Obalans

Jag är återigen för trött för att skriva.

Återigen skriver jag när jag är för trött för att skriva.

Jag har tänkt på det här med att skriva. Hur enormt skrämmande det är.

Man skriver modigast med blyerts. För precis allt går att sudda ut.
Kulspetspenna är däremot lite läskigt. Men har man ett lås, eller ett gummiband på skrivblocket, kan det gå bra ändå.
Att skriva på datorn är märkligt; å ena sidan är bokstäverna ännu lättare att sudda ut än blyerts. De lämnar inte ens några rispor i pappret. Men å andra sidan ser de så riktiga ut. Som om de redan vore tryckta.

Att skriva en blogg är helt vansinnigtfuckingjävlasinnessjukt läskigt.
Det är en värld som är menad att vara min, men som precis varenda människa med en dator kan klampa in i hur de vill.
Jag vill inte skriva i blod på en blogg.
Men skriver jag inte i blod kan jag lika gärna låta bli att skriva.
Och skriva måste jag.
Det är som att gå på lina. Och trilla av hela tiden. Bli tvungen att sätta ner en fot i marken för att häva sig upp igen. Trilla ner på andra sidan.

Vad är alternativen?

Skriva om vad jag åt till lunch och hur dåligt dagens övning gick?
Då kan du lika gärna hålla käften. Du känner själv hur meningslöst det är. Du vill mer än så med orden.
Leva ut mina känslostormar i orkaner av ord och impulsivt öppna för upproret i mitt innersta när det river i dörrhandtaget?
Du skulle avsky dig själv. Ditt blod är inte allmän egendom. Du skadar dig själv. Det finns en bok med lås. Vänner att ringa.


Skrivna ord vill bli lästa. Som en sång vill bli lyssnad på. Sjunger man för ingen alls så tystnar man snart. 

Tänka efter en gång till? Fortsätta balansera på den där smala, smala linan så gott jag kan?
Du har precis fallit av den. Du vet det. Men du kommer ändå att trycka på "publicera inlägg".