Var hälsad, jullängtan!

Precis när bussen passerar Rembo laddar min mobil ur. Jag hade säkert brytt mig mer, om jag inte varit så upptagen med att gång på gång läsa igenom veckoschemat i min kalender. Det finns knappt en ledig fläck kvar att skriva på. Jag försöker greppa hur det är tänkt att jag ska hinna äta och sova. Och binda tärnkransar. Herregud, det går ju inte... Hur mycket är klockan egentligen? Jag böjer mig fram och frågar en medpassagerare. Svaret känns som ett slag i magen. Men... jag skulle ha klivit på min anslutningsbuss i Månsbo backe för tio minuter sedan! Detta har jag bevisligen inte gjort. Jag ögnar panikslaget igenom busstiderna, som står nedklottrade på ett hörn i kalendern. Jo, den här bussen skulle ha släppt av mig för tjugo minuter sedan! Varför händer detta? Är vi så försenade? Med en sorts overklighetskänsla i kroppen kliver jag ändå av i Månsbo backe, där bilarna dundrar förbi i och kastar snörök i mitt ansikte. Kanske medpassagerarens klocka gick fel? Man vet ju aldrig... Jag väntar i kanske tio minuter. Ingen buss. Det är svinkallt. Jag är väldigt försenad till repet i Grytnäs nu. Undrar hur lång tid det tar att gå... Jag lyckas stanna en fotgängare och får låna en mobiltelefon så att jag kan ringa hem. Pappa svarar, det skulle ta för lång tid för honom att åka in och hämta mig, tjugofem minuter ungefär, men han säger åt mig att gå till OK-macken som inte ligger så långt bort, och försöka ringa därifrån. Så ska han se vad han kan ordna. 


Jag traskar iväg till OK. Blir ståendes innanför dörren en lång stund och stirrar som en sinnessjuk på raderna med Pucko i kylen framför mig. Jag är ett pucko. Ett stort pucko. Skolans projektvecka, julkonsert, genrep till lussekonsert, lussekonserten, Musikskolans julkonsert, lucia med skolan, ljuskvällen, binda tio tärnkransar och tre luciakronor, lära mig stämman till Bachkören, pendla mellan Avesta, Horndal och Falun varje dag... Det säger ju sig självt att man inte hinner allt det på en vecka! PUCKO! 


Jag får låna telefonen. Pappa har lyckats få tag på en jobbarkompis som bor i Skogsbo, och han är på väg för att hämta mig. Jag är bara en och en halv timme försenad. Jag tackar hon som står i kassan för lånet av telefonen, går ut på parkeringen och bryter äntligen ihop. Gråter. Frågar rakt upp mot himlen om det är så här det ska vara. Är det här jul? Julefrid? Kommer jag någon gång, någonsin igen att få uppleva en lugn och fridfull jul?


Jobbarkompisen kommer och hämtar mig, jag kan äntligen slänga av mig mina genomblöta ytterkläder i kyrkbänken, ställa mig på körgradängerna och sjunga de två sista sångerna. Sedan är repet slut. 

Såhär ska det inte få bli i år. Jag tänker inte tillåta det. Prognosen ser än så länge bra ut, inte mycket krockar och vi slutar skolan bara några dagar efter lucia. Överlever jag lucia är det lugnt sedan! Jag fick sådan julstämning idag, det är därför jag skriver det här; jag håller på att bestämma mig för vilken koral jag ska spela på pianoprovet i Köpenhamn, och då tänkte jag ta en som jag kan ha användning för annars också. Så det blev "Var hälsad, sköna morgonstund!". Den förknippar jag med lugn. Det är en av få julpsalmer som inte är förstörda för mig. "Var hälsad" sjungs på julottan, när alla mina jobb är klara och de fantastiskt fridfulla mellandagarna ligger framför mig. Årets mest underbara dagar, då jag får ligga på soffan och se på kostymdramer från BBC, äta julgodis och inte göra ett vettigt dugg.

Ungefär det tänkte jag på när jag satt och spelade piano idag.