. Jag måste ha kastat mig fram och tillbaka i sängen som om jag varit utsatt för elchocker. Tillslut vaknade jag, vid tretiden, och upptäckte att ena näsborren var igenmurad. Möjligtvis berodde min oroliga sömn inte bara på kombinationen ”Stalins kossor” och en överbelastad hjärna? Kanske höll jag helt enkelt på att kväva mig själv? Tyvärr tillhandahöll familjen Nygrens medicinförråd ingen nässpray tillräckligt kraftfull för att bryta igenom blockaden. Jag dränkte en pappersbit i pepparmintsolja (som bror min brukar använda för att skyla stanken från de svettiga benskydden efter fotbollsträningarna. Han springer omkring på planen bland alla lökiga tonårsgrabbar och luktar pepparmynta. Det är fint på något sätt.) och lade den bredvid mig i sängen. Attackerade med de nässprayer jag ändå hittat och försökte somna om. Omöjligt. Jag låg och led och timmarna gick och tillslut kunde jag höra hur min bror klev upp ur sängen för att göra sig i ordning för skolan. Då somnade jag av ren utmattning.

Förmiddag: Jag har legat i soffan i lekrummet (”lekrummet” kanske fordrar sin förklaring; när jag och bror var små så hade vi alla våra leksaker där; Barbies och bilmattan och utklädningskläder och klätterställning… Det har vi inte längre, nu finns pianot, mina gitarrer, ena halvan av den gamla soffan (den halva som katten inte spydde i) och ett skrivbord. Vi försökte döpa om det till ”musikrummet”, men det var dömt att misslyckas. Rummet kommer för alltid att heta ”lekrummet”) och fortsatt med ”Stalins kossor”, och har egentligen bara rest på mig för att göra en utfärd till ICA och proviantera. Digestivekex med kola och choklad, mörk choklad med havssalt och en rulle center. Speciellt mörk choklad med havssalt är en favorit, har jag märkt. Jag upptäckte smaken i julas, i samband med att jag i princip levde på Aladdin, Merci, Anthon Berg och After Eight; tillslut åt jag bara den söta skiten för att den stod där, öppen på bordet, utan att jag egentligen var ett dugg sugen. När jag så råkade sätta tänderna i en bit med havssalt från Anthon Berg-asken öppnade sig liksom en ny värld. Saltet var som musik i munnen efter allt sött och kvalmigt, och det bästa var att jag inte gick miste om själva chokladdelen, eftersom saltet eliminerade de faktorer jag börjat tröttna på hos choklad! Så nu får jag väl toppa mina centerbitar med flingsalt innan jag äter dem. När jag var på ICA råkade jag även få syn på pocketversionen av den där fantasyboken ”Cirkeln”, som har hypats så våldsamt nu på det senaste. Jag bläddrade lite. Mindes att jag läst ett utdrag i någon tidning, men inte vad jag tyckte om det. Ställde tillbaka den på hyllan. Ställde mig i kö, men kunde inte slå tankarna på boken ur huvudet. Lämnade min plats i kön. Tillbaka till hyllan; fingrade lite på boken, blundade och kände efter, tvekade… jo! Jag har en svag punkt för ungdomsböcker. Jag vet inte om jag fortfarande räknas in i målgruppen, tror att jag kanske är något år för gammal, men någonting är det med dem… Jag ska ge ”Cirkeln” en chans. Jag tror att den kan bli bra. Jag är egentligen inte så intresserad av fantasyinslaget, utan mer att följa karaktärerna, som ju ska vara tjejer från helt olika sociala kretsar som måste börja samarbeta. En kvalificerad gissning från min sida är att de så småningom kommer att bli vänner på riktigt. Jag vill helt enkelt följa det sociala förloppet. Kanske lite för min egen skull. Jag tänker nämligen ganska stelt runt fenomenet med sociala grupper, har jag märkt. Kanske ”Cirkeln” till och med kan bli nyttig läsning för mig? Återstår att se!

(Jag är ganska mosad i huvudet, tack vare nattens blockad av näsan, och därför oroade jag mig lite nu på förmiddagen när jag märkte att jag inte hade någon skrivlust. Igår skrev jag heller ingenting. Men, som den här texten visar; oron var obefogad. Eventuellt spelade det faktum att jag försummat att klippa mina naglar, så att fingrarna har svårt att nå tangenterna, in. Kanske är texten en smula ointressant, men ett) Projekt Livad Lax går ut på att skriva om min vardag, som helst ska innehålla så lite som möjligt just nu, och två) uppskattar jag den här texten för det sätt jag skrivit den på och inte så mycket för sakinnehållet. Den är sitt eget mål, skulle man kunna säga. Nu ska jag äta kanelbullar!)

Dagens bästa:

Två regler mot stress

1. Bry dig inte om småsaker.

2. Allting är småsaker

Citat levererat av pappa