Dagens viktigaste

Idag spände jag på mig skidorna för första gången i år. Det är fantastiskt att bo så nära ett skidspår som jag gör. Ingenting rensar huvudet bättre än kylig vinterluft och att färdas framåt. Framåt, alldeles ensam. Snön är som ett magiskt pulver; den blåser hjärnan tom på tankar och problem. 

Jag kommer upp på elljusspårets högsta punkt precis den tiden då den blå timmen sakta rullar in. Långt borta vid horisonten börjar himlen rodna. Molnen ser ut som rök; grå rök som tätnar runt det rosa. Ser jag upp är himlen bakom röken fortfarande blå. Snötäckta träd kilometervis. Horisonten är den taggiga ryggraden på ett enormt, uråldrigt djur som sover sin tunga vintersömn. Hur kan man oroa sig för det liv man lever där ute, bland människorna, när man hör djurets lugna andetag? När man andas tillsammans med det? 

Jag är alldeles ensam uppe på toppen av hela världen. 

Dagens viktigaste: Skogen är den bästa terapeut man kan ha. 

Projekt Livad Lax Dag 4

Inslaget om Överklassafarin på Rapport i går kväll kom synnerligen olägligt för min del. Jag gick upp i varv å det grövsta; hoppade upp och ner på stället och fräste av ilska, skrev och skrev om, suddade, läste, skrev. Jag publicerade del ett av "Hat?" mitt i natten och gick och lade mig, väl medveten om att det inte riktigt var att skriva debattinlägg till ända fram på småtimmarna som den här rekreationsveckan var till för... Jag hoppades att ilskan över världens allmänna tillstånd skulle ha lagt sig till morgonen.

Det hade den tyvärr inte. Jag var fortfarande lika frustrerad; jag kände tydligt att jag inte riktigt hade fått fram allt jag hade att säga. Orden och formuleringarna fanns där, i mig, men de ville inte komma fram. Inte räta ut sig, inte bli meningar... Ilskan låg i vägen. Det destruktiva med ilskan är att den inte kan slockna av sig själv, den måste få komma ut, få projiceras på något. Den frustration som uppstår när man då inte vet vart man ska rikta den är helvetisk. Jag ville inte rikta den mot personerna i reportaget (det hade varit att sänka min nivå och ge efter för det hat jag precis fördömt), inte mot de vänner som kommenterat mitt inlägg och som verkade vara av en lite annan åsikt än jag (min odefinierbara ilska hade de absolut inte gjort sig förtjänta av), inte mot det möblemang som annars hade varit så lätt att avreagera sig på (sånt gör ont). Jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän de sista orden letat sig ut.

När "Hat? - del 2" tillslut låtit sig skrivas var jag helt slut. Men äntligen lite lugnare.

När jag kollade bloggens statistik visade den att jag bara idag har haft över 100 läsare! Det kändes riktigt, riktigt gött. Jag hoppas att ni hittade något ni tycker om här. Att ni blev glada, eller upprörda. Bloggandet får en annan dimension när man vet att folk läser. Att man lyckats skrika så att någon hört det.

(Jag återkommer snart med ett inlägg om skidåkning, dagens viktigaste. Men nu ska la familia dricka te och se på ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Jag håller några spänn på att det är prästen som är mördaren...)

Hat? - del 2

(Det blev ingen lång vila. Det gick inte. Nu har jag författat del två i den här romanen, utifrån kommentarerna på facebook. Nu ska jag ut och åka skidor!)

För det första vill jag säga att jag håller med om att idén att bussa runt folk i Saltsjöbaden under parollen ”odla ditt klasshat” är fel väg att gå för att lösa problemet med samhällets ojämnt fördelade resurser. Där är vi överens. Men det känns som om vi går förbi varandra lite; det jag ville ta upp med det här inlägget var inte att så mycket att Allt åt Alla använder sig av fel metoder, som varför de gör det och varför det är så farligt. Varför hat och avsky är så farligt.

Min tes är att hat föder hat. Att det här problemet bara går att lösa om vi närmar oss varandra, över klyftorna, och hittar ett gemensamt mål att jobba mot. Förslagsvis allas rätt till ett värdigt liv. Som dagens samhälle ser ut så tillgodoses inte den rätten. Bättre och sämre betalda jobb kommer alltid att finnas, men skillnaden måste ligga inom det rimligas gräns. Det är det viktiga. Skillnaden mellan fattiga och rika ökar, barnfattigdomen ökar, enligt siffror från 2008 (hittade inga nya, är inte så duktig på att söka statistik, men jag kan tänka mig att det ser hyfsat likadant ut fortfarande) äger 1% av Sveriges befolkning 30% av Sveriges tillgångar. Detta är inte rimligt. Detta borde uppröra alla. Oavsett klass.

 Det är därför jag blir så rädd när Tommy häver ur sig att de där i bussen är nog såna som inte jobbar, som inte har gjort sig förtjänta av pengar. För att han helt enkelt inte verkar vilja närma sig problemet. Fråga. Försöka förstå. Han verkar anta att vill man tjäna pengar, så kan man.

Jag blir lite bekymrad nu, när Leo pratar om ”vänsterpatrask” och ”orgie i avundsjuka” , och Amanda skriver  ”kommunister” (menade du själva föreningen Allt åt Alla, eller samtliga som åker i bussen? Vill bara reda ut så det inte blir något missförstånd :P) och använder uttrycket att de borde ”skaffa sig ett liv” i stället för att vara avundsjuka på andras. (Länk till tråden här.) No offence i övrigt, kompisar, men jag hoppas att ni kommer att förstå av texten här nedanför varför jag blir lite fundersam över dessa formuleringar. Vi kan ju konstatera, som Alice säger, att det reportage debatten bygger på är en generalisering. Så jag undrar: borde vi inte försöka höja debatten över nivån i detta generaliserande reportage i så fall?

Låt oss ponera att man har rätt till alla de pengar man tjänar och skattar för (huruvida lönerna verkligen är rättvist satta är en annan diskussion i vilken jag har för lite på fötterna för att vilja ge mig in, hoppas ni respekterar det). Men man har inte rätt att vara likgiltig. Samhället är alla vi tillsammans och vi har en skyldighet att försöka förstå varandra. Vi har en skyldighet att ställa oss över generaliseringar om bortskämd, självisk överklass och avundsjuk, lat arbetar- och underklass. Men nu gör vi det så fruktansvärt svårt för dem, som är vår motpart, att förstå oss eftersom vi gömmer oss bakom hatet, bakom schablonerna. Nu är det bara generaliseringen av överklass (min motpart, jag identifierar mig mer med dem som vänder på varenda krona eftersom jag lever på studiebidrag) jag ser. Det är därför jag bad Tommy och herr Backslick att motbevisa mig. Eftersom jag hoppas och tror att de inte är sådana som de framstår. Allt åt Alla förser nu överklassen med samma problem. De framstår som avundsjuka och missunnsamma och gör det ännu svårare för Tommy och polarna att förstå att man inte tillhör de undre klasserna enbart på grund av att man är lat.

Alla har inte samma förutsättningar att ”skaffa sig ett liv” (jag skulle vilja säga att ett liv inte är något man skaffar sig, det är något man föds med). Alla har olika möjligheter att skapa mål och uppnå dem. Olika förutsättningar. Ekonomiska, fysiska, psykiska. Ens människovärde ska inte avgöras av dessa förutsättningar. Ens rätt till ett drägligt liv med tak över huvudet ska inte avgöras av dessa förutsättningar. Alla har heller inte samma mål, men ingen ska behöva ha tre jobb samtidigt för att klara hyran, för att det mål man har med sitt liv inte värderas högt nog av det samhälle eller den marknad som sätter lönerna.

Jag tror inte att vi kan jämställa den löst sammansatta organisation som Allt åt Alla är (jag vill  poängtera att jag själv inte sympatiserar med dem på alla punkter) med de personer som betalar 50 kr för att åka med på bussen. Allt åt Alla klassar vad jag förstår sig själva som kommunister, men jag betvivlar att de tycker att Stalin var en himla go gubbe. Vi kan väl komma överens om att till exempel Sovjet står för en typ av kommunism som spårade ur fullständigt, och inte är representativt för vad de som idag kallar sig för kommunister vill uppnå?

Passagerarna tror jag snarare består av folk som är arga och uppgivna. Besvikna på en samhällskonstruktion som har övergett dem. Som lägger över allt ansvar på individen. Misstänkliggör och skuldbelägger alla som av olika orsaker inte klarar av att jobba. Förringar de värden som också är viktiga att jobba för, men som inte ger ett ekonomiskt mätbart resultat. Får man inte tillräckligt betalt, ja då är det väl man själv som inte jobbat tillräckligt hårt.

Jag tror inte att de är ute efter att vara elaka mot överklasskidsen. Jag tror att de är desperata. Har förlorat hoppet. För att de hela tiden får veta att de är värdelösa, att de borde jobba hårdare, inte vara så jävla flummiga, det är deras eget fel att de inte har råd med sitt boende. Inte ser någon möjlighet att förändra. Jag tror inte att de är avundsjuka för att de inte också har en villa i Saltsjöbaden och pengar till att åka utomlands varenda lov. Jag tror att de är uppgivna för att det finns de som har så mycket, mycket mer än de behöver medan andra inte har något alls. Och att de som har så mycket ger intrycket av att se ner på dem som har så lite. Rättfärdigar sitt eget överflöd, må vara egenhändigt ihoparbetat, med att de som inget har nog bara är lata och gnälliga. Jag säger inte att det egentligen är den gängse synen inom överklassen. Men jag säger att det är så det framstår, med hjälp av uttalanden som Tommys. Det handlar, som tjejen som jobbar inom vården säger i inslaget, om ett värdigt liv. Rätten att ha ett hem och ett värde. Ilska över att resurserna är så snett fördelade. För att ”klasshatet” inte ska kunna slå rot och blomma upp måste parterna börja försöka förstå varandra. Se hela bilden. Mötas på mitten. Jag har sagt det förr men säger det igen, för att det är vad jag tror och jag tror att det är viktigt. Vi måste försöka förstå varandra. Inte odla hatet och spä på varandras fördomar. Det är vad herr Backslick och hans kompisar gör när de kastar enkronor efter bussen. Det är vad Allt åt Alla gör när de reducerar överklassen till djur att peka på genom en glasruta. Vi måste förstå att vi är människor och hör ihop. Är beroende av varandra. Har rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Inte har råd att hata varandra.

Desperationen, frustrationen och ilskan projiceras på Tommy och hans polare, som för låginkomsttagarna, de fattiga och de utförsäkrade, de som blir orättvist behandlade av ett system som inte är till för de som bäst behöver hjälp, symboliserar det strukturella förtrycket och förnedrandet av dem som inte har. Jag känner det själv, det där hatet jag hävdar att det är så viktigt att vi undviker. Trots att jag själv har det bra. Möjligtvis för att jag vet att det yrke jag siktar på förmodligen kommer att innebära ständig ekonomisk kris för min del. Trots att jag vill påstå att det är ett viktigt yrke. Alldeles säkert för att jag känner med dem som har betydligt mindre än jag. Därför ligger även jag i riskzonen för att dras med i detta hat. Vilket är synd, eftersom ilskan hade gjort bra mycket mer nytta riktad mot politikerna. Eftersom det är av högsta vikt att Tommy och busspassagerarna skapar en förståelse för varandras situation. Eftersom vi måste, måste, måste höja oss över den skitkastarnivå som förekommer i SVTs inslag.

Jag hoppas att jag har lyckats styra över fokus till vad det var jag egentligen ville höja min röst mot! 

Hat?

 ”Odla ditt klasshat!” uppmanar föreningen Allt åt Alla. De anordnar ”Överklassafari”; en bussresa till Solsidan för att studera överklassens liv och leverne. SVT följer med (se reportaget innan du läser vidare). Inne i bussen verkar stämningen hög. Rykande kaffemuggar, färgglada sjalar och smält snö på golvet. Jag känner att jag inte skulle ha något emot att åka med. Samtidigt blir jag rädd. Är det verkligen så att… Mina tankar avbryts av rörelse på parkeringen.

Utanför, på parkeringen, är stämningen hätsk. Dyra jackor, backslick och en bandyklubba har samlats för att visa sitt missnöje. Ynglingen i backslick förklarar att det känns diskriminerande, att de känner sig utpekade som djur. Utpekade av folket i bussen, som betalat 50 kronor för att få se och höra om personerna som bor i de enorma lyxvillorna. ”Kommunismen har tydligen inte varit så utvecklande genom historien” säger ynglingen med avsmak i rösten; han och hans kompis är övertygade om att många av de som sitter på bussen är kommunister. Han berättar sedan att han förmodligen kommer att bo utomlands när han blir stor. Han säger det så självklart. Närmast uttråkat.

Representanten för Allt åt Alla berättar att av tretton personer på en gata är fem riskkapitalister. Många har försökt smita från att betala skatt minst en gång. Tommy, som SVT:s reporter fångat på gatan, verkar inte alls speciellt nöjd över att bli intervjuad. Han har jobbat ihop alla sina pengar. Det har tagit tid och energi. 40-timmarsvecka? Vad är det? frågar han. Reportern frågar honom vad han jobbar med. Tommy suckar uppgivet, viker undan blicken och säger extremt besvärat att han jobbar ”med affärer”.  De där i bussen, det är väl såna som inte jobbar, kan han tänka sig. Som inte gjort sig förtjänta av pengar. Rösten avslöjar föraktet han känner. Tommy har jobbat ihop sina pengar själv, han har rätt till dem. De där i bussen, vad har de för rätt att avsky honom för det? De har haft alla chanser att välja en karriär som hans. Vill de ”jobba med media-nånting” och leva på nudlar är det deras val. Säger Tommy inte. Men jag får ett starkt intryck av att han tänker det.

Ynglingen i backslick och Tommy känner sig kränkta av att bli utpekade som själviska.

Jag är livrädd för dig, Tommy. Du får mig att gråta, yngling i backslick.

Jag är rädd för den uttråkade ton ynglingen i backslick använder när han konstaterar att han ska bo utomlands när han blir stor, för hans övertygelse att alla som har något att invända mot hans livssituation är kommunister. För Tommys illa dolda förakt, för hans slutsats av att de i bussen själva valt sin klasstillhörighet, att de säkert är såna som inte jobbar. Jag är rädd för deras okunskap.

De där du föraktar, Tommy. De där vars problem du inte verkar ägna en tanke, yngling i backslick. De där som gömmer lapparna om skolresorna. De ensamstående. Kulturarbetarna. Undersköterskorna. De där som är sjuka. Som är ensamma. Som sover i trappuppgångar och soprum. De som svälter. Som flyr. De där som inte har valt karriärer som riskkapitalister. De som inte kan välja. Är det inte dem som ni, just ni som kunnat välja, har en chans att förändra något för? Ni är de som har möjlighet att ge de hemlösa ett tak över huvudet. Sponsra klass 3c i Fisksätraskolans klassresa, så att alla har råd att åka med. Bygga en skola i Afrika. Inte för att det är lönsamt för er. Men för att det kanske skulle kännas bra i hjärtat?

Ger ert samvete er rätt att förbise, att avsky, att avfärda dem som inte kan välja? Eller de som jobbar för andra värden än de ekonomiska? Har ni rätt att skuldbelägga era medmänniskor som inte ”lyckats” lika bra som ni, använda det ”självvållade misslyckande” jag tycker mig ana i era anföranden för att rättfärdiga det överflöd ni själva sitter på? Även om ni har jobbat ihop till det själva? Var skulle ni vara om det inte vore för alla dem som inte är där ni nu är? Är ni verkligen inte skyldiga någon något?

”Odla ditt klasshat!”

Jag hatar det groteskt ojämlika klassamhället. Men jag hatar inte andra människor. Hur mycket de än skrämmer mig.

Allt åt Alla, är det mer hat vi behöver? Är det hat som kommer att få oss alla; fattiga, rika, starka, svaga, att vilja jobba mot ett gemensamt mål? Att känna solidaritet med varandra? ”Odla din klassmedvetenhet” känns kanske som ett bättre förslag till slogan. Hur okunniga och samvetslösa de än är, de där på toppen, så är det fel väg att närma sig dem med hat. Hat föder hat.  Skapar sprickor, omöjliga att laga.

Tommy; jag kanske lägger för mycket i din mun. Det du inte säger, men utstrålar. Förakt. Avsky. Okunskap. Nonchalans. Själviskhet. Det kanske inte är så. Yngling i backslick; du kanske vill bo utomlands för att jobba med humanitära projekt. Du kanske inte är så sorgligt okunnig som du framstår. Vad vet jag.

Men den fasad ni visar upp mot mig, en fattig student vars föräldrar inte heller vet vad en 40-timmarsvecka är men som inte har en villa i Saltsjöbaden för det, skrämmer mig eftersom den får mig att känna något som liknar hat. Jag, som precis propagerat mot hat. Jag vill inte hata er. Motbevisa mig, snälla! Visa att ni inte är så okunniga, så samvetslösa och så föraktfulla som ni verkar! Visa att ni kan förstå folk med andra prioriteringar, att ni kan förstå att det finns människor som inte har något val! Om ni förstod det lovar jag att ni skulle bli precis lika arga över sakers tillstånd som jag är.

Motbevisar ni mig inte så har jag snart inget val. Då kommer jag också att börja hata er.

Och när hatet tar över har alla förlorat. 

(Jag vet inte varför jag reagerar så starkt just precis nu, på det här. Förhållanden av den här typen har jag varit medveten om länge. Kanske var detta den berömda droppen. Jag är livrädd.)

Projekt Livad Lax dag 3

Jag, pappa och bror gick en promenad mitt på dagen. Konstaterade att det finns skidspår i skogen, som jag kanske utnyttjar imorgon. Får se. Vi gick bortåt åkrarna; genom skogen som var täckt av snö. Solen stod lågt och skymtade som guld mellan träden. Jag har saknat träden och skogen något ohyggligt, märkte jag när ett leende oförhappandes spred sig i mitt ansikte, ett leende som inte gick att sudda ut. Träd är så ärliga. De står där de står och bara lyssnar; de är vad de är och kräver inget annat av mig heller. Det är omöjligt att oroa sig för ytliga saker i en skog, omöjligt att sträva efter att vara någon man inte är. Skogen får alla skal att försvinna, alla murar att rasa. Den ger perspektiv.

Vi gick över åkrarna för att fånga solstrålarna. Det finns mycket jag avskyr med Horndal, men skogen och åkrarna, stigarna och bäcken...

Dagens viktigaste: Träd. Människor har mycket att lära av träd.

(Nu måste jag gå. Fick precis ett sms om att Floskelpolisen verkar ha fått vittring på mig... Jag kan höra steg i trappan.)

(Verkar som om Hyckleripolisen är på ingång också. Okej. Jag tänker inte fortsätta försöka ursäkta ovanstående text. Skämta bort den. Förringa mina tankar. Jag står för varenda litet ord! Hör ni det, Floskelpolisen!?)

Projekt Livad Lax dag 2

Hela jävla natten: glider in och ut ur drömmar om att jag är med i debatter och talar mig varm för feminism. Möjligt resultat av sträckläsningen av boken "Uppror pågår" igår kväll... Vaknar till, kan inte sova, äter en banan och en kanelbulle, läser lite. Kan. Inte. Sova. Dricker lite varm mjölk. Somnar. Vaknar. Kissnödig. GAAAH!!!

9.03: Vaknar slutgiltigt. Min barnhemschica frisyr har nu övergått till något som mer liknar en oljeindränkt sjöfågel. Toppen. Känner dock att jag omöjligt kommer att klara av att hålla mig vaken i duschen om jag inte får något i magen; frukost tillagas. Bacon, äggröra, youghurt och nötter. Toppat med en halv ask Noblesse och Marabou Premium Dark Chocolate & Lemon Mousse. Mår jätteilla av allt socker.

11.30: Efter att ha sett ett avsnitt av Berts Dagbok samt slösurfat och hetsat upp mig bland annat över Anton Abeles hyckleri och Carl Bildts renodlade ondska lyckas jag rycka upp mig ur sockerkoman tillräckligt för att genomföra den mycket välbehövliga duschen. Sjöfågeln på mitt huvud kvackar tacksamt.

13.30: Bestämmer mig för att ta risken. Jag kanske hatar varenda gathörn och varenda byggnad, jag kanske känner mig ständigt övervakad och förföljd bara jag går till ICA. Men där finns mitt rum, lagad mat, skidspår (tror jag) och mina tjocka katter. Varm päls. Kramar. Jag tar mina böcker och åker till Horndal några dagar. Hoppas jag. Risken finns att jag får tillbringa natten på något trevligt fält utanför Hedemora eftersom det snöar just nu. SJ och snö är ju inte bästa kompisar, direkt...


Dagens mest irriterande: min sax är fortfarande spårlöst försvunnen. Tips om var den befinner sig kan lämnas till Falupolisen.

Dagens misstag: choklad. Varför, o varför har jag ingen karaktär? Jag mår fortfarande illa och har hjärtklappning.

Dagen viktigaste: Tillit. Det är lätt att känna sig ensam när man låser dörren om sig. Sitter man bara där bakom dörren, och tycker synd om sig själv och är övertygad om att man är så ensam, så ensam, övertygad om att knackningarna ljuger och den som står där utanför bara är ditskickad av fröken med läxböckerna; om man sitter där och aldrig låser upp så är det väl självklart att folk slutar försöka komma in efter ett tag? Inte orkar prata med en stängd dörr längre?

Projekt Livad Lax Dag 1

9.00 Drömmer att jag sätter skräck i tanterna genom att vingla omkring som en berusad och slå ner kaffekoppar på någon sorts kyrkkaffetillställning, i samband med en konsert med Blåsarsymfonikerna (som för övrigt spelade ett väldigt intressant stycke som var beroende av musikernas rörelsefrihet, vilket innebar att vi i publiken fick flytta på oss och helst lämna lokalen eftersom vi var i vägen), när pappa ringer och hojtar att jag har fått en röntgentid. När som helst före klockan 11. Masar mig ur sängen och traskar iväg till lasarettet.

10.15 Ligger i en spexig röntgenmaskin som ser ut som en tidsmaskin/donut/förvandlingsmaskin. Förväntar mig lite halv att komma ut igen iförd klänning och glitterboa, redo att mima till någon Madonna-hit på bästa sändningstid i TV4. Undrar dock lite över vart rökeffekterna blev av. Samt kommer på att ”Småstjärnorna” inte sänds längre. Vilken besvikelse!

11.03 Installerar mig i sängen tillsammans med ett skrivblock och mina färgpennor, när pappa ringer igen. Nu står en utflykt till Britsarvets vårdcentral på programmet. Blir glad för att vårdkarusellen snurrar så fort, ledsen för att det är jobbigt att gå till Britsarvet när kroppen känns som spaghetti.

11.45 Hur ända in i farfars tofflor lyckades jag utveckla denna form av intensiva träningsvärk på gårdagens lektion i ergonomi? Va!?

12.10 – 13.25 Ser på filmen ”Tusen gånger starkare” på Youtube. Jag gillar den. Den är väldigt, väldigt, väldigt övertydlig, men det gör inte så mycket. Övertydligheten kanske till och med är dess styrka; den skulle passa utmärkt som skolbiofilm. Skolbiofilmer behöver vara lite övertydliga. Ser jag tillbaka på min egen analytiska förmåga anno högstadieåldern (en förmåga som firade stora triumfer när den ledde mig till slutsatser som ”Green Day är visst det punk!”) så inser jag att den nog inte hade lyckats stånga sig igenom något mer svårtolkat. ”Tusen gånger starkare” handlar om jämställdhet och könsroller och gjorde mig väldigt frustrerad och glad.

13.30 Känner ett plötsligt behov av att vila ögonen. Britsarvet ringer och säger att röntgen visar att mina bihålor är helt normala. Inte svullna alls. Nähä. Ligger i sängen och stirrar upp i taket. Accepterar tillslut det faktum jag länge förnekat. Det sitter i huvudet. Det är stress. Jag är för trött. Konstigt nog känns det ganska bra att acceptera det. Plötsligt känns den här viloveckan som en väldigt bra idé!

Eftersom jag inte under några omständigheter kan slumra till dagtid, så får P1 hålla huvudet sysselsatt medan ögonen vilar. Först lyssnar jag på en dokumentär om livet i Gaza (inte speciellt upplyftande), och sedan Filosofiska rummet där de diskuterar multikulturalism. Blir jätteförvirrad men samtidigt mer än någonsin på det klara med min ståndpunkt att de mänskliga rättigheterna bör gå före allt annat.

16.30 Inser till min förskräckelse hur handlingsförlamad jag blir utan min sax. Hur ska jag kunna öppna laxpaketet? Nötpåsen? Kryddpåsen? Var har jag lagt min sax?

17.54 Snilleblixt! Jag ska öva på att släppa mitt kontrollbehov. Mina nya, positiva färgpennor visar vilken färg de har dels genom korken och dels genom en plupp högst upp på pennan. Till största delen är de halmgula allihop. Om jag byter ut alla hattar, och sedan inte kollar så noga när jag väljer penna, så kommer färgen att bli en överraskning när jag väl börjar skriva. Och som den kontrollbehovsbefriade, sköna människa jag är ska vara  helt okej med det!

19.10 Lyssnar på lite krönikor Sara Hansson sammanställt i Tankesmedjan i P3. Riktigt smart tjej! Heja Sara!

19.41 Nu. Har inmundigat lax och bulgur (jag måste skaffa något annat än bulgur att äta, jag äter i princip bara bulgur numera) och skrivit klart detta och kan väl bara hoppas att det blir roligare imorgon. Eller i alla fall att jag inte är lika trött i morgon, så jag orkar skriva roligare om det som händer. Något jag känner att jag misslyckats lite med idag.

Dagens outfit: Långkalsonger, pyjamasjacka och raggsockor. Frisyren kallar jag för Barnhem 1890-chic.

Dagens viktigaste tanke: Musik är för själen vad gymnastik är för kroppen. När jag tycker att det är meningslöst att sjunga Mozart och i stället känner för att typ bli miljöaktivist (något jag förmodligen inte skulle vara så bra på) måste jag minnas att grunden för ett bra samhälle är människorna som skapar det och lever i det. Och få saker kan påverka människor och utveckla dem till tänkande, kännande och empatiska varelser som kultur. Musik. Det jag gör är så galet viktigt.

Utvärdering Projekt Livad Lax Dag 1: Jag är trött. Jättetrött. Men det känns skönt att ha lite klarhet vad gäller bihålornas tillstånd. Funderar på om jag ska beställa pizza imorgon… Upplevelsen med laxen och saxen var inte rolig! 

Suddasuddasuddasuddabort din sura min!

Jag är nu tvångssjukskriven i en vecka. I en hel vecka ska jag hänga i min lägenhet och försöka tänka på något annat. Min sånglärare hoppas att "den gamla Linnea" ska komma tillbaka då. Den Linnea som satt i soffan i sångrummet i dag och såg ut som en avliden disktrasa ska väck. Hon sa åt mig att inte tänka på sången. När jag ändå inte kan sjunga. Hon kanske har en poäng där. Nu är uppgiften alltså följande: hålla mig undan från skolan i sju dagar, bara göra lustfyllda saker, sova mycket och undvika att livet förfaller till den där scenen i alla indiefilmer där man får se klipp av huvudpersonen i sin stökiga lägenhet, liggandes på golvet som en liten ångestboll, eller på mållös promenad i dimmig stad, ackompanjerad av långsam pianoballad. Undvika det sistnämnda, alltså. Till min hjälp har jag nu anlitat ett paket färgglada pennor för 89 kr och en massa choklad. Jajamen! Och så har jag gjort (gör nu) en lista.

SUDDA UT DIN SURA MIN-LISTAN
- Se roliga saker på Youtube. Till exempel hela Berts dagbok, som någon vänlig människa har lagt upp.
- Skriv dagbok med de färgglada pennorna och rita roliga gubbar och fina blommor i marginalen.
- Läs alla böcker som står olästa i bokhyllan. Positivt: du blir i regel så uppslukad av dem att du garanterat glömmer bort att tänka på sången! Negativt: böckerna som väntar på att slukas är peppiga, positiva böcker som "Processen" och "Porträtt av konstnären som ung".
- Nu har jag tid att skriva. Öva mig på krönikor.
- Utforska det där spännande stadiet precis mellan vakenhet och sömn som det stod om i DN Kultur idag. Det där stadiet jag tyvärr aldrig minns något av.
- Om humöret ändå dippar: choklad! Mycket choklad! Kan bara sluta positivt; antingen kickar endorfinerna in och man blir en livad lax, eller så mår man så illa att de deppiga tankarna garanterat är de sista man ägnar sin uppmärksamhet.

- Blogga. Jag kanske gör en liten följetong av den här sjukperioden? Förutsatt att den för med sig intressanta tankar. Eller så blir det en övning i att skriva intressant om att till exempel dricka oboy i morgonrock och långkalsonger. Mycket nöje, kära läsare!

önskar

Projekt Livad Lax

De behöver inte svara, bara lyssna

Har byggt ett bo i soffan och längtar efter träd. 

Nu blir jag sådär trött igen

Det säljs mer ekologisk bomull än vad som produceras. Hm. Ett ekologiskt linne från till exempel H&M kan mycket väl vara gjort av ekologisk bomull. Men färgen som använts är långt ifrån ekologisk.
Jag har ägnat kvällen åt dokumentären "Modets offer". När den är slut är jag ganska glad att jag genomlever vinterhalvåret i mitt underställ från Woolpower (ull från Patagonien, färgat i Tyskland, resten av produktionen förlagd till Östersund)...

Det är stor skillnad. Stor skillnad på att vara konsument, med oändligt många rättigheter men den enda egentliga skyldigheten att fortsätta konsumera, och på att vara människa, vars rättigheter är de mänskliga och skyldighet är att se till så att alla andra också kan utöva de rättigheterna. Konsumenter som uppnått en viss standard vägrar konsekvent att ta ett steg tillbaka, få det lite sämre, för någon annans skull. För till exempel en fabriksarbetare i Indiens skull. Kanske på grund av okunskap. De små tvivel konsumenter ändå har är så enkla för reklammakarna att avstyra genom en liten grön skylt med ett löv på. De litar på den goda viljan som konsumenter tror är inbyggd i ett skrovligt papper fastsatt i en bit hampasnöre (som sitter på ett plagg färgat med kemikalier som gett arbetarna på färgningsfabriken cancer, men det står inte på lappen).

Se dokumentären här. Inget nytt under solen...

Dilemma

Mina ord är en skatt som blir värdelös om jag behåller den för mig själv

Men mina känslor blir värdelösa om jag strör dem omkring mig 

som flygblad, eller höstlöv

Det finns i alla fall en plats jag måste tillbaka till

nu när det är Sent i November

Där väntar kanske tonerna jag tappade längs vägen

Läs den

Appropå böcker.

För två år sedan var jag med i projektet Musikom på den klassiska musikfestivalen Vinterfest. Det gick i stort sett ut på att hänga med några barn från musikskolan, som något sorts bevis på att det finns ungdomar som faktiskt satsar på klassisk musik. Att hänga med barn är inte riktigt min grej.

För att ha något att underhålla mig med under bil- och bussresorna som festivalen innebar, sprang jag ner till Myrorna dagen innan vi skulle åka och plockade åt mig en bok ur deras pockethylla. 15 kronor kostade den. Boken i fråga var Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".

Jag har nog aldrig varit så asocial på en resa som jag var då. Jag läste. Varenda bussresa, varenda minut jag fick över, till sent på natten och innan någon annan hade vaknat i den dragiga lilla stugan läste jag. Sista dagen åkte de andra på en konsert med en jättekänd stråkkvartett. Jag sa att jag var för trött. Kröp ihop i en soffa i ett hörn på Mora Parkens hotell och läste. Lukten av kaffeautomat, skidvalla och fuktiga träningskläder trängde knappt igenom ridån som orden byggde upp runt mig. Jag var avskuren från den verklighet som hade heltäckningsmatta och förberedde sig för Vasaloppet, som åkte på konsert och pratade och skrattade i bussen. Ord och tankar virvlade, orkan, jag stilla i soffan tusen ljusår bort från allt, med flickan Hannas sorger tungt på mina axlar och som en mörkerklump i bröstet.

Jag läste och läste och mådde fruktansvärt. "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är en hemsk bok. Hemsk och vacker, full av förklaringar och frågor. I den där soffan reste jag tillbaka i tiden och mötte Liten Blond Sopran, elva år. Liten som höll på att bli Stor men som inte Ville.

Läs den.

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 2

2. Den här boken lånades på biblioteket av en tjej jag delar övningsrum med. Den låg i hennes bokhylla och såg väldigt intressant ut. När jag övade, och kanske tog en paus för att leta noter eller dra några djupa andetag, kunde jag höra hur den liksom mumlade från hyllan: "läääs mig... du vet att du vill..." Jag tycker egentligen inte att man ska rota i andras hyllor. Men böcker har ofta en obeveklig dragningskraft för mig. Speciellt andras böcker. Och den låg ju faktiskt överst i en hög. Det skulle ju inte märkas om jag bläddrade lite i den. 

Min övningspaus blev ganska lång... Jag berättade faktiskt för min övningsrumspartner att jag "lånat" hennes bok sedan. Det var helt okej, sa hon. Och sedan började hennes bok dyka upp i andras händer. Den blev lite allmän egendom. Och det är dit jag vill komma.

Alla borde läsa den här boken. Jag fick den i julklapp sedan, och för mig var det revolutionerande läsning. Den handlar om kärlek. Romantisk kärlek som samhällsfenomen. Den satte i princip alla mina föreställningar om kärleken på hårda prov; förklarade varför jag fram tills nu sett att skaffa pojkvän som något jämförbart med att uppnå Nirvana. Varför jag är som jag är. Varför det fan inte är mitt fel. Ungefär. 

Det jag vill se är alltså att denna bok delas ut till alla i hela Sverige och blir en obligatorisk del av kursen samhällskunskap på högstadiet. Tills min vision blir verklighet; köp den, läs den, fundera lite, läs den igen. Nu.

(Just nu sitter jag hemma i min lägenhet och läser ovan nämnda bok och mår rätt gött igen efter all obalans. Snart ska jag baka kanelbullar. Jag tror fåfängt att jag kan få degen att bli hur galet stor som helst om jag låter den jäsa i en halv evighet. Men någonstans inser även jag att det finns gränser för hur mycket en bulldeg kan expandera. Även om man ställer den på elementet.)

Mina Vänner

Jag blir alltid lite fundersam när jag rotar igenom stora högar med tidningar och böcker på loppmarknader och second hand-affärer, och hittar en bok med titeln "Mina Vänner". Vem har lagt den där?

Förmodligen är det väl någon som städat ur sitt flickrum (tyvärr har jag aldrig stött på en kille som äger en "Mina Vänner"-bok, de blir kanske skrämda av alla hästar och hjärtan och änglar som brukar finnas på framsidan samt den ofta uppdykande frågan "Vilken är den snyggaste killen i klassen?" Men det är en annan diskussion), inte orkat gå igenom varenda publikation utan bara hivat ner allt det rosa och glansiga i en pappkasse och ställt i hallen för vidaretransport till närmaste Myrorna.
Eller så är det någon förälder som åtagit sig att rensa ur sin buttra, handlingsförlamade tonårings rum och tänkt att "det hon inte minns att hon haft kommer hon inte att sakna". Inte förstått det heliga med en "Mina Vänner"-bok. Eller bara inte lagt märke till den.

Jag blir så fundersam när jag öppnar boken och ser att raderna är ifyllda. Stora, spretiga bokstäver, små, gnetiga bokstäver, runda bokstäver, kantiga bokstäver. Hemligheter menade för en vän. Jag borde inte läsa. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste.

På Myrorna hittar jag en bok som tillhört en flicka, som vid tiden för ifyllandet av raderna var nio år.

Mina goda egenskaper: Mina kompisar säger att jag är snäll och rolig att vara med
Mina dåliga egenskaper: Min mage, mina tjocka lår

Obalans

Jag är återigen för trött för att skriva.

Återigen skriver jag när jag är för trött för att skriva.

Jag har tänkt på det här med att skriva. Hur enormt skrämmande det är.

Man skriver modigast med blyerts. För precis allt går att sudda ut.
Kulspetspenna är däremot lite läskigt. Men har man ett lås, eller ett gummiband på skrivblocket, kan det gå bra ändå.
Att skriva på datorn är märkligt; å ena sidan är bokstäverna ännu lättare att sudda ut än blyerts. De lämnar inte ens några rispor i pappret. Men å andra sidan ser de så riktiga ut. Som om de redan vore tryckta.

Att skriva en blogg är helt vansinnigtfuckingjävlasinnessjukt läskigt.
Det är en värld som är menad att vara min, men som precis varenda människa med en dator kan klampa in i hur de vill.
Jag vill inte skriva i blod på en blogg.
Men skriver jag inte i blod kan jag lika gärna låta bli att skriva.
Och skriva måste jag.
Det är som att gå på lina. Och trilla av hela tiden. Bli tvungen att sätta ner en fot i marken för att häva sig upp igen. Trilla ner på andra sidan.

Vad är alternativen?

Skriva om vad jag åt till lunch och hur dåligt dagens övning gick?
Då kan du lika gärna hålla käften. Du känner själv hur meningslöst det är. Du vill mer än så med orden.
Leva ut mina känslostormar i orkaner av ord och impulsivt öppna för upproret i mitt innersta när det river i dörrhandtaget?
Du skulle avsky dig själv. Ditt blod är inte allmän egendom. Du skadar dig själv. Det finns en bok med lås. Vänner att ringa.


Skrivna ord vill bli lästa. Som en sång vill bli lyssnad på. Sjunger man för ingen alls så tystnar man snart. 

Tänka efter en gång till? Fortsätta balansera på den där smala, smala linan så gott jag kan?
Du har precis fallit av den. Du vet det. Men du kommer ändå att trycka på "publicera inlägg".  

Cosí fan full frys

Jag ska nog egentligen inte skriva när jag är såhär trött. Jag får inte ihop så långa meningar, så resultatet blir fragmentariskt och ofta inte speciellt genomtänkt... Men i alla fall. Nu skiter jag i det och övergår till mitt ärende.

Jag har skrivit om "Cosí fan tutte" av Mozart förut. Jag jämförde kvaliteten på innehållet med Stefan och Krister. Ungefär. Idag har vi repat operaprojekt och hur fin musik Wåfflan (mitt nya smeknamn på Mozart, av förnamnet Wolfgang, om någon inte begrep det) än har totat ihop, så går det inte att komma ifrån att karaktärerna är så sjukt platta och stereotypa och storyn är ett enda stort skämt! Kvinnosynen är vidrig och den enda information jag får om Fiordiligi är att hon är söt, och lite mer principfast än sin syster men ändå inte såpass att hon inte faller för en lökig raggningsreplik i slutet och bekräftar operans tes att kvinnan är det fallna könet! 


Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Såja.

Grejen med operaprojektet är att vi inte gör hela operan. Bara ett utdrag. Här följer en kort sammanfattning av utdraget:

Fiordiligi och Dorabella sjunger en duett om att de är så trogna sååå. Sedan fnissar de på bästa flickmanér om att det snart kanske blir bröllop av (F. spår D. nämligen, och ser ett "S" och ett "B" i hennes hand. De står tydligen för Snart Bröllop. Hundra procent vetenskaplig metod). Så gör don Alfonso entré och berättar att det är krig och att flickornas pojkvänner har blivit inkallade. Gråt och allmänt jobbig stämning. En jättejättejättelångsam tersett sjungs på temat "hoppas det blir bra väder och allting går väl". Det händer eventuellt något mer, men om så är fallet så är det förmodligen ganska oviktigt eftersom jag lyckats glömma det.

Kanske är jag bara lite tjurskallig. Kanske har personen Fiordiligi något att säga oss. Frågan är bara vad... Jag kan se att hon försöker, hennes mun rör sig, men det kommer inga ord och hon blir meningslös.

Jag vill att opera ska göra skillnad. Väcka tankar. Men jag hittar ingenting av värde i Cosí. Ingenting alls. När det enda jag ska göra är att stå på scenen och vara ett våp så känns allt väldigt meningslöst...

(I slutet, när det avslöjas att de sexiga araberna som uppvaktat flickorna i själva verket är deras utklädda pojkvänner, står ändå Fiordiligi kvar med sin systers pojkvän (ex?) och sjunger slutensemblen. Sopranen och tenoren. Det är underförstått att det är så det ska vara. Fiordiligi kanske i själva verket är en tjej med stark moralkänsla, hämmad av en enorm pliktkänsla gentemot sin fästman, trots att deras relation kanske inte är helt bra? Och det är i slutet hon lyckas övervinna den pliktkänslan och (usch vad jag avskyr att jag använder det här uttrycket) följer sitt hjärta? Eller så är det bara jag som slår knut på mig själv för att försöka ge ett uns värdighet den här kvinnan, som blivit så brutalt förenklad och hånad av librettisten...)

Slut på gnällfronten för idag.

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 1

Jag vet att jag skrev att nyår, smällare, champagne och ett onödigt rubbande av den efter julottan surt förvärvade dygnsrytmen inte rör mig i ryggen. Jag står fast vid det. Men, just nu har jag en himla många bra idéer, så jag använder mig av det faktum att det trots mina privata åsikter är ett alldeles nytt år, och lanserar

Saker Blond Sopran vill se 2012!

1. Jag vill se Claes Eriksson anställd på tv-sporten. Jag tror knappast jag behöver motivera varför, men jag gör det i alla fall. Claes besitter förmågan att göra precis all sport intressant; hans enorma fackkunskaper och hans passionerade referat griper tag i en och kommer att kunna hålla en hel nation klistrade vid tv-rutan. Oavsett sport. Fotboll, hockey, friidrott, curling, golf, schack, dressyr, spökboll, alla bränner alla... Med Claes bakom mikrofonen blir allt på liv och död! Lyssna bara på dessa lysande exempel på högkvalitativ sportjournalistik!

Elva dagar

Elva dagar utan hem. Elva dagar i andras sängar, på madrasser och soffor. Elva dagar utan namn.

Elva dagar i städer som inte kan mitt namn. De vet inte vem jag brukar vara när jag är i Falun, de vet inte vem jag brukar vara i Horndal, de vet inte annat än det jag berättar för dem. Jag passar på att berätta något annat än det som Horndal vet allt om och Falun en del.

Jag tycker om att resa. Vara resenär. På väg. Tillfällig. Ett oläst blad i boken.

Det är skönt att komma hem. Väldigt skönt. På ett sätt. Men tågets rusande oro sitter kvar i kroppen, oron som längtan, som förvirring, som längtan som oro, som rus. Jag känner mig brådmogen när jag konstaterar att det väl är så ungdomen är; korta stopp vid perronger, människor går av och kliver på, aldrig samma, och tåget rusar vilt vidare. Rusar, gasen i botten, ibland finns där ett spår, ibland inte, tänk inte.

(Bara inte bergväggen eller stupet.)

 (De få som sitter kvar på sina platser trots att tåget stannar gång på gång och alla andra går av.)





Tack Lovisa, Klara och Stina, Viktor med mor samt familjen Nygren i Göteborg! Tack för tak över huvudet, mat, skratt, allvar och tack tjejer för att ni sitter kvar!

Resenären

Nu drar jag till Danmark på (nästan) obestämd tid, med väldigt lite kläder men väldigt mycket böcker i resväskan. Jag vet inte exakt hur länge jag ska vara där, eller helt och hållet var jag ska bo, eller om pengarna räcker.

Det är så jag vill ha det.

Hej svejs! 

(Såhär ser det inte ut längre. Nu smattrar regnet mot sovrumsfönstret...)