Björkflickan

”Jag vill inte vara här inne,” säger Björkflickan.

”Vi kan inte gå tillbaka ut, det vet du.”

”Men varför? Jag vill!”

”Därute är inte vårat! Det är alla andras. Det kanske är lite kvavt här inne, men det är i alla fall vårt eget!”

Björkflickan sparkar av sig sina skor i min hall och slänger sig raklång på min soffa. Jag iakttar henne under tystnad medan hon lugnar sig. Hon kommer inte att protestera mer; det är bara jag som kan säga åt henne på det här viset för det är bara mig hon lyssnar på. Oftast. Fast ibland undrar jag om hon gör rätt i det…

Hon ligger i soffan och ser ut genom fönstret.

”Dra upp persiennerna i alla fall,” säger hon. Jag gör som hon säger och drar upp alla persienner, och kvällsljuset fyller rummet med sitt matta sken. Björkflickan ser nöjd ut. Hon klipper sömnigt med ögonen.

”Öppna fönstret lite så jag kan höra träden!”

Det sjunger svagt i nyutslagna grenar. Lite hoppfullt. Jag stökar omkring i lägenheten; plockar upp kläder från golvet och lägger disken i blöt. Björkflickan hör det inte själv, men hennes andetag sjunger av samma hoppfullhet som de unga träden utanför fönstret, när hon långsamt somnar där på soffan.

Knopparna har slagit ut och Björkflickan sover djupt. Jag sitter vaken med en kopp te i händerna och ser på när försommarnatten smyger sig fram mellan hyreshus och träddungar.