Om skådespelarkonsten

Dagens danslektion.

Fem operaroller.
Fem rörelser för varje roll.
Fem rörelser som ska visa vem en människa är.

När man bygger en roll från grunden, verkligen från ingenting, kan det plötsligt bli överväldigande när man får syn på alla de där små bitarna. De små bitarna som till slut blir en helt färdig, komplex människa. Bitarna man får bara genom att läsa ord och toner från ett papper... ord och toner som, när de får kontakt med ett levande väsen börjar frigöra sig från pappret, växa och slingra sig upp och ut och runt varandra. Fästa vid den levande kroppen, runt armar och ben och hals och trassla in sig i håret. De vill leva men kan inte utan hjälp.

Ansvaret att bära en annan människa i sin kropp är stort.
Tappar man en bit, är man det minsta osäker, så faller allt.
Är det att svika?
Är det att döda?




Och sedan upptäcker man att rollen som sig själv är uppbyggd på exakt samma sätt.
Ett lika stort ansvar att bära.

Och med betydligt längre scentid än någon annan roll.









(Jag funderar på att byta namn på bloggen. "Blond Sopran" känns inte riktigt rätt längre. Den förstorar liksom upp en av de där bitarna som har börjat lossna från mig...)