Jag vet inte om jag ska se den där dokumentären om minkfarmar som gick på SVT i kväll. Den ligger på deras hemsida och väntar på att jag ska bestämma mig. Den lilla vita minken på bilden plirar mot mig genom gallret. Pepparkornsögon och en liten, rosa knappnäsa.
Någon gång skulle jag vilja jobba på ett djurhem. Ett sådant som tar sig an djur som levt i fångenskap som turistattraktioner och liknande; som har blivit utnyttjade av människan. Jag skulle vilja jobba där och ställa allt till rätta. Som ett stort förlåt till alla de djur som har fått lida i min egen arts våld. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det gör så ont i hjärtat att djuren inte har någon talan. De lider i tysthet, de kan inte säga ifrån, inte protestera. De har ingen egen röst. Det är vad som gör det extra sorgligt; de har ingen egen röst och vi människor utnyttjar det. Ofta utan att tänka. Och så påstår vi att människan är empatisk? Vad säger det om mänskligheten att vi tar oss rätten att utnyttja de som inte har några egna röster?
Jag skulle vilja ta alla instängda minkar till minkarnas paradis där de kan skutta runt i gräset och para sig med varandra och äta något gott och göra annat som minkar kanske gillar.
Djur ska inte bli pälskanter på jackor. Djur ska inte sitta i bur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar