Hon känner sig aldrig vackrare än när hon ser ner på sina fötter och de är insnörda i ett par konståkningsskridskor. Än när benen kramas om av korviga benvärmare och snön faller över en öde skridskobana. Än när hon tar de första skären och samlar ihop kroppen till en piruett, än när hon släpper piruetten och glider baklänges på en fot, med armarna utsträckta som vingar, blicken mot himlen. Än när hon är ensam med sin egen skugga mitt i ljusets centrum, när det är mörkt och när husen runtomkring kurar i mörkret och fönstren försiktigt tittar på henne och undrar.
Vem är hon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar