... jätteförvirrat. Det var länge sedan så ologiska saker blev så självklara i en dröm! Jag tror att ramhandlingen var någon slags släktträff; vi var på väg någonstans och hamnade på en kombinerad galleria och tågstation, som såg ut som tagen ur en åttiotalsfilm om framtiden. Sedan skulle jag åka skidor, jodå, det var visserligen ingen snö men det gjorde inget för mina skidor var av trä! Jag åkte och åkte och på slutet skulle jag över en åkerplätt, som tyvärr var lite översvämmad. Så bra då att mina skidor flöt så att jag kunde paddla mig över! Åkern avslutades i en grind, som höll inne en större samlad vattenmängd, säkert två meter djup. Nu skulle jag absolut ta av mig skidorna, och det var ju ett vanskligt projekt eftersom de ju inte flöt så bra (ombytliga skidor det där), men bara man knäppte på cykellyktorna som satt fastmonterade längst fram var det lugnt, för då skulle man ju kunna se skidorna om de sjönk och därmed kunna fiska upp dem igen.
I detta skede av drömmen tittade Daniel Westling förbi och hälsade att om jag hade sett en tjej med en tröja med en gubbe på, så skulle jag säga till henne att, ja, du vet! Prins Daniel blinkade förtroligt med ena ögat åt mig och jag förstod att han höll på med någon sorts matchmaking med två bekanta. Inom ramen för våran släktträff. När jag tänker efter såg jag inte så mycket av min släkt på hela tiden. Det var faktiskt bara farfar samt bror min som behagade dyka upp.
I alla fall, jag fick av mig skidorna, bytte identitet till flickbokshjältinnan Lotta och förskansade mig tillsammans med bästisen Giggi i något som såg ut som hallskrubben hemma hos farmor och farfar men som i själva verket var en trappuppgång. Med hatthylla och kylskåp och allt. I denna trappuppgång bodde en hemskt sur gubbe, och vi hade skrivit upp alla dumma grejer han gjort på små lappar som vi förvarade i en plåtburk i ett överskåp i den garderob som fanns i trappuppgången/hallen. Det enda jag minns hände var att gubben kom ut ur sin lägenhet, fick syn på oss och helt oprovocerat smällde till mig i bakhuvudet. Jag klättrade upp till överskåpet för att på ett mycket diskret vis smussla undan den lapp om gubben vi precis författat, men naturligtvis välte jag burken som ramlade ner. Locket gick upp och lapparna föll som julesnö över den sura gubben. Detta tilltag renderade mig ytterligare två slag i huvudet men på något fantastiskt vis lyckades jag smuggla ut burken vars existens gubben på något magiskt sätt glömt.
Sedan raglade jag ut ur skrubben, nu som mig själv igen, och hamnade i ett frosttäckt Mölnlycke. Jag skulle ut på promenad! Jag tappade bort mig lite, och bestämde mig för att vända om. Men så fort jag börjat traska tillbaka började världen snurra. Jag drömmer så ibland, när jag är stressad, att jag går men är totalt oförmögen att hålla en rak kurs. Jag vinglar inte bara lite, utan här snackar vi eka i sjögång på Atlanten. Men samtidigt kan jag inte ramla. Hur jag än försöker. Jag har bara lyckats med det en gång; då kollapsade jag inne på ICA Britsarvet och folk började skrika "finns det någon läkare i publiken?". Jaja, i alla fall, jag vinglade fram i villaområdets stadiga uppförsbacke, och drogs av den osynliga kraft som ruckade hela min värld mot andras hus. In på andras gårdar. Jag försökte hitta ut men kraften drog mig mot fönstren, jag var tvungen att titta. Trycka näsan mot glasrutorna och bevittna andras köksinredning, barnkalas och badrum.
Jag tror att jag var på väg hem till farmor och farfar men jag kom aldrig fram. För väckarklockan ringde. Jag konstaterade att jag var för trött för att jogga, drog täcket över mig och somnade om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar