Jag, pappa och bror gick en promenad mitt på dagen. Konstaterade att det finns skidspår i skogen, som jag kanske utnyttjar imorgon. Får se. Vi gick bortåt åkrarna; genom skogen som var täckt av snö. Solen stod lågt och skymtade som guld mellan träden. Jag har saknat träden och skogen något ohyggligt, märkte jag när ett leende oförhappandes spred sig i mitt ansikte, ett leende som inte gick att sudda ut. Träd är så ärliga. De står där de står och bara lyssnar; de är vad de är och kräver inget annat av mig heller. Det är omöjligt att oroa sig för ytliga saker i en skog, omöjligt att sträva efter att vara någon man inte är. Skogen får alla skal att försvinna, alla murar att rasa. Den ger perspektiv.
Vi gick över åkrarna för att fånga solstrålarna. Det finns mycket jag avskyr med Horndal, men skogen och åkrarna, stigarna och bäcken...
Dagens viktigaste: Träd. Människor har mycket att lära av träd.
(Nu måste jag gå. Fick precis ett sms om att Floskelpolisen verkar ha fått vittring på mig... Jag kan höra steg i trappan.)
(Verkar som om Hyckleripolisen är på ingång också. Okej. Jag tänker inte fortsätta försöka ursäkta ovanstående text. Skämta bort den. Förringa mina tankar. Jag står för varenda litet ord! Hör ni det, Floskelpolisen!?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar