Såg någon henne?

Den 11e september år 2001 gick jag i fyran. Om jag har räknat rätt.

Jag minns inte vad jag gjorde när nyheten kom. Tror att jag fick reda på det på kvällen när vi tittade på tv. Minns inte om jag kände något. Jag tror att jag trodde att det var en olycka.

Morgonen därpå pratade alla om det i kapprummet. Vi sa väl det som alla sa, att oj men vad overkligt det känns! Sådant här händer väl inte? Det hade de vuxna sagt.

Men ingen av de vuxna hade nämnt henne.

Mellan alla bilderna på kollisionen ur olika vinklar klippte någon in en bild på några människor. Några människor som stod handfallna runt en kvinna. En väldigt stor mörkhyad kvinna, den typen som ser ut som tryggheten själv och alltid är någons roliga mamma på film. Hon skrek. Hon grät och skrek och någon kanske höll fast henne för att hon inte skulle springa tillbaka mot raset. Kanske hade hon en son som jobbade i World Trade Center? Hon var Vuxen, men hon grät.

Henne var det ingen vuxen som nämnde. Kanske var det inte ens någon som kom ihåg henne. Hur ska vuxna kunna komma ihåg alla gråtande människor de ser i nyhetsinslag på tv?

Det sades inget om henne på lektionen heller, när vår lärare pratade om vad som hade hänt och försökte förklara varför några människor, människor precis som du och jag, valt att döda tusentals andra människor. Jag fattade inte vad hon menade. Terroristerna trodde på en gud som hette Allah och amerikanarna på en gud som hette Gud, sa läraren. Därför hade terroristerna kört in flygplan i amerikanska byggnader. Jag begrep ingenting: trodde de att amerikanarna skulle börja tro på deras gud då? Läraren förklarade att Allah och Islam egentligen inte var något farligt alls, det var bara en annan religion. Men att ibland, när man trodde alldeles för mycket och läste fel i Boken så kunde man bli Fanatiker och Fundamentalist. Det kunde hända kristna och hinduer och ateister också. Och en del blev så mycket fundamentalister att de sprängde sig själva och andra människor för att de trodde att de gjorde sin gud, vilken det än var, en tjänst. Och det var bara galet. Det förstod jag också, att det var galet. Jag förstod att det inte kunde finnas någon religion där det var en bra sak att döda. Klassen diskuterade om alla människor var lika mycket värda, även om de var terrorister. Jag förstod inte; var det människor som hade styrt planen? Var det inte bara en olycka?

Jag förstod inte mycket. Jag var nio år.

Att allt inte bara var något påhittat, hade jag förstått först i korridoren morgonen den tolfte september. En kille i klassen sa med runda ögon:

"Såg ni henne också? Hon kvinnan som bara stod där och grät?"

Och hon, visste jag, fanns på riktigt.