Sparv har precis skrivit en sång som hon spelat in på sin lilla KORG Sound on Sound. När hon lyssnade efteråt insåg hon att den tagningen kommer att vara helt omöjlig att göra om. Den kommer aldrig att bli likadan. Lika bra. Sången är fruktansvärt osammanhängande och det mesta av texten hittade hon på medan hon spelade. Den är så brutalt ärlig. Aldrig i livet att hon skulle sjunga den för någon.
Men om ett halvår eller så. Då kanske hon tar fram den, skriver ner texten och putsar lite bland alla toviga fjädrar. Ruskar på huvudet, hoppar upp på en trädgren där hon syns och sjunger den så att alla katter i kvarteret kan höra.
De kommer aldrig i livet att vilja äta en Sparv igen efter det.
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
torsdag 17 maj 2012
tisdag 15 maj 2012
Dagens tips angående värdelös musik
Ibland måste man sjunga stycken man inte vill sjunga.
Texten handlar om att ens hjärta är krossat och allt är mycket, mycket eländigt, men musiken skulle lika gärna kunna passa till en text om blommor och soliga sommardagar. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan känslan och musiken.
Och texten i sig är dessutom riktigt, riktigt dålig.
Då får man anlägga ett allmänt bedrövat uttryck och sjunga ändå. Ledsen min och djupa andetag. Brukar fungera. Medan man funderar på vad man ska äta till middag eller om man verkligen stängde av spisen innan man gick hemifrån. Hur man får orkidéer att överleva. Den politiska situationen i Vitryssland. Eller vad som helst.
Då känner man sig som en jävla hycklare.
Bryter ihop lite över sitt hyckleri. Man vill ju inte vara en hycklare.
Sedan, när allt är över, begår man ritualmord på noterna och mår ganska gött igen.
Texten handlar om att ens hjärta är krossat och allt är mycket, mycket eländigt, men musiken skulle lika gärna kunna passa till en text om blommor och soliga sommardagar. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan känslan och musiken.
Och texten i sig är dessutom riktigt, riktigt dålig.
Då får man anlägga ett allmänt bedrövat uttryck och sjunga ändå. Ledsen min och djupa andetag. Brukar fungera. Medan man funderar på vad man ska äta till middag eller om man verkligen stängde av spisen innan man gick hemifrån. Hur man får orkidéer att överleva. Den politiska situationen i Vitryssland. Eller vad som helst.
Då känner man sig som en jävla hycklare.
Bryter ihop lite över sitt hyckleri. Man vill ju inte vara en hycklare.
Sedan, när allt är över, begår man ritualmord på noterna och mår ganska gött igen.
måndag 14 maj 2012
Sveriges fulaste stad?
När jag ändå är inne på ämnet Sveriges geografi.
I höst flyttar jag till metropolen Bollnäs.
Ska skriva lite musik, tänkte jag mig.
Det blir nog skoj!
I höst flyttar jag till metropolen Bollnäs.
Ska skriva lite musik, tänkte jag mig.
Det blir nog skoj!
söndag 13 maj 2012
Gotlandsrapport
När jag öppnade dörren till min lägenhet höll jag på att golvas av Lukten. The Lukt. Jag har under hela gotlandsresan varit övertygad om att jag lämnade lägenheten städad. Jag hade fel. Väldigt fel. Den verkar ha ruttnat lite, lite granna i min frånvaro. Det är underbart väder ute och jag ska vara inne och städa.
Jag har, för er som inte vet det, varit på Gotland med skolan för att vara med på festivalen Ljudvågor. Nyskriven musik, samarbete med Gotlands Tonsättarskola. Paniken när jag fick noterna i höstas har gradvis övergått i enorm förtjusning ju mer vi repat; det här med nutida konstmusik kanske är lite min tekopp? Jag har under den senaste tiden raljerat en hel del för alla som orkat lyssna om hur mycket jag ogillar Mozart. Jag sjunger Mozart jämt, känns det som. Han och jag förstår inte riktigt varandra, och det kanske är så det måste vara? Vårt förhållande fungerar helt enkelt inte speciellt bra. Förhållandet mellan mig och mina Gotlandsstycken däremot... Framför allt ett av dem, "Tann for tunge" av Simon Schultz, kom jag extremt bra överens med till slut, och efter framträdandet haglade positiva kommentarer över mig för min insats. Bara att lapa i sig och inleda en ny vad-ska-jag-göra-av-mitt-liv-kris!
Förutom att det var väldigt roligt att sjunga spännande musik i lite olika ensembler så var det rätt gött att komma bort från Falun. Som vanligt. Den här staden skaver som en sten i skon. Hatkärlek. Jag har ju ändå bott här i fyra år.
Följande nöjen erbjuder inte Falun för tillfället: få repertoartips av och diskutera nutida konstmusik med tillrest sångerska från Australien, specialiserad på nämnda musikform. Spela irländsk folkmusik på gatan med levande och stundtals ganska okoncentrerade notställ. Promenader i hamnen när det regnar så mycket att man liksom ger upp försöken att hålla sig torr utan bara skrattar högt och plöjer rakt genom vattenpölarna. Dansa samba. Diskutera politik över en plastmugg rödvin (tryggt att känna att jag inte faller utanför schablonen för vänsterorienterad kulturutövare). Äta glass med spexiga smaker tills man nästan spyr. Beskåda ett antikt, självspelande skåp. Sitta på muren utanför Metodistkyrkan och se solen gå ner över havet.
Följande nöjen erbjuder Falun för tillfället: städning samt Lustigknoppsbacken med Packning. Hade trott att den där backen skulle bli en enkel match efter att ha tillbringat tre dagar med att springa mellan vandrarhemmet och Metodistkyrkan ca en miljon gånger. Hela Visby är ju en enda jämrans uppförsbacke! Men icke. Jag börjar tro att det vilar en förbannelse över Lustigknoppsbacken. Toppen...
Jag har, för er som inte vet det, varit på Gotland med skolan för att vara med på festivalen Ljudvågor. Nyskriven musik, samarbete med Gotlands Tonsättarskola. Paniken när jag fick noterna i höstas har gradvis övergått i enorm förtjusning ju mer vi repat; det här med nutida konstmusik kanske är lite min tekopp? Jag har under den senaste tiden raljerat en hel del för alla som orkat lyssna om hur mycket jag ogillar Mozart. Jag sjunger Mozart jämt, känns det som. Han och jag förstår inte riktigt varandra, och det kanske är så det måste vara? Vårt förhållande fungerar helt enkelt inte speciellt bra. Förhållandet mellan mig och mina Gotlandsstycken däremot... Framför allt ett av dem, "Tann for tunge" av Simon Schultz, kom jag extremt bra överens med till slut, och efter framträdandet haglade positiva kommentarer över mig för min insats. Bara att lapa i sig och inleda en ny vad-ska-jag-göra-av-mitt-liv-kris!
Förutom att det var väldigt roligt att sjunga spännande musik i lite olika ensembler så var det rätt gött att komma bort från Falun. Som vanligt. Den här staden skaver som en sten i skon. Hatkärlek. Jag har ju ändå bott här i fyra år.
Följande nöjen erbjuder inte Falun för tillfället: få repertoartips av och diskutera nutida konstmusik med tillrest sångerska från Australien, specialiserad på nämnda musikform. Spela irländsk folkmusik på gatan med levande och stundtals ganska okoncentrerade notställ. Promenader i hamnen när det regnar så mycket att man liksom ger upp försöken att hålla sig torr utan bara skrattar högt och plöjer rakt genom vattenpölarna. Dansa samba. Diskutera politik över en plastmugg rödvin (tryggt att känna att jag inte faller utanför schablonen för vänsterorienterad kulturutövare). Äta glass med spexiga smaker tills man nästan spyr. Beskåda ett antikt, självspelande skåp. Sitta på muren utanför Metodistkyrkan och se solen gå ner över havet.
Följande nöjen erbjuder Falun för tillfället: städning samt Lustigknoppsbacken med Packning. Hade trott att den där backen skulle bli en enkel match efter att ha tillbringat tre dagar med att springa mellan vandrarhemmet och Metodistkyrkan ca en miljon gånger. Hela Visby är ju en enda jämrans uppförsbacke! Men icke. Jag börjar tro att det vilar en förbannelse över Lustigknoppsbacken. Toppen...
tisdag 8 maj 2012
Tonight
Jag kommer nog inte att sova så mycket i natt. I morgon är det sökningsdags.
Det var ett tag sedan jag spelade upp mina sånger för någon. Idag kändes som en bra dag att göra det, så då gjorde jag det. Och fick sådana omdömen som... ja, som man vill ha, helt enkelt. Tankar om saker man inte hör själv. Man är liksom för nära sångerna för att upptäcka de där sakerna. Lite som en förälder som inte ser de mindre bra sidorna hos sitt barn.
Fast i det här fallet handlade det om bra sidor jag är blind för. Som att texterna låter som något jag skulle kunna sitta och gagga om i kaffehörnan. De låter jag. Det är nog det bästa betyget de kan få!
Och så Sparvboet - den nya adressen till vad jag så småningom tänkt mig utveckla till... ja, till mitt eget sparvbo. Sparv har varit namnet på mig som soloartist och på mitt band. Jag tänkte fortsätta låta det vara mitt namn, ett samlingsnamn för mig och allt jag pysslar med. Sparv är mycket musik men Sparv är annat också. Vad får jag se. Det känns i alla fall som en bra början att ha byggt ett eget bo här på världsvida webben.
Godnatt! Nu ska jag sova. Tror jag. Om det går.
Det var ett tag sedan jag spelade upp mina sånger för någon. Idag kändes som en bra dag att göra det, så då gjorde jag det. Och fick sådana omdömen som... ja, som man vill ha, helt enkelt. Tankar om saker man inte hör själv. Man är liksom för nära sångerna för att upptäcka de där sakerna. Lite som en förälder som inte ser de mindre bra sidorna hos sitt barn.
Fast i det här fallet handlade det om bra sidor jag är blind för. Som att texterna låter som något jag skulle kunna sitta och gagga om i kaffehörnan. De låter jag. Det är nog det bästa betyget de kan få!
Och så Sparvboet - den nya adressen till vad jag så småningom tänkt mig utveckla till... ja, till mitt eget sparvbo. Sparv har varit namnet på mig som soloartist och på mitt band. Jag tänkte fortsätta låta det vara mitt namn, ett samlingsnamn för mig och allt jag pysslar med. Sparv är mycket musik men Sparv är annat också. Vad får jag se. Det känns i alla fall som en bra början att ha byggt ett eget bo här på världsvida webben.
Godnatt! Nu ska jag sova. Tror jag. Om det går.
onsdag 4 april 2012
Hm, spännan... WTF!?
Jag blev tvungen att se efter igen. Hade jag läst rätt?
Jomen, det hade jag. På kompendiet över olika skaltyper stod alla de vanliga; dur, moll, kyrkotonarter, helton, kromatisk... samt "zigenarmoll" och "judisk moll".
"Visst är det sjukt?" inflikade min pianolärare, som såg att jag reagerade.
"Jag fick det där pappret i Köpenhamn, nån gång på 70-talet..."
Sedan skrattade vi. Hela grejen var ju så löjlig! Så galet politiskt inkorrekt att det nästan var underhållande!
Men mitt skratt fastnade liksom i halsen. Det de kallar "zigenarmoll" är kanske en skala som används inom traditionell romsk musik, vad vet jag, men...
Det klingar respektlöst.
Kulturen är långt ifrån oskyldig.
Jomen, det hade jag. På kompendiet över olika skaltyper stod alla de vanliga; dur, moll, kyrkotonarter, helton, kromatisk... samt "zigenarmoll" och "judisk moll".
"Visst är det sjukt?" inflikade min pianolärare, som såg att jag reagerade.
"Jag fick det där pappret i Köpenhamn, nån gång på 70-talet..."
Sedan skrattade vi. Hela grejen var ju så löjlig! Så galet politiskt inkorrekt att det nästan var underhållande!
Men mitt skratt fastnade liksom i halsen. Det de kallar "zigenarmoll" är kanske en skala som används inom traditionell romsk musik, vad vet jag, men...
Det klingar respektlöst.
Kulturen är långt ifrån oskyldig.
torsdag 1 mars 2012
Naturen har vaknat!
Idag var det ljust ute fast klockan var fem på eftermiddagen. Jag halkade inte längre omkring som en veritabel Bambi på trädgårdsgången, för isen är på väg att smälta. Katten kom in med solvarm päls (och kletiga tassar) och jag satt i två timmar på trappan upp till boden och läste. Utan att behöva ha jacka på mig. Våren tar sina första stapplande steg, mina vänner, och det tycker jag att vi firar med en liten sång!
tisdag 17 januari 2012
Cosí fan full frys
Jag ska nog egentligen inte skriva när jag är såhär trött. Jag får inte ihop så långa meningar, så resultatet blir fragmentariskt och ofta inte speciellt genomtänkt... Men i alla fall. Nu skiter jag i det och övergår till mitt ärende.
Jag har skrivit om "Cosí fan tutte" av Mozart förut. Jag jämförde kvaliteten på innehållet med Stefan och Krister. Ungefär. Idag har vi repat operaprojekt och hur fin musik Wåfflan (mitt nya smeknamn på Mozart, av förnamnet Wolfgang, om någon inte begrep det) än har totat ihop, så går det inte att komma ifrån att karaktärerna är så sjukt platta och stereotypa och storyn är ett enda stort skämt! Kvinnosynen är vidrig och den enda information jag får om Fiordiligi är att hon är söt, och lite mer principfast än sin syster men ändå inte såpass att hon inte faller för en lökig raggningsreplik i slutet och bekräftar operans tes att kvinnan är det fallna könet!
Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Såja.
Grejen med operaprojektet är att vi inte gör hela operan. Bara ett utdrag. Här följer en kort sammanfattning av utdraget:
Fiordiligi och Dorabella sjunger en duett om att de är så trogna sååå. Sedan fnissar de på bästa flickmanér om att det snart kanske blir bröllop av (F. spår D. nämligen, och ser ett "S" och ett "B" i hennes hand. De står tydligen för Snart Bröllop. Hundra procent vetenskaplig metod). Så gör don Alfonso entré och berättar att det är krig och att flickornas pojkvänner har blivit inkallade. Gråt och allmänt jobbig stämning. En jättejättejättelångsam tersett sjungs på temat "hoppas det blir bra väder och allting går väl". Det händer eventuellt något mer, men om så är fallet så är det förmodligen ganska oviktigt eftersom jag lyckats glömma det.
Kanske är jag bara lite tjurskallig. Kanske har personen Fiordiligi något att säga oss. Frågan är bara vad... Jag kan se att hon försöker, hennes mun rör sig, men det kommer inga ord och hon blir meningslös.
Jag vill att opera ska göra skillnad. Väcka tankar. Men jag hittar ingenting av värde i Cosí. Ingenting alls. När det enda jag ska göra är att stå på scenen och vara ett våp så känns allt väldigt meningslöst...
(I slutet, när det avslöjas att de sexiga araberna som uppvaktat flickorna i själva verket är deras utklädda pojkvänner, står ändå Fiordiligi kvar med sin systers pojkvän (ex?) och sjunger slutensemblen. Sopranen och tenoren. Det är underförstått att det är så det ska vara. Fiordiligi kanske i själva verket är en tjej med stark moralkänsla, hämmad av en enorm pliktkänsla gentemot sin fästman, trots att deras relation kanske inte är helt bra? Och det är i slutet hon lyckas övervinna den pliktkänslan och (usch vad jag avskyr att jag använder det här uttrycket) följer sitt hjärta? Eller så är det bara jag som slår knut på mig själv för att försöka ge ett uns värdighet den här kvinnan, som blivit så brutalt förenklad och hånad av librettisten...)
Slut på gnällfronten för idag.
Jag har skrivit om "Cosí fan tutte" av Mozart förut. Jag jämförde kvaliteten på innehållet med Stefan och Krister. Ungefär. Idag har vi repat operaprojekt och hur fin musik Wåfflan (mitt nya smeknamn på Mozart, av förnamnet Wolfgang, om någon inte begrep det) än har totat ihop, så går det inte att komma ifrån att karaktärerna är så sjukt platta och stereotypa och storyn är ett enda stort skämt! Kvinnosynen är vidrig och den enda information jag får om Fiordiligi är att hon är söt, och lite mer principfast än sin syster men ändå inte såpass att hon inte faller för en lökig raggningsreplik i slutet och bekräftar operans tes att kvinnan är det fallna könet!
Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Såja.
Grejen med operaprojektet är att vi inte gör hela operan. Bara ett utdrag. Här följer en kort sammanfattning av utdraget:
Fiordiligi och Dorabella sjunger en duett om att de är så trogna sååå. Sedan fnissar de på bästa flickmanér om att det snart kanske blir bröllop av (F. spår D. nämligen, och ser ett "S" och ett "B" i hennes hand. De står tydligen för Snart Bröllop. Hundra procent vetenskaplig metod). Så gör don Alfonso entré och berättar att det är krig och att flickornas pojkvänner har blivit inkallade. Gråt och allmänt jobbig stämning. En jättejättejättelångsam tersett sjungs på temat "hoppas det blir bra väder och allting går väl". Det händer eventuellt något mer, men om så är fallet så är det förmodligen ganska oviktigt eftersom jag lyckats glömma det.
Kanske är jag bara lite tjurskallig. Kanske har personen Fiordiligi något att säga oss. Frågan är bara vad... Jag kan se att hon försöker, hennes mun rör sig, men det kommer inga ord och hon blir meningslös.
Jag vill att opera ska göra skillnad. Väcka tankar. Men jag hittar ingenting av värde i Cosí. Ingenting alls. När det enda jag ska göra är att stå på scenen och vara ett våp så känns allt väldigt meningslöst...
(I slutet, när det avslöjas att de sexiga araberna som uppvaktat flickorna i själva verket är deras utklädda pojkvänner, står ändå Fiordiligi kvar med sin systers pojkvän (ex?) och sjunger slutensemblen. Sopranen och tenoren. Det är underförstått att det är så det ska vara. Fiordiligi kanske i själva verket är en tjej med stark moralkänsla, hämmad av en enorm pliktkänsla gentemot sin fästman, trots att deras relation kanske inte är helt bra? Och det är i slutet hon lyckas övervinna den pliktkänslan och (usch vad jag avskyr att jag använder det här uttrycket) följer sitt hjärta? Eller så är det bara jag som slår knut på mig själv för att försöka ge ett uns värdighet den här kvinnan, som blivit så brutalt förenklad och hånad av librettisten...)
Slut på gnällfronten för idag.
lördag 24 december 2011
En önskan
Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar
Även en juldagsmorgon glimmar
Finn en plats där det är varmt
Härlig blir jorden, några timmar
Välsigna barnet och hans mor
Hoppas att far är hyfsat nykter
Ge en stund av sinnesro
Till dem som grubblar alltför mycket
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt
Nu tändas tusen juleljus
Och bakom fönstret skymtar prakten
Du kom ihåg och tänd ett ljus
För dem som behöver änglavakten
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt
(Bo Kaspers orkester)
God Jul
fredag 23 december 2011
Dan före dan
Alla julklappar är inslagna.
Alla julgrupper är pyntade.
Alla apelsiner är pepprade med nejlikor och upphängda i sina fönster.
Alla luckor utom en är öppnade på min adventskalender.
Alla julgranskulor hänger i granen (den finaste gran vi någonsin haft, tror jag).
Alla luciatåg är avklarade.
Alla sova i enslig gård.
Adventsstjärnan lyser i fönstret och det är mindre än en timme kvar till julafton.
Så här vill jag att min jul ska vara.
Alla julgrupper är pyntade.
Alla apelsiner är pepprade med nejlikor och upphängda i sina fönster.
Alla luckor utom en är öppnade på min adventskalender.
Alla julgranskulor hänger i granen (den finaste gran vi någonsin haft, tror jag).
Alla luciatåg är avklarade.
Alla sova i enslig gård.
Adventsstjärnan lyser i fönstret och det är mindre än en timme kvar till julafton.
Så här vill jag att min jul ska vara.
fredag 25 november 2011
Blond Sopran Tipsar
Jag har nu knäckt förkylningens gåta, känns det som. Så här fort har en förkylning aldrig gått förut! Eller, jag är fortfarande tämligen täppt i näsan, men nu är jag ju sångerska och väldigt halsfixerad. Och faktum är att jag bara hade ont i halsen i tre dagar! Jag kände ett plötsligt behov av att skriva ner receptet på mitt tillfrisknande, så jag inte glömmer det.
Blond Soprans Förkylningskväsare
- Kahn Jang. Börja pimpla så fort du känner att förkylningen är på g.
- Zyx citron, tre ggr om dagen. Även någon dag efter att det slutat göra ont.
- En bamyl att sova på de första två-tre nätterna.
- Ingefärste med honung och citron. Obegränsade mängder!
- Glass (min favoritdel av kuren, helt klart). Kylan dövar halsontet lite grann.
- Håll käften (inte min favoritdel). Var helt knäpptyst tills det onda är borta. Det försvinner nämligen myckat snabbare då än om man pratar. Total isolering från omvärlden är att rekommendera. Detta är nog den absolut viktigaste punkten!
- Lite lagom doser frisk luft. Typ en långsam promenad på tio minuter eller så.
- Ät ordentlig mat. Inte Billys eller en påse chips.
- Sov.
Som sångare blir man så låst av att vara förkyld så det är inte klokt. Jag blir ett monster när jag har ont i halsen. Så att äntligen ha en metod som fungerar känns bra! Jag var ju övertygad om att jag inte skulle kunna sjunga på måndag (konsert i Horndal, duett ur Don Giovanni och kanske Trollflöjten), för det brukar ta längre tid för mig att bli bra i halsen än så här. I somras var jag ju däckad i två veckor av Peace&love-förkylningen och tog mig igenom kvalet till Kör-VM på ren viljestyrka...
Och viljestyrka har det minsann krävts av mig för att klara av att vara tyst i tre dagar! Heja mig!
torsdag 24 november 2011
Att läsas långsamt!
Luciarepet avslutades med att vi släckte alla lampor,
alla ställde sig upp och blundade och sjöng Sankta Lucia.
Sista versen bara på "o".
Där och då återfick jag lite av tron på lucia som högtid.
Att den är något fint.
onsdag 16 november 2011
Dumma grejer jag gör - 2
Jag är nyss hemkommen från elevafton. Kontrasten är slående; för ett par timmar sedan stod jag på scenen i högklackat, kjol och finsmink, och nu sitter jag i min soffa i trasiga tajts, oknäppt flanellskjorta som jag lånat ur pappas garderob på obestämd tid, dock fortfarande med finsmink. Det kommer att bli kvällens stora grej. Jag avskyr att sminka av mig. Det tråkigaste som finns. Men jag kan inte somna med smink på. Omöjligt. Summan av denna ekvation kommer förmodligen bli att jag sitter uppe jättesent enbart för att jag inte kan motivera mig att gå och ta itu med avsminkningen. Det är ganska korkat.
Elevafton gick förresten bra, om någon undrade. Jag sjöng Tornarian ur The Turn of the Screw av Benjamin Britten. Jättekrånglig musik... Men vacker! Och så målande! Jag tror jag ska ägna ett helt inlägg åt just den operan sen, när jag får tid, för den är helt galet läskig och morbid! Guvernanten är en otroligt komplex, tragisk och mörk roll. Och som alltid när det gäller mig; ju hemskare och mörkare en sång eller roll är, desto roligare tycker jag att det är att göra den!
Tjingeling!
Elevafton gick förresten bra, om någon undrade. Jag sjöng Tornarian ur The Turn of the Screw av Benjamin Britten. Jättekrånglig musik... Men vacker! Och så målande! Jag tror jag ska ägna ett helt inlägg åt just den operan sen, när jag får tid, för den är helt galet läskig och morbid! Guvernanten är en otroligt komplex, tragisk och mörk roll. Och som alltid när det gäller mig; ju hemskare och mörkare en sång eller roll är, desto roligare tycker jag att det är att göra den!
Tjingeling!
tisdag 8 november 2011
Why do you fly up side down?
Ett av mina favoritbarnprogram är nog Snobben. Jag har tyckt om det ända sedan jag var riktigt liten, och skummar faktiskt fortfarande igenom barnkanalens tablå när jag är hemma för att se om de råkar sända lite Snobben. Jag tror att mina ömma känslor för det programmet helt enkelt beror på att allt inte är så fruktansvärt tillrättalagt och glättigt. Huvudpersonen Karl är en så fantastisk antihjälte; allt han rör vid förstörs. Han kan inte göra någonting rätt. Ständigt utfryst och retad av sin omgivning, men alltid lika hoppfull. Någon gång måste det ju bli hans tur?
Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.
Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.
(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)
Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.
Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.
(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)
torsdag 27 oktober 2011
lördag 22 oktober 2011
Ute ur garderoben
Just nu befinner jag mig i Horndal. Dagen har gått åt till att sjunga på ett dop. Eller inte bara sjunga, jag kompade faktiskt mig själv också vilket jag är lite stolt över, eftersom jag ju inte är pianist... Spela piano i band funkar, då är det ju nästan alltid andra som spelar samtidigt så oftast hörs det inte lika mycket om man spelar fel, eller så kan man bara säga att jo, men det skulle låta sådär. Men när det bara är jag och pianot så blir det pinsamt tydligt. Idag det gick bra, som tur var! När det gäller dop är det i regel en liten och ganska smörig repertoar som finns att tillgå. Det är rätt okej, jag brukar försöka plocka bort det värsta.
Men alltså.
Lyssna på det här. På "flöjten" vid 2:02.
Det låter exakt som "flöjten" här.
Observera att det Ajda spelades in på 80-talet. Hela orkestern är midi. Det är okej i det fallet (det är nog rätt dyrt att hyra en symfoniorkester till en sådan inspelning), men vad i #€U/&"#" tänkte Sonja Aldén med? Jag är inget fan av hennes musik i vanliga fall heller, även om jag någonstans förstår varför folk gillar den... eller gör jag det? Min ärliga åsikt är att det känns som om hon skriver låtar genom att skriva upp alla klyschor som finns på lappar som hon sedan drar på måfå ur en burk och så hoppsan! blev det en låt! Och jag tycker det är lite synd att folk nöjer sig med det. Jag förstår inte varför. Eller så kanske jag bara är cynisk och bitter. Men hennes musik är lite som snabbmakaroner; tar kort tid att laga och mättar skenbart en stund, enkelt och behändigt. Lättsmält. Jag tycker bättre om musik som är lite mer som en potatisgratäng; kräver lite jobb och skicklighet men är mödan värd! Så. Nu har jag kommit ut som kultursnobb. Så skönt det kändes.
Hur som helst. Den där "flöjten" låter inte klokt och hon borde anmälas för kulturskändande verksamhet!
Inte undra på att det finns så många arbetslösa musiker när artister och producenter tänker såhär, för övrigt!
Hur svårt hade det varit att hitta någon som kan spela tvärflöjt på rikitgt?
Men alltså.
Lyssna på det här. På "flöjten" vid 2:02.
Det låter exakt som "flöjten" här.
Observera att det Ajda spelades in på 80-talet. Hela orkestern är midi. Det är okej i det fallet (det är nog rätt dyrt att hyra en symfoniorkester till en sådan inspelning), men vad i #€U/&"#" tänkte Sonja Aldén med? Jag är inget fan av hennes musik i vanliga fall heller, även om jag någonstans förstår varför folk gillar den... eller gör jag det? Min ärliga åsikt är att det känns som om hon skriver låtar genom att skriva upp alla klyschor som finns på lappar som hon sedan drar på måfå ur en burk och så hoppsan! blev det en låt! Och jag tycker det är lite synd att folk nöjer sig med det. Jag förstår inte varför. Eller så kanske jag bara är cynisk och bitter. Men hennes musik är lite som snabbmakaroner; tar kort tid att laga och mättar skenbart en stund, enkelt och behändigt. Lättsmält. Jag tycker bättre om musik som är lite mer som en potatisgratäng; kräver lite jobb och skicklighet men är mödan värd! Så. Nu har jag kommit ut som kultursnobb. Så skönt det kändes.
Hur som helst. Den där "flöjten" låter inte klokt och hon borde anmälas för kulturskändande verksamhet!
Inte undra på att det finns så många arbetslösa musiker när artister och producenter tänker såhär, för övrigt!
Hur svårt hade det varit att hitta någon som kan spela tvärflöjt på rikitgt?
tisdag 11 oktober 2011
I know this because I am a geek
Ett litet leende såhär på kvällskvisten, med särskild hälsning till en liten sak med cello!
(Eller kvällskvisten... det är snart midnatt. Jag borde verkligen sova nu!)
söndag 9 oktober 2011
Mat, underbar mat!
För ungefär två timmar sedan kom jag hem från Stockholm, där jag har spenderat en mycket trevlig och givande helg. Men hemkomsten... det var längesedan jag var så hungrig! Och verkligen märkte av det: jag hade tänkt öva lite men pianotangenterna och noterna flöt ihop framför ögonen på mig, och när jag fösökte forma ett leende med munnen blev det mer en missnöjd grimas. Jag var helt enkelt inte i skick att öva, träffa folk eller, ja, göra någonting annat än äta. En pklågsam timme förflöt under vilken jag svängde ihop en fiskgratäng med blomkålsmos. Hela tiden smååt jag närmast tvångsmässigt av osten... Nu är jag mätt och glad igen, tyvärr för mätt för att kunna sova på ett tag. Här kommer i alla fall min favoritmatsång!
lördag 1 oktober 2011
Flöjten och jag
Jag har precis räknat ut att jag har spelat tvärflöjt i elva år nu. Det är mer än hälften av hela mitt liv. Men det känns inte som lång tid alls: jag minns fortfarande mina första lektioner. Jag minns hur övertygad jag var om att det här med flöjtspelande absolut inte kunde vara min grej; jag hade inte fått ljud i den på en hel vecka och kom till lektionen i upplösningstillstånd. Det var nog inte meningen att jag skulle få spela det här vackra instrumentet! Jag kunde lika gott lämna tillbaka den och börja spela fiol eller något annat otrevligt.
Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...
Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!
(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)
Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...
Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!
(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)
onsdag 21 september 2011
Att sola sig i glansen
Ikväll var det elevafton. Denna utomordentliga tillställning bjöd bland annat på mig. Jag sjöng Dorabella och en sång ur "Barnets Vaardag" (två a:n blir å på norska); "Vaarmorgen i skogen". Den sistnämnda cykeln är skriven av Agathe Backer Gröndahl, en fantastisk norsk kompositör och pianist, samtida med Grieg. Anita brukar alltid hypa henne varje gång någon sjunger något av henne, men det är Agathe värd! Hon var småbarnsmamma, hade ett helt hushåll att sköta (och en musikerman som inte gjorde många knop hemma), en karriär som konsertpianist, hon hade pianoelever och på toppen av allt detta komponerade hon själv. Hon gick mycket riktigt in i väggen efter ett tag och dog ganska ung.
Jag hittade inte Vaarmorgen på spotify tyvärr, men några andra sånger ur samma cykel. Till exempel den här, som jag också har sjungit vid något tillfälle.
Till min stora glädje gick uppträdandet jättebra! Jag har fått så många komplimanger och känner mig verkligen pepp! Allt både filmades och spelades in; normalt sett brukar jag vänta lite med att lyssna på inspelningar för att hinna få lite distans till prestationen (så typ, ett halvår eller så), men ikväll vågar jag banne mig lyssna på det direkt! Det känns så härligt med så många positiva ord i ryggen! Tack ska ni ha! Nu solar jag mig i glansen, för det tycker jag att man får göra då och då!
Jag hittade inte Vaarmorgen på spotify tyvärr, men några andra sånger ur samma cykel. Till exempel den här, som jag också har sjungit vid något tillfälle.
Till min stora glädje gick uppträdandet jättebra! Jag har fått så många komplimanger och känner mig verkligen pepp! Allt både filmades och spelades in; normalt sett brukar jag vänta lite med att lyssna på inspelningar för att hinna få lite distans till prestationen (så typ, ett halvår eller så), men ikväll vågar jag banne mig lyssna på det direkt! Det känns så härligt med så många positiva ord i ryggen! Tack ska ni ha! Nu solar jag mig i glansen, för det tycker jag att man får göra då och då!
 |
| Här är en annan som solar sig i glansen! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)