En blogg, go vänner!

Som titeln antyder, detta är informationen som hela världen väntat otåligt på. Vad Blond Sopran äter till middag. Vad Blond Sopran har för kläder på sig. Hur många timmar Blond Sopran övade piano idag. Ni hör ju själva, om inte dessa livsviktiga kunskaper kan lösa Israel-Palestinakonflikten så kan inget det!
Blond Sopran har trätt in i bloggosfären!
All shall love me and despair!!!


Nä, men skämt åsido. Jag har länge funderat på vad jag egentligen tycker om bloggande. En fantastisk möjlighet att uttrycka sig eller bara egocentriskt? Jag kom fram till att så länge man har en poäng med sitt bloggande; en mening, så är det faktiskt ett fantastiskt sätt att uttrycka sig! Vad är min poäng då? Jag funderade på det också ett tag. Och jag kom fram till följande:

Jag vill blogga för att jag gillar att skriva, och dessutom anser mig ha ett och annat att säga. Livet lär mig spännande saker hela tiden, och jag tycker att det vore roligt att få dela med mig av dem till andra!

Jag vill också blogga för att slå ett slag för den klassiska sången. Den som jag studerar och ska ägna resten av mitt liv åt. Den som jag hatar efter långa slitiga timmar i övningsrummet, den som rör mig ända i hjärteroten och får mig att le så mycket att jag önskar att min mun gick ett helt varv runt huvudet. Den som många tycker är så svårtillgänglig. Jag vill göra den tillgänglig! Jag vill dela med mig av allt det underbara!

Min tredje anledning att blogga är mina vänner. Många av mina närmaste vänner bor flera mil bort, jag saknar dem så det gör ont! Och ändå är jag jättedålig på att höra av mig. Jag kan inte prata i telefon. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men med en blogg så kan ju alla ni, mina älskade vänner, få följa med mig i min vardag och då känns det nästan som om ni vore här i stan igen! För vardagen saknar jag att dela med er!

Det känns skönt att ha ett syfte med bloggen redan från början. Och när jag tänker efter, är det här med att bloggande är egocentriskt en ganska så dum invändning. Alla är vi ju intressanta på vårt eget lilla vis. Jag med. Och eftersom jag sitter inne med en hel del information om just mig själv så känns det ju passande att det är det jag skriver om!

Vinkevink från mig!

//Blond Sopran

(Ordet "vinkevink" fick mig att dra mig till minnes att när jag var yngre och gick iväg till skolan, brukade mamma stå i fönstret med Tiger i famnen, och så höll hon i hans ena framtass och vinkade med den. Tassen var helt slapp och Tiger var grymt irriterad. Vi kallade det för "vinkevink". Måste testa om han fortfarande går med på det nästa gång jag kommer hem!)