Mysteriet med skolmaten och barnen i Afrika

Scen: Skolmatsalen
Roller: Elev (ca 10 år, kräsmagad)
            Lärare (ca 43, grinig)

***

Eleven går mot soptunnorna för att slänga sin mat (fiskbullar och pulvermos, till hälften gömda under servett). Läraren som stått vid brickinlämningen och precis avslutat en dust med några högstadiekillar rörande kepsar, får syn på tallriken.)

Lärare: Hallå där, ska du inte äta upp maten? Fiskbullar som är så gott?
Elev: Nja... näe, alltså... jag är inte hungrig mer...

(Elevens mage knorrar missnöjt.)


Lärare: (Lite irriterat) Nähä du, det tror jag inte alls på! Gå tillbaka och sätt dig och är upp maten nu!
Elev: (Aningens otydligt, men också irriterat) Men den är äcklig!
Lärare: Men vad är det för..? Tänk på alla barnen i Afrika! De skulle göra vad som helst för att få lika fin mat som du!
Elev: Jamen då kan jag väl ta och posta min mat till dem då!

(Läraren och eleven blänger ilsket på varandra en stund, varpå eleven går tillbaka och sätter sig och petar i fiskbullarna och surar.)

***

Under hela min skoltid förstod jag aldrig det där Afrika-argumentet. Vad hjälpte det svältande barn i Afrika om jag åt upp den där fisken som såg så god ut när jag tog den men som visade sig smaka vidrigt?  Var det inte snarare så att jag hjälpte dem genom att äta mindre så att det blev mer över? Fast vad spelade det för roll när den överblivna maten ändå bara blev restfest dagen efter eller mat åt kockens grisar? Och att skicka den till Afrika per post gick ju inte. Afrika-argumentet var således ett mysterium för mig under hela min tid i grundskolan.

Idag var jag med på ett rep inför Marching for life-konserten som ska vara här i Falun. Triple and Touch samt fyra övergrymma afrikaner gjorde det till ett av de roligaste repen jag någonsin varit med på! En av afrikanerna (tyvärr minns jag inte hennes namn, men hon hade en fantastisk röst och verkade jättetrevlig) berättade om projektet Star for life, och om Afrika och kampen mot HIV. Allt hon sa, som jag inte klarar av att upprepa här för det skulle inte alls bli samma sak, gick rakt in i hjärtat på mig. Fick mig att vilja ta ett studieuppehåll och åka ner och se om jag kan vara till någon nytta, hjälpa till. Hon berättade att hon varit och hälsat på i svenska skolor, och sett hur otroligt mycket mat vi slänger. Vi slänger flera säckar mat varje dag, medan en del barn i Afrika måste gå i skolan under en palm för att det... inte finns någon skola. Och varje dag hivar vi iväg massor med mat utan att ens tänka oss för.

Där och då löste hon Mysteriet med skolmaten och barnen i Afrika åt mig. Meningen är inte att vi ska posta vår mat. Meningen är inte att vi ska trycka i oss allt vi tagit även om det blev för mycket och sedan må illa. Meningen är inte att allt kommer att jämna ut sig om vi bara slutar slänga vår mat.

Meningen är att vi hela tiden måste vara medvetna. Medvetenheten gör att vi bryr oss, engagerar oss. Vi måste vara medvetna om hur lyckligt lottade vi är, om att det finns andra som inte har det lika bra. Medvetna om att allting kan tas ifrån oss i morgon. Medvetna om att ska det hända något; ska världen bli en bättre plats, så är det inte upp till någon annan. Det är upp till mig. Vi måste vara medvetna om och ha förstånd nog att uppskatta det vi har.

Och aldrig, aldrig ta något eller någon för givet.

Det lovar jag mig själv nu.