Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt att vara lärare på Folkuniversitetet. Eleverna har betalat en massa pengar och litar på att jag kan lära dem en massa bra grejer. Men ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra för att en sångröst ska kunna släppa lös ordentligt; jag sitter bara vid pianot och känner armsvetten komma och piper panikslaget fram ett "bra, vi tar det igen... en gång till! Igen!" medan jag tänker febrilt.
Men idag hände något. Alla var plötsligt ungefär dubbelt så bra som vanligt. Min lilla elvaåriga sångfågel lyckades plötsligt pressa fram klockrena höga toner på ställen som tidigare inte riktigt nått upp. En vägg och en hoppande diafragma löste upp spärrar för mina två vuxna elever. De sa en massa snälla saker, men det som värmer mest är ändå att höra dem. Att höra dem omsätta det jag säger i sång och få ut något av det.
Det är bara att, precis som Tiger, lapa i sig och komma ihåg känslan när det går bra! Bra är helt enkelt dagens ledord! (Förutom på en punkt: skolans minst sagt usla pingisracket (rackets, racketar?)... Fast det gör inget när man tycker om personen som håller i det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar