Elva dagar utan hem. Elva dagar i andras sängar, på madrasser och soffor. Elva dagar utan namn.
Elva dagar i städer som inte kan mitt namn. De vet inte vem jag brukar vara när jag är i Falun, de vet inte vem jag brukar vara i Horndal, de vet inte annat än det jag berättar för dem. Jag passar på att berätta något annat än det som Horndal vet allt om och Falun en del.
Jag tycker om att resa. Vara resenär. På väg. Tillfällig. Ett oläst blad i boken.
Det är skönt att komma hem. Väldigt skönt. På ett sätt. Men tågets rusande oro sitter kvar i kroppen, oron som längtan, som förvirring, som längtan som oro, som rus. Jag känner mig brådmogen när jag konstaterar att det väl är så ungdomen är; korta stopp vid perronger, människor går av och kliver på, aldrig samma, och tåget rusar vilt vidare. Rusar, gasen i botten, ibland finns där ett spår, ibland inte, tänk inte.
(Bara inte bergväggen eller stupet.)
(De få som sitter kvar på sina platser trots att tåget stannar gång på gång och alla andra går av.)
Tack Lovisa, Klara och Stina, Viktor med mor samt familjen Nygren i Göteborg! Tack för tak över huvudet, mat, skratt, allvar och tack tjejer för att ni sitter kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar