Räkna de lyckliga stunderna blott!

Det har varit en ganska vidrig dag. Övningen gick inget vidare, mina värktabletter biter inte ordentligt, vädret slog om till tropisk värme bara för att jag tog ulltröjan på mig och matinköpet gick på runt 450 kr. När jag äntligen kom hem efter att storsvettandes ha släpat två tunga matkassar hela vägen från stan och upp för Lusigknoppsbacken föll jag nästan ihop i hallen, hyperventilerande och förbannad. Drog i mig lite vatten, drog ner rullgardinerna mot den förhatliga solen och drog en svordomsramsa över den svagsinta människa som hade mage att åka omkring utanför mitt fönster med en åkgräsklippare! Förstod han inte att jag ville att det skulle vara tyst? TYST!!!


Men.

Jag åkte tillbaka till Falun i morse. Det var som att åka genom en höstsaga. Jag kunde inte sluta titta på all fantastisk natur vi passerade, med regnet smattrandes mot bilrutan.
Den lilla stund jag orkade öva glömde jag att ha ont och vara sur. Jag kände så väl hur rösten flödade genom hela kroppen som varmt vatten, och jag lyckades hitta kvalitet till och med på ett trestruket D!
Jag läste texten till en av sångerna jag övade på, "Den mörka blomman", högt. Den är så vacker och kuslig!
Jag lagade jättemycket mat och lyssnade på Spanarna i P1 under tiden.
Jag gjorde en smoothie som smakade himmel.
Nu är det mulet och kulet ute igen.
Jag fick ett mejl från en god vän.
Ljuset i min lägenhet är härligt guldgult och varmt och nu är det alldeles tyst utanför.
Jag har en massa äpplen från trädgården hemma.
Och ett trägolv och en trasmatta och ett par bara fötter.