Att bestämma sig

Ibland har man sånglektioner som blir milstolpar. De gånger man plötsligt fattar någonting, och med ens låter man dubbelt så bra som för fem minuter sedan! När sådant händer kan jag nästan inte sluta le, för jag blir så lycklig! Idag, till exempel, förstod jag plötsligt att jag ska gapa baklänges. Släppa ner "fel" sida av käken. Försök det, den som vågar!

Man kan lära sig att älska saker. När jag började på konservatoriet för lite mer än tre år sedan var jag egentligen inte speciellt intresserad av klassisk musik över huvud taget. Jag älskade ju att sjunga, men pop och jazz var ju vad jag lyssnade på... Nästan hela gymnasietiden gick åt till att vela: vad ska jag göra? Klassiskt, jazz, pop, vad? Men under operaprojektet i trean, någon gång i februari, föll allt plötsligt på plats.  I orkestersalen, iförd brun 1700-talsklänning och höftkuddar som var ca en meter breda, sa jag till Anita:
"Du, jag tror att jag har bestämt mig!"
Den kvällen skrev jag ett kontrakt med mig själv att nu var det klassisk sång som gällde.
Och sedan rasslade det till och min röst utvecklades jättemycket på kort tid. Allt gick lättare! Mina hinder satt alltså i huvudet, och nu hade jag sparkat omkull dem med några få ord! Dessutom märkte jag att började känna för sångerna jag sjöng, på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Nu kan jag inte vara utan dem. Jag började älska klassisk sång först när jag bestämde mig för att det är vad jag ska ägna resten av mitt liv åt. Det var inte svårare än att bestämma sig!

Så där ser du, osäkra 16-åring i Amorkostym, årskurs 1, Musikkonservatoriet Falun... Det blev ju riktigt bra!