Hat?

 ”Odla ditt klasshat!” uppmanar föreningen Allt åt Alla. De anordnar ”Överklassafari”; en bussresa till Solsidan för att studera överklassens liv och leverne. SVT följer med (se reportaget innan du läser vidare). Inne i bussen verkar stämningen hög. Rykande kaffemuggar, färgglada sjalar och smält snö på golvet. Jag känner att jag inte skulle ha något emot att åka med. Samtidigt blir jag rädd. Är det verkligen så att… Mina tankar avbryts av rörelse på parkeringen.

Utanför, på parkeringen, är stämningen hätsk. Dyra jackor, backslick och en bandyklubba har samlats för att visa sitt missnöje. Ynglingen i backslick förklarar att det känns diskriminerande, att de känner sig utpekade som djur. Utpekade av folket i bussen, som betalat 50 kronor för att få se och höra om personerna som bor i de enorma lyxvillorna. ”Kommunismen har tydligen inte varit så utvecklande genom historien” säger ynglingen med avsmak i rösten; han och hans kompis är övertygade om att många av de som sitter på bussen är kommunister. Han berättar sedan att han förmodligen kommer att bo utomlands när han blir stor. Han säger det så självklart. Närmast uttråkat.

Representanten för Allt åt Alla berättar att av tretton personer på en gata är fem riskkapitalister. Många har försökt smita från att betala skatt minst en gång. Tommy, som SVT:s reporter fångat på gatan, verkar inte alls speciellt nöjd över att bli intervjuad. Han har jobbat ihop alla sina pengar. Det har tagit tid och energi. 40-timmarsvecka? Vad är det? frågar han. Reportern frågar honom vad han jobbar med. Tommy suckar uppgivet, viker undan blicken och säger extremt besvärat att han jobbar ”med affärer”.  De där i bussen, det är väl såna som inte jobbar, kan han tänka sig. Som inte gjort sig förtjänta av pengar. Rösten avslöjar föraktet han känner. Tommy har jobbat ihop sina pengar själv, han har rätt till dem. De där i bussen, vad har de för rätt att avsky honom för det? De har haft alla chanser att välja en karriär som hans. Vill de ”jobba med media-nånting” och leva på nudlar är det deras val. Säger Tommy inte. Men jag får ett starkt intryck av att han tänker det.

Ynglingen i backslick och Tommy känner sig kränkta av att bli utpekade som själviska.

Jag är livrädd för dig, Tommy. Du får mig att gråta, yngling i backslick.

Jag är rädd för den uttråkade ton ynglingen i backslick använder när han konstaterar att han ska bo utomlands när han blir stor, för hans övertygelse att alla som har något att invända mot hans livssituation är kommunister. För Tommys illa dolda förakt, för hans slutsats av att de i bussen själva valt sin klasstillhörighet, att de säkert är såna som inte jobbar. Jag är rädd för deras okunskap.

De där du föraktar, Tommy. De där vars problem du inte verkar ägna en tanke, yngling i backslick. De där som gömmer lapparna om skolresorna. De ensamstående. Kulturarbetarna. Undersköterskorna. De där som är sjuka. Som är ensamma. Som sover i trappuppgångar och soprum. De som svälter. Som flyr. De där som inte har valt karriärer som riskkapitalister. De som inte kan välja. Är det inte dem som ni, just ni som kunnat välja, har en chans att förändra något för? Ni är de som har möjlighet att ge de hemlösa ett tak över huvudet. Sponsra klass 3c i Fisksätraskolans klassresa, så att alla har råd att åka med. Bygga en skola i Afrika. Inte för att det är lönsamt för er. Men för att det kanske skulle kännas bra i hjärtat?

Ger ert samvete er rätt att förbise, att avsky, att avfärda dem som inte kan välja? Eller de som jobbar för andra värden än de ekonomiska? Har ni rätt att skuldbelägga era medmänniskor som inte ”lyckats” lika bra som ni, använda det ”självvållade misslyckande” jag tycker mig ana i era anföranden för att rättfärdiga det överflöd ni själva sitter på? Även om ni har jobbat ihop till det själva? Var skulle ni vara om det inte vore för alla dem som inte är där ni nu är? Är ni verkligen inte skyldiga någon något?

”Odla ditt klasshat!”

Jag hatar det groteskt ojämlika klassamhället. Men jag hatar inte andra människor. Hur mycket de än skrämmer mig.

Allt åt Alla, är det mer hat vi behöver? Är det hat som kommer att få oss alla; fattiga, rika, starka, svaga, att vilja jobba mot ett gemensamt mål? Att känna solidaritet med varandra? ”Odla din klassmedvetenhet” känns kanske som ett bättre förslag till slogan. Hur okunniga och samvetslösa de än är, de där på toppen, så är det fel väg att närma sig dem med hat. Hat föder hat.  Skapar sprickor, omöjliga att laga.

Tommy; jag kanske lägger för mycket i din mun. Det du inte säger, men utstrålar. Förakt. Avsky. Okunskap. Nonchalans. Själviskhet. Det kanske inte är så. Yngling i backslick; du kanske vill bo utomlands för att jobba med humanitära projekt. Du kanske inte är så sorgligt okunnig som du framstår. Vad vet jag.

Men den fasad ni visar upp mot mig, en fattig student vars föräldrar inte heller vet vad en 40-timmarsvecka är men som inte har en villa i Saltsjöbaden för det, skrämmer mig eftersom den får mig att känna något som liknar hat. Jag, som precis propagerat mot hat. Jag vill inte hata er. Motbevisa mig, snälla! Visa att ni inte är så okunniga, så samvetslösa och så föraktfulla som ni verkar! Visa att ni kan förstå folk med andra prioriteringar, att ni kan förstå att det finns människor som inte har något val! Om ni förstod det lovar jag att ni skulle bli precis lika arga över sakers tillstånd som jag är.

Motbevisar ni mig inte så har jag snart inget val. Då kommer jag också att börja hata er.

Och när hatet tar över har alla förlorat. 

(Jag vet inte varför jag reagerar så starkt just precis nu, på det här. Förhållanden av den här typen har jag varit medveten om länge. Kanske var detta den berömda droppen. Jag är livrädd.)