I kväll brinner det här ljuset på mitt soffbord.
Det är konstigt att år går så fort numera.
För ett år sedan, visste jag fortfarande ingenting. Pappa, som är deltidsbrandman, hade varit ute på larm och jag frågade honom i förbigående vad det rört sig om. En singelolycka, föraren klarade sig tyvärr inte. Mer sade han inte. Mer får han inte säga, brandmän har tystnadsplikt.
Jag såg en mycket märklig uppdatering på facebook dagen därpå, innan jag skulle till skolan.
Något i stil med "nej, det får inte vara sant, gumman <3". Postat till Simone.
Hela hennes profil var full av liknande meddelanden.
Det var längesedan jag pratade med Simone. Vi var väl inte speciellt nära vänner. Mer kompisar. Men hon var en av dem jag blev glad av att se på ICA när jag kom hem till Horndal. Allt var som vanligt, liksom. Hon var den jag gav förtroendet att vara körsångerska i Iamfairy.
Begravningen var så vacker. David och kören gjorde ett jättejobb, jag stängde av alla känslor för att hålla rösten stadig. Låtsades att det var ett dop. Sedan kom tårarna. Och kramarna. Alla människor jag inte pratat med på mer än två år. En dag spolades tiden tillbaka.
Sedan tog den slut.
Jag saknar dig Simone.
Som man saknar sin barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar