Appropå böcker.
För två år sedan var jag med i projektet Musikom på den klassiska musikfestivalen Vinterfest. Det gick i stort sett ut på att hänga med några barn från musikskolan, som något sorts bevis på att det finns ungdomar som faktiskt satsar på klassisk musik. Att hänga med barn är inte riktigt min grej.
För att ha något att underhålla mig med under bil- och bussresorna som festivalen innebar, sprang jag ner till Myrorna dagen innan vi skulle åka och plockade åt mig en bok ur deras pockethylla. 15 kronor kostade den. Boken i fråga var Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".
Jag har nog aldrig varit så asocial på en resa som jag var då. Jag läste. Varenda bussresa, varenda minut jag fick över, till sent på natten och innan någon annan hade vaknat i den dragiga lilla stugan läste jag. Sista dagen åkte de andra på en konsert med en jättekänd stråkkvartett. Jag sa att jag var för trött. Kröp ihop i en soffa i ett hörn på Mora Parkens hotell och läste. Lukten av kaffeautomat, skidvalla och fuktiga träningskläder trängde knappt igenom ridån som orden byggde upp runt mig. Jag var avskuren från den verklighet som hade heltäckningsmatta och förberedde sig för Vasaloppet, som åkte på konsert och pratade och skrattade i bussen. Ord och tankar virvlade, orkan, jag stilla i soffan tusen ljusår bort från allt, med flickan Hannas sorger tungt på mina axlar och som en mörkerklump i bröstet.
Jag läste och läste och mådde fruktansvärt. "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är en hemsk bok. Hemsk och vacker, full av förklaringar och frågor. I den där soffan reste jag tillbaka i tiden och mötte Liten Blond Sopran, elva år. Liten som höll på att bli Stor men som inte Ville.
Läs den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar