Härdsmälta

Jag vill skriva något fint och poetiskt om julafton. Om alla fina julklappar jag fick, om alla fina julklappar jag gav bort, om den heliga stunden med Karl Bertil Jonsson, om midnattsmässan och sången jag sjöng, om fikat efteråt och om vänner jag träffade för första gången på länge. Om alla de nya insikter jag fått den här julen, om mig själv och annat.

Men. Natten till julafton sov jag fem timmar. Jag somnade vid tre i går kväll. Vaknade vid fem. Sjöng julotta klockan sju. Lyckades sova litegrann mellan nio och elva, men väldigt lätt sömn. Jag är helt körd i huvudet. Kroppen gör ont av trötthet, något som inte blir bättre av att jag matar den med en jämn ström av toffifee, aladdinask och julmust. Nu ska jag försöka undvika skärmar, eftersom de gör mig ännu tröttare. Jag ska läsa mina julklappsböcker. Jag ska definitivt sluta skriva nu... Ska man skriva något, ska man skriva ordentligt och nu blir det bara blaha...

(Jag kanske skriver något i alla fall. I morgon eller så. Men på ett riktigt papper. Med en riktig penna.)

En önskan

Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar

Finn en plats där det är varmt

Härlig blir jorden, några timmar

Välsigna barnet och hans mor

Hoppas att far är hyfsat nykter

Ge en stund av sinnesro

Till dem som grubblar alltför mycket

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus

Och bakom fönstret skymtar prakten

Du kom ihåg och tänd ett ljus

För dem som behöver änglavakten

Önska dig inget eller allt

Önska dig en stilla natt

(Bo Kaspers orkester)

God Jul

Fall, julesnö!

Just nu ser det ut såhär hemma, och just nu är jag lugn. Jag har tagit en långpromenad, legat på soffan och läst kvalitetslitteratur (och misslynt grymtat åt alla som försökt slå sig ner framför tv:n och slötitta på kanal 6, att det borde de också göra), övat piano samt skyltat om lite i affären. Det enda orosmolnet på min himmel är det faktum att jag måste ringa till en vilt främmande och eventuellt dansk människa för att be denne kompa mig på Köpenhamnssökningen. Usch och fy!

Men, petitesser! 

Det verkar i alla fall som om julefriden så sakteliga börjar lägra sig i denna min oroliga själ. 

Det enda jag verkligen, verkligen önskar mig i år är lugn.

Snart...

Förmiddagen har ägnats åt städning. Det är ju första advent i morgon! Jag klarar mig bra utan så mycket julpynt, men mina julgardiner ska finnas där. Änglaspel är något jag inte heller vill uppleva en jul utan. Änglaspel kan vara enormt irriterande, om man till exempel har det tänt när man sitter och äter. Men en kväll, någon gång ibland, tillsammans med lite glögg och en färsk lussebulle är det nästan magiskt!

En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Tippen

Såhär ser det ut hos mig just nu. Och nej, jag har inte haft inbrott. Inget utbrott heller, för den delen. Jag har haft tidsbrist. Har fortfarande. Men på söndag... då har jag inget inbokat. Då ska det bli fint! Å så fint det ska bli! Jag ska damma bakom tavlorna och släppa tillbaka dammråttorna ut i naturen och para ihop alla sockor och tvätta bort fettfläckarna från fönstret som jag råkade göra när jag skulle öppna fönstret efter att precis ha lagt lite bacon i stekpannan. Allt det ska jag göra och det ska bli så fint!

Tetider

Just nu befinner jag mig återigen hemma i Horndal. Mjukbyxor på, lördagsmys införskaffat och snart väntar en promenad! Förhoppningsvis hinner det bli lite råkallt tills dess; är det höst ska det vara höst tycker jag och inga mesiga 18 grader varmt! Hela grejen med höstpromenader försvinner ju! Det ska vara lite kallt, så man får rosiga kinder och måste ha vantar på sig, och så kommer man hem och får värma sig med en kopp te! Cafét vi bor granne med säljer helt makalöst goda teer från Muddus Hjortron. Jag köpte Höstte senast jag var hemma, och idag blev det en påse Hjortronte! Galet gott! Jag måste ju bunkra lite inför vintern, just nu har jag bara Höstteet och Arvikate i min lägenhet i Falun, att jämföra med de ungefär tio sorter jag hade förra året! Fast när jag flyttade så stod flyttkartongerna i garaget en tid, och när vi tog fram dem för att gå igenom dem så visade det sig att mössen i vårat garage tydligen också är tefrälsta... det var bara att slänga alltihop. Det enda positiva med det var att jag blev av med 100g Kustguld, som jag köpte i ettan men upptäckte var jätteäckligt. Men det tar ju emot att slänga ätbara saker, så det där Kustguldet har fått hänga med. Mössen verkade gilla det, dock!

Teblomma från Te&Kaffe

Hemma

När man ser bilder som de här är det lätt att längta hem.

En regnig lördag, tillbringad i soffan med en bra bok och en kopp varm choklad.

En klar höstdag med långpromenad och blåbärsplockning. 

Inga krav. Inga måste. 

Bara lugn.

Är magen glad är människan glad!

Jag har äntligen börjat laga ordentlig mat. Bränner inte fiskpinnar och makaroner längre; nu är det omeletter och pajer och rotfrukter och annat nyttigt som gäller! Och när jag äter kött vill jag veta var det kommer ifrån. Just nu låter jag pappa beställa åt mig från Norrbeten, och det känns bra för jag vet att djuren har haft det så bra det bara går, även om det fortfarande skaver i själen för att det faktiskt är djur som en gång levat som jag äter. Jag vill egentligen vara helvegetarian men klarar inte av det. En del tycker att jag hycklar när jag säger att jag bryr mig och sedan äter kött i alla fall, men jag känner att när jag inte klarar av att gå hela vägen med vegetarianismen så är det åtminstone bättre att göra något än ingenting alls. Och det jag gör är att välja kött med omsorg. Det är jag skyldig djuren.

Jag har lite LCHF-tänket i bakhuvudet när jag lagar mat. Mer protein och fett, mindre kolhydrater. Att sätta i sig en hel kastrull tortellini, som jag gjorde för bara ett år sedan, känns plötsligt väldigt främmande.  Någon dag ska jag försöka få tummen ur och gå på bondens marknad och köpa en massa lokalproducerade grönsaker och bunkra för vintern. Blomkål, till exempel, är jättegott att göra mos av och ersätta potatismoset med ibland! För ett halvår sedan visste jag inte vad blomkål var.

Min nya livsstil har gjort mig piggare och gladare i magen; här kommer ett smakprov på gårdagens middagsmat!

Mvh
Bror Duktig

PS. Om Du, bloggläsare, skulle råka vara i behov av en slickepott, kan jag starkt rekommendera en från märket Rice. Min är köpt på Kuckelikana i Falun. Under hela mitt nittonåriga liv har jag aldrig träffat på en slickepott som slickepottar lika bra som den här! Det är magi! DS.

Nu fka vi ut på tigeljakt...

Mina föräldrar har en handelsträdgård.

När jag kommer hem över en helg, brukar jag alltid gå och titta ovanpå skåpet som står i försäljningsväxthuset.

Och då ser jag ibland, om jag har tur, rakt in i ett par bärnstensgula spanarögon.

 Mellan väven och taket sticker det fram en lussebullerygg. Och i hålet i väven en toffeltass. 

Jag har hittat Tiger!

Tiger tycker om att ligga på skåpet. Det är bra med växthus, nära taket blir det väldigt varmt och gött. Och så kan man hålla sig på avstånd från alla de där tvåbenta varelserna; bestämma själv när man ska stiga ned från höjden och nedlåta sig till att beblanda sig med dem. 

Tiger är skapelsens mittpunkt.

Det är man om man är katt.

Välkommen te glesbygd'n

Nu är jag hemma i Horndal för att fira helgen, tillsammans med familj och framför allt katter. Två stycken har vi. Förlåt, de har oss. Katter har inte ägare, de har betjänter; dessa två individer är fullt övertygade om sin egen förträfflighet samt det faktum att de där tvåbenta varelsernas främsta livsmål är att hålla katten välgödd och välmående. Nosen här heter egentligen Sötnos, men det var för jobbigt att säga. Så hon fick heta Nosen. Himla skumt, egentligen, att döpa en katt efter en kroppsdel. 

Man kan väl säga att bilden beskriver min sinnesstämning rätt bra. Förstå mig rätt nu; Nosen kanske ser sur ut, men i själva verket är hon extremt nöjd och avslappnad! Hon ser ut såhär då. Inga insmickrande fotominer eller gulliga vinklar eller leenden. Bara ett konstaterande: "Såhär ser jag ut och det är varmt och gött ovanpå elementet".

Jag hasar omkring i mjukisbyxor, ulltröja och träskor och känner ungefär likadant. Riktigt lugn lycka behöver inga stora ord eller fotoleenden. 

Inte här ute i glesbygd'n i alla fall!

I en låda på Röda Korset...

... hittade jag en användbar grej! En grej som var mycket vanligare förr i tiden; de flesta i min ålder har nog aldrig ens ägt ett. Det enda jag haft innan detta var av plast med Mimmi Pigg på, och jag hade det bara när jag lekte med trolldeg, "diskade" (dvs. skvätte vatten över halva köket med en plastbutt) och när jag lekte får och använde det för att knyta fast fårskinnsfällen på ryggen. Ingenting som hamnar på modebloggarnas "dagens outfit"-bilder, direkt. Men enligt mig borde detta plagg få en renässans! Det minskar ner tvätten till ett minimum, synnerligen om man har ett bordsskick som mitt. 

Prylen jag talar om är naturligtvis...

... ett förkläde! 

Hittade som sagt detta på Röda Korset i Avesta, och det är blåvitt vilket alltid är trevligt! På kortet var det först gulvitt, dock, eftersom min kamera suger och lamporna i mitt rum är gula... Men tack vare iPhotos redigering löste det sig. Önskar dock att jag hade en bättre kamera... Jag får sno Daniels helt enkelt! 

Fler saker jag måste göra

- Bädda sängen

- Öva

- Göra omelett

- Öva

- Gå till skolan

- Öva 

Kul det låter, va? Jag har i alla fall ett övningsrum ovan jord i år, vilket känns positivt!