Jag ska nog egentligen inte skriva när jag är såhär trött. Jag får inte ihop så långa meningar, så resultatet blir fragmentariskt och ofta inte speciellt genomtänkt... Men i alla fall. Nu skiter jag i det och övergår till mitt ärende.
Jag har skrivit om "Cosí fan tutte" av Mozart förut. Jag jämförde kvaliteten på innehållet med Stefan och Krister. Ungefär. Idag har vi repat operaprojekt och hur fin musik Wåfflan (mitt nya smeknamn på Mozart, av förnamnet Wolfgang, om någon inte begrep det) än har totat ihop, så går det inte att komma ifrån att karaktärerna är så sjukt platta och stereotypa och storyn är ett enda stort skämt! Kvinnosynen är vidrig och den enda information jag får om Fiordiligi är att hon är söt, och lite mer principfast än sin syster men ändå inte såpass att hon inte faller för en lökig raggningsreplik i slutet och bekräftar operans tes att kvinnan är det fallna könet!
Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Såja.
Grejen med operaprojektet är att vi inte gör hela operan. Bara ett utdrag. Här följer en kort sammanfattning av utdraget:
Fiordiligi och Dorabella sjunger en duett om att de är så trogna sååå. Sedan fnissar de på bästa flickmanér om att det snart kanske blir bröllop av (F. spår D. nämligen, och ser ett "S" och ett "B" i hennes hand. De står tydligen för Snart Bröllop. Hundra procent vetenskaplig metod). Så gör don Alfonso entré och berättar att det är krig och att flickornas pojkvänner har blivit inkallade. Gråt och allmänt jobbig stämning. En jättejättejättelångsam tersett sjungs på temat "hoppas det blir bra väder och allting går väl". Det händer eventuellt något mer, men om så är fallet så är det förmodligen ganska oviktigt eftersom jag lyckats glömma det.
Kanske är jag bara lite tjurskallig. Kanske har personen Fiordiligi något att säga oss. Frågan är bara vad... Jag kan se att hon försöker, hennes mun rör sig, men det kommer inga ord och hon blir meningslös.
Jag vill att opera ska göra skillnad. Väcka tankar. Men jag hittar ingenting av värde i Cosí. Ingenting alls. När det enda jag ska göra är att stå på scenen och vara ett våp så känns allt väldigt meningslöst...
(I slutet, när det avslöjas att de sexiga araberna som uppvaktat flickorna i själva verket är deras utklädda pojkvänner, står ändå Fiordiligi kvar med sin systers pojkvän (ex?) och sjunger slutensemblen. Sopranen och tenoren. Det är underförstått att det är så det ska vara. Fiordiligi kanske i själva verket är en tjej med stark moralkänsla, hämmad av en enorm pliktkänsla gentemot sin fästman, trots att deras relation kanske inte är helt bra? Och det är i slutet hon lyckas övervinna den pliktkänslan och (usch vad jag avskyr att jag använder det här uttrycket) följer sitt hjärta? Eller så är det bara jag som slår knut på mig själv för att försöka ge ett uns värdighet den här kvinnan, som blivit så brutalt förenklad och hånad av librettisten...)
Slut på gnällfronten för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar