Fröken Nygren

Idag debuterade jag som lärare. Sånglärare. På Folkuniversitetet i Falun. Jag var nog mycket mer nervös än vad min elev var... Jag var inte alls säker på att jag skulle klara av att hitta vad som var bra och dåligt och komma på hur jag skulle förbättra det. Det är ju ett väldigt ansvar, att ha en persons hela röst i sin hand. Det kan bli så fel. Tänk om jag bara skulle sitta där och i panik säga "Jättefint! Vi, eh, tar det en gång till. Och en gång till" och inte komma på något vettigt att göra med eleven. 

Som tur var överraskade jag mig själv positivt! Jag lyckades lokalisera vad min elev behövde jobba på och jag tror att hon var nöjd när vi sa hej då efter en halvtimme. När jag stängt dörren efter henne märkte jag att jag skakade. Jisses! Och imorgon har jag tre till!

Det är verkligen ett enormt ansvar att vara lärare. Jag vet ju själv; Anita, min sånglärare, betyder så mycket för mig och min sång och jag klamrar mig fast vid allt hon säger. För jag vet att hon har koll. En bra lärare gör hela skillnaden vad gäller vanliga skolämnen också (jag har haft både bra och dåliga i samma ämne och kunnat jämföra). Ett uppmuntrande ord kan räcka för att man ska omvärdera sig själv och sina förmågor helt och upptäcka att man klarar mer än man tror. Och ett enda nedlåtande ord kan sänka en för en lång, lång tid. Köra ner självförtroendet i skorna och snöra åt. Men ibland kan det också göra en arg och revanschsugen. Det är en svår balansgång. 

Och nu är det jag som ska ha koll och säga de rätta, uppmuntrande sakerna och ge den rätta kritiken och låsa upp förmågor som mina elever inte visste att de hade. 

No pressure.